Rosenkavaljeren 1911 synopsis

Knight of the Rose at Malmö Opera - synopsis Knight of the Rose at Malmö Opera - synopsis
86 / 100

Rosenkavaljeren är en av Strauss populäraste och i den finns avsiktliga temperaments- och miljömässiga likheter med Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop. Det var den första Straussoperan i neoklassisk form efter hans tonalt raffinerade operaextravaganser Salome (1904-05) och Elektra (1906-08) Rosenkavaljeren uppfördes första gången i Dresden 26 januari 1911 med Ernst von Schuch som dirigent. Det blev en omedelbar succé och man organiserade extratåg  till föreställningen från Berlin.

Rosenkavaljeren 1911 synopsis

KUNGLIGA OPERAN

Akt I

Fältmarskalkinnans sovgemak

Fältmarskalkinnan och hennes unge älskare, greve Octavian, med smeknamnet Quinquin, har haft en kärleksnatt och bereder sig att tillsammans njuta dagens första måltid. Plötsligt hörs ett våldsamt buller. Marsalkinnan tror att det är hennes gemål, fältmarskalk Werdenberg, som kommit hem “för tidigt” från ett jaktparti i Kroatien. Octavian gömmer sig bakom sängförhänget och klär om sig till kammarjungfru. Fridstöraren är emellertid en avlägsen släktning till marskalkinnan, baron Ochs på Lerchenau. Den förklädde Octavian vill smyga ut men baronen får syn på den vackra “kammarsnärtan” och försöker hålla henne kvar. Förgäves försöker marskalkinnan att få iväg “flickan”, som själv har mycket roligt åt komedin.

Baronen en föga salongsfähig lantjunkare med vild aptit på flickor, har emellertid inte bara kommit på höflighetsvisit. För att hjälpa upp sina dåliga finanser har han friat till den unga Sophie, dotter till en nyadlad och nyrik uppkomling, herr von Faninal. Han ber ni sin “kusin” marskalkinnan att rekommendera en ung kavaljer som, enligt tidens sed, kan överräcka en silverros till den blivande bruden. Men han drar sig inte för att söka arrangera ett rendez-vous med den vackra Mariandl, kammarjungfrun, samtidigt som han skrytsamt underhåller markisinnan med sina amorösa äventyr.

Som en liten hämnd för den penibla situation i vilken Octavian försatt henne, föreslår markisinnan honom till “rosenkavaljer” och visar baronen en medaljong med Octavians porträtt. Baronen studsar ett ögonblick över likheten mellan porträttet och “Mariandl” och antyder en illegitim släktskap. Med förtjusning mottar han dock anbudet.

De audienssökande släpps in och medan marskalkinnan gör sin omständliga lever förbereds dagens program. Till slut tröttnar marskalkinnan på den stökiga omgivningen och skickar iväg alla, även baronen. Lämnad ensam grips hon av ångest och oro inför den annalkande ålderdomen och kärlekens flyktighet.

Octavian kommer nu tillbaka, nu klädd i förmiddagsdräkt och ridstövlar.Marskalkinnan anar att deras brytning är nära. Hon förhåller sig ganska kylig gentemot den unge Octavians förnyade kärleksförklaringar och skickar bort honom. När han försvunnit ångrar hon sig ett ögonblick och vill kalla honom tillbaka. Men han har redan ridit därifrån. Marskalkinnan ger den lille morianen befallning att överlämna det av baron Ochs deponerade schatullet med silverrosen till greve Octavian och försjunker på nytt i melankoliskt drömmeri.

Akt II

En salong i herr von Faninals palats.

Den vackra Sophie väntar nervös och nyfiken på sin tillkommande tillsammans med sin duenna. Octavian gör entré för att överlämna silverrosen. Som bländade står de båda ungdomarna inför varandra, det första mötet har tänt kärlekens eld i de ungas hjärtan. Baron Ochs anl’änder dock med den förtjuste – och av det kommande partiet smickrade – Faninal i hälarna, och efter honom baronens egendomliga följe. Brud och brudgum presenteras för varandra; baronen gör genast plumpa närmanden, som med avsky tillbakavisas av Sophie. Octavian råkar i raseri, drar värjan och utmanar lantjunkaren på duell; denne blir lätt sårad i armen. Såväl baronens som husets tjänare försöker avväpna den ridderlige “rosenkavaljeren”, och Faninal, som i andnom ser den fina förbindelsen omintetgjord, vill tvinga sin motspänstiga dotter till giftermålet. Baronen repar sig snart med en kanna vin och när Annina stuckit till honom en biljett från “Mariandl” med förslag om ett rendez-vous återvinner han sitt goda humör.

