Romeo og Julie på Den Kongelige Opera 2011

Romeo og Julie på Den Kongelige Opera 2011
75 / 100

I går kväll blev det så äntligen dags att få se Charles Gounod´s opera ”Romeo och Julia”, ”Romeo et Juliette” eller som danskarna kallar den ”Romeo og Julie” eller som man säger ibland kärt barn har många namn.

Romeo og Julie på Den Kongelige Opera 2011

Med äntligen skall förstås att detta är en mycket känd opera, men som jag faktiskt inte har sett det är också den opera som under ganska många år brukade inleda säsongen på Metropolitan opera i New York, men denna uppsättning hade nog inte blivit någon publiksuccé. Jag hade biljett till premiären, men den blev som du kanske känner till inställd på grund av tekniska bekymmer med scenmaskineriet.

Igår kväll lyckades jag i alla fall byta min abonnemangsbiljett till gårdagens föreställning visserligen mot diverse avgifter. Anledningen till att jag så gärna ville gå just igår kväll hänger samman dels med att det var den enda lediga kvällen som jag kunde dels uppförs ju föreställningen med två sångarlag och jag ville ju absolut inte missa en av mina favorittenorer- och dito sopraner, nämligen Sine Bundsgaard och Peter Lodahl. Dessa sistnämnda svarar för de senare föreställningarna och då har jag möjlighet att använda mig av biljetten från den inställda premiärföreställningen.

Normalt sett brukar jag före ett operabesök lyssna in musiken, men eftersom det blev aktuellt med så kort varsel så hanns detta inte med och även om jag inte har lyssnat in musiken så är jag ju inte helt obekant med kompositören eftersom jag ju har sett de senaste uppsättningar runt om i Sverige av hans ”Faust”.

Det var alltså med en viss spänd förväntan som jag satte mig tillrätta i min stol på femte raden på andra balkong, Vanligtvis sitter jag på en ytterplats på rad sex, men detta var en så mycket bättre plats så det blir nog aktuellt att byta min ordinarie plats till nästa säsong.

Det var så klart en nyinstudering, det är tydligen inne med sådana i dessa dagar, tidsmässigt gissar jag att handlingen är flyttad från femtonhundratalets Verona till 1930-talets Berlin , men det är såklart bara en gissning. Föreställningen regisserades av Olivier Py och det är ett samarbetsprojekt med De Nederlandse Opera i Amsterdam.

För scenografin svarade Pierre-André Weitz och för ljuset Bertrand Killy och ingen av herrarna är tidigare kända för mig, men tydligen arbetar de ofta tillsammans. Kvällens dirigent var en ung man vid namn Alexander Shelley.

Det var en mycket rörlig (rörig) föreställning scenmaskineriet arbetade konstant och vi i publiken fick verkligen se hur scenerna kunde användas på alla möjliga och omöjliga sätt och allt som oftast fick vi strålkastarljusen rakt i ögonen, vilket var oerhört irriterande, men det hade de ansvariga kanske inte fantasi att räkna ut i förväg.

Det hände hela tiden saker och ting på scenen och jag förstår faktiskt inte riktigt varför, men oerhört störande och irriterande är det. Detta är dock någonting som jag tidigare har noterat, nu senast i ”Boris Godunov” på samma scen. Detta är tydligen det allra senaste i operaregi att det hela tiden skall hända något på scen, tror inte regissören att vi kan hålla koncentrationen uppe om det inte hela tiden sker något på scen?

Då kan jag berätta att vi som har gått på opera halva vårt vuxna liv finner denna nya operaregi oerhört irriterande och störande och det innebär dessutom att den normala njutningen av att lyssna på underbar musik och goda sångarprestationer helt förtas genom att jag tappar koncentration.

Dessutom förstår jag inte varför scenografin görs så rörig och alla dessa band som sångarna gick och drog på och samtidigt skulle parera sina steg med hade för egentligt syfte. Tror kanske regissören inte att publiken känner till att Romeo och Julia är ett par.

Utöver dessa irritationsmoment så uppskattar jag inte heller de sexuella anspelningarna och inte heller avrättningsscenen efter pausen. Vad var syftet med dessa scener? Det vore på sin plats om regissör och scenograf förklarade sig.

Kan det vara så enkelt att ambitionen med denna nya operaregi är att locka nya grupper till operans underbara värld så är det i och för sig i ett vällovligt syfte, men risken är att prisen operakonsten får betala är att den äldre publiken sviker operan.

Skall jag behöva genomlida dylika föreställningar är det nog bara en tidsfråga innan jag bestämmer mig för att lyssna på operamusik hemma i favoritfåtöljen, då slipper jag åtminstone att se eländet. Det kan väl ändå inte vara meningen?

För att inte framstå som alltför negativ vill jag gärna påpeka att scenografin i slutscenerna var mycket bra och helt perfekt hade det blivit om man inte hade placerat en strålkastare mitt i scenbilden.

I övrigt var det sångmässigt en mycket stark musikalisk upplevelse och jag har nog aldrig hört Niels Jörgen Riis så i sitt esse som i går kväll. Det verkar som det franska språket passar hans röst alldeles förträffligt. Bra var också kvällens Julia – Inger Dam-Jensen och särskilt imponerad blev jag av den ryske basen Nikolai Didenko. Mycket imponerande!

Bland andra fina röster denna kväll noterade jag Guido Paevatalu, som sjöng greve Capulets parti, men också Jens Bruno Hansen, som sjöng fursten av Veronas parti. Ja, jag har inget att anmärka på övriga sångare heller utan de utförde ett bra och tillfredsställande hantverk.

En eloge måste jag också ge till Det Kongelige Kapel, under ledning av Alexander Shelley, men också till Det Kongelige Operakor, men det kan jag ju konstatera efter varje föreställning, men det kan ju inte skada att upprepa detta omdöme.

Avslutningsvis blev det musikaliskt och sångligt en riktig höjdarkväll och hade inte uppsättningen plottrats bort scenografiskt- och regissörsmässigt så hade det blivit en klar femma, nu stannar det vid en stark trea.

Mer att läsa