Akt III

Ett rum i ett värdshus

De båda intrigörerna”, Valzacchi och Annina, har övergått till Octavians sida och förbereder en mängd störande upptåg för att Ochs skall göras omöjlig som Sophies brudgum. Octavian infinner sig klädd som “Mariandl”. Baronen gör redan under supén “Mariandl” närmanden men blir ständigt störd av fraämmande ansikten, som dyker upp överallt. Kulmen på upptågen ås när Annina infinner sig med några barn och utger baronen för att vara den förrymda maken och fadern. Ochs förstår nu att han är föremål för ett väl iscensatt narrspel och tillkallar en poliskommissarie. Han utger först “Mariandl” för sin tillkommande, men då Spohie infinner sig i sällskap med sin aningslöse fader ger han spelt förlorat – helst som “Mariandl” i nästa ögonblick avslöjar sin identitet. Nu har även marskalkinnan gjort entré och får bevittna “kusinens” snöpliga flykt. Hon offrar ädelmodigt sin kärlek och förenar Octavian och Sophie. Hon går för att trösta den besvikne Faninal och förmå honom till samtycke. Octavian och Sophie kan äntligen förklara varandra sin kärlek.

MALMÖ OPERA

AKT I

Fältmarskalkinnan, furstinnan Marie Therese von Werdenberg, och hennes unge älskare greve Octavian Rofrano vaknar i hennes sängkammare. När de äter frukost hör de röster utanför. Marskalkinnan tror att det är hennes man som återvänt från jakten. Octavian drar i all hast på sig kvinnokläder och förvandlas till “kammarjungfrun Mariandel”. Men det är baron Ochs von Lerchenau, presenterad som Marskalkinnans kusin, som kommer för att avlägga visit. Han vill diskutera giftermål med en viss Sophie von Faninal, dotter till en rik borgare som nyligen blivit adlad. Den ohyfsade Ochs skryter om sina kvinnoerövringar och flirtar hejdlöst med Mariandel. Ochs ber Marskalkinnan att hitta en ung man av hög börd som kan överräcka silverrosen till hans fästmö vid själva frieriet. Hon föreslår Octavian, även han presenterad som kusin. Marskalkinnan har morgonmottagning där personer av olika slag presenterar sig. Ochs ser över äktenskapskontraktet med notarien och intriganterna Valzacchi och Annina erbjuder sig att spionera på den tillkommande bruden. När alla har gått filosoferar Marskalkinnan vemodigt över tidens gång, alltings förgänglighet och att Octavian en dag kommer att lämna henne. Octavian bedyrar henne sin kärlek. Hon skickar ivag den förtvivlade älskaren utan att kyssa honom. Hon ber Mohammed leverera silverrosen till Octavian.

AKT II

Sophie längtar efter att bli gift och väntar otåligt på rosenkavaljeren. När Octavian överlämnar silverrosen till Sophie blir båda genast förälskade i varandra. Faninal vill visa hela världen att hans dotter ska gifta upp sig. När den bufflige Ochs kommer in för att inspektera sin fästmö, lovar Octavian Sophie att han ska hjälpa henne att stoppa bröllopet. Intriganterna ertappar det unga paret i varandras armar. Octavian utmanar Ochs på duell. Ochs får ett ytligt sår som han gör ett stort nummer av. Faninal kör Octavian på porten och hotar sin dotter med kloster om hon inte gifter sig med baronen. Under tiden som Ochs och hans följe dricker hos Faninal Under tiden som Ochs och hans följe dricker hos Faninal ett brev där Mariandel bjuder Ochs till ett möte.

AKT III

Ett scenario skrivs klart. Ochs anländer till värdshuset där han träffar Mariandel. Under middagen störtar en förklädd Annina, med hotellpersonal och polis i släptåg och skriker att Ochs är hennes förlupne äkta man. Ochs påstår då att Mariandel är hans fästmö. Detta hör Faninal som blivit kallad till värdshuset. Octavian berättar om farsen. Faninal inser att Ochs inte är rätt man för hans dotter. Marskalkinnan anländer, rätar ut intrigen och får Ochs att inse att slaget är förlorat. Hon ger Octavian fri och det unga paret sin välsignelse.

METROPOLITAN OPERA

Akt I

Fältmarskalkinnans sovgemak.

Fältmarskalklnnan, furstinnan Marie Therese av Werdenberg, och hennes unge älskare Octavian, också kallad Quinquin, har haft en härlig kärleksnatt, och nu väntar frukost. Ett oväsen stör idyllen, och marskalkinnan blir ängslig och tror att hennes make återkommit tidigare än beräknat från en jakt i Kroatien. Men det är en avlägsen släkting, baron Ochs, som trots den tidiga timmen propsar på ett besök. Marskalkinnans betjänter gör allt för att hindra honom. De är väl medvetna om att marskalkinnan inte är ensam… Octavian har under tiden gömt sig, men kommer nu fram, klädd i kvinnokläder!

Ochs tränger sig ohyfsat på, och lyssnar inte alls på marskalkinnans försök att få honom att gå! För att bättra på sina usla finanser, ska han gifta sig med den unga Sophie, dotter till en nyadlad och rik uppkomling, herr von Faninal. Han vill ha hjälp av marskalkinnan med att finna honom en ung ädling, som kan vara rosenkavaljer, enligt tidens sed.

Han intresserar sig väldigt för den söta “kammar-jungfrun”, trots att hans ärende är att få hjälp till sitt frieri! Han skryter dessutom klumpigt om sina amorösa äventyr för marskalkinnan! Marskalkinnan är både road och irriterad, och föreslär i ett ögonblick av skämtlynne Octavian till rosenkavaljer!

Hon ber “kammarjungfrun MariandI” hämta en medaljong med Octavians porträtt, och Ochs ser genast likheten mellan Octavian och Mariandl.Det roar honom omåttligt, då han antyder, att Mariandl är en illegitim syster till Octavian. Han berättar också stolt om sin egen utomäktenskaplige son, som han har i sitt följe!

Så följer marskalkinnans morgonmottagning, lever. Diverse personer uppsöker marskalkinnan för att “tigga” om hjälp: En modist, en fattig änka, en fågelhandlare, en sångare sjunger en aria osv. Ett par italienska intriganter, Valzacchi och Annina, finns också där, och erbjuder bl.a, Ochs sina tjänster Marskalkinnans notarie hjälper baron Ochs att sätta samman äktenskapskontraktet, men inte helt enligt Ochs önskan…! Marskalkinnan får under tiden sitt hår friserat.

Till sist tröttnar marskalkinnan på allt oväsen och skickar väg dem alla. Väl ensam är hon i en vemodig och sorgsen stämning, inför att åren går och att hennes ungdom en stämning, inför att åren går och att hennes ungdom och skönhet också flyktar. Hon är beklämd över Ochs plumphet, och att han ska gifta sig med en så ung vacker flicka.Kanske finns det likheter i hennes eget liv!…

När Octavian återkommer, nu i ridkläder, lyckas det inte honom, trots stormande kärleksförklaringar, att muntra upp marskalkinnan. Hon talar dessutom, efter deras underbara kärleksnatt, om att Octavian snart kommer att lämna henne, för någon yngre och vackrare! Octavian är totalt oförstående, och blir troligt sårad, när marskalkinnan till sist ber honom att gå! Hon ångrar sig genast och sänder bud efter honom, men han har redan hunnit hasta iväg. Hon sänder sin lille page, Mohammed,efter honom, med schatullet innehållande silverrosen. Den skall Octavian överlämna till Sophie von Faninal. Marskalkinnans vemod är oändligt!

AKT II

Herr von Faninals palats.

Palatsets alla invånare är i upphetsad förväntan inför rosenkavaljerens ankomst och därefter brudgummens! Mest förväntansfull och nyfiken är förstås Sophie, den blivande bruden, som väntar tillsammans med Marianne. Denna är hennes duenna och ställföreträdare för modern, som är död.Octavian gör en strålande entré tillsammans med sin svit av betjänter,och Sophie blir alldeles bländad av all glans.

Deras blickar möts, och något händer! Så var inte alls planerat, och de är bägge lika förvirrade! De konverserar, något tafatt, enligt förväntat maner till dess att Ochs inträder i sällskap av pappa Faninal, som är omättligt stolt över att hans unga dotter ska bli gift med en baron! Vilken triumf inför alla avundsjuka människor i Wien!

När Ochs klumpigt försöker närma sig Sophie,går det upp för henne vad hon är utsatt för! Hennes far har “sålt” henne till en blåblodig adelsman, som är mer jämnårig med Faninal än henne själv! Dessutom är han oborstad och ful! Sophie blir både arg och fullständigt förtvivlad!

Hur ska hon komma ur detta! Hon har helt naivt haft full tillit till att pappa Faninal skulle ordna allt till det bästa! även Octavian upprörs över hur den unga flickan blir behandlad! Ochs följe låter under tiden sig väl smaka av vad som bjuds, såväl när det gäller dryckjom som av vad som bjuds, som unga flickor och stort tumult uppstår!

I allt virrvarr händer det så att Sophie och Octavian blir ensamma, vilket är helt emot konvenansen! Sophie ber förtvivlat om hjälp, och de unga tu förklarar dessutom varandra sin kärlek. Intriganterna Valzacchi och Annina observerar de två och kallar på Ochs, som alltså överaskar dem tillsammans. Eftersom Sophie inte vägar tala själv, tar Octavian på sig uppgiften att tala om för Ochs att Sophie inte vill gifta sig med honom. Det tar han helt lätt, övertygad som han är att giftermålet naturligtvis ska bli av!

I vredesmod drar Octavian sin värja, vilket är ett enormt etikettsbrott, och kommer så att ge Ochs en skråma i armen, något han gör ett enormt stort väsen av! Faninal kommer inrusande och blir alldeles förtvivlad och vred över tanken att hela hans fina plan skulle gå i stöpet!

Sen försöker blidka Ochs, avmätt be Octavian lämna huset, samtidigt som han rasande grälar pä Sophie,att hon minsann ska gifta sig med Ochs! Är det så att han dör, ska hon gifta sig med liket!

Till slut drar Marianne undan Sophie, för att inte pappan ska få slag, och Octavian lämnar skyndsamt palatset. Men innan han går, hinner han ändå trösta Sophie att allt skall ordna sig. Han får också de bägge intriganterna över på sin sida, med hjälp av en välfylld börs!

Så när Ochs ligger där på en soffa,välförsedd med en kanna vin, och egentligen inte särskilt sårad, kommer Annina in och lämnar ett brev från “MariandI”, som utber sig om ett rendez-vous. Ochs blir storbelåten, och nynnar en välbekant wienermelodi, samtidigt som han konstaterar att han alltid har sin “Lerchenauiska” tur!

AKT III

Ett värdshusrum, av tvivelaktig karaktär!

Octavian har haft fullt bestyr med att ordna för träffen med baron Ochs, men kanske inte så som baronen tänkt sig!… Valzacchi och Annina är helt införstådda och väl förberedda! Baron Ochs anländer tillsammans med “Mari-indl” för att äta middag och kanske något mer..

Men alla hans försök till kurtis störs av diverse upptåg,som Ochs inte kan förstå eller råder över.Dessutom blir flickebarnet lite berusad och gråtmild av vinet! Oerhört irriterande för hans avsikter! Han blir också då och då synnerligen besvärad av likheten med den unge Octavian,som sårade honom hos von Faninal! Kulmen pä alla väl iscensatta upptåg blir när Annina anländer i sällskap med en skock barn. Hon påstår att Ochs är hennes man och far till alla barnen!

Då går det äntligen upp för Ochs, att han utsatts för en komplott! Han skickar efter polis för att få slut pä allt, men när polisen anländer, blir i stället baronen utsatt för diverse frågor, bl.a vem den unga damen i hans sällskap är! Baron Ochs säger då, att det är hans fästmö, unga fröken von Faninal! Octavian har tidigare i ett obevakat ögonblick,sänt bud efter just Herr von Faninal, för att denne skulle få se sin blivande svärson i denna minst sagt prekära situation! När Ochs så säger att han supérar med sin fästmö, träder just Faninal in och kan intyga att detta inte är fallet!

Dessutom kommer nu även Sophie in,på Faninals önskan. Hon väntade i vagnen utanför Octavian har demaskerat sig och mitt i allt virrvarvet träder så fältmarskalkinnan in i värdshuset! Med sin överlägsna världsvana och charm, skickar hon först i väg polisen under förevändning att allt var en “Wienermaskerad”!

Därefter försöker hon, i princip förgäves, få Ochs att förstå att spelet är förlorat. Det blir inget giftermål! När det så äntligen går upp för Ochs, att sä är fallet, lämnar han stället, men okrossad och med högburet huvud!Han är övertygad om att hans “Lerchenauiska” tur ska ge honom nya möjligheter och chanser!

Kvar blir så de tre i kärleksdramat: Sophie, som hört kommentaren om Wienermaskerad; Octavian som inte vet vare sig ut eller in och Fältmarkalkinnan, som suveränt förstår och behärskar situationen. även om det smärtar, (i operalitteraturens vackraste tersett!) stiger hon tillbaka, för att de unga tu skall få varandra.

Faninal,som då inser att han får en ännu finare svärson än planerat, är naturligtvis överlycklig! Hela operan slutar med en liten pantomim, där marskalkinnans lille page kommer in för att leta efter Sophies spetsnäsduk, den som hon tappade i en lycklig omfamning med Octavian. Slutet gott, allting gott! Eller?!

Handlingen är skriven av hovsångerskan Britt Marie Aruhn

Rosenkavaljeren från Metropolitan Opera 2017

Elīna Garanča as Octavian and Renée Fleming as the Marschallin in Strauss’s Der Rosenkavalier. Photo by Kristian Schuller/Metropolitan Opera.

DEN KONGELIGE OPERA

L.AKT

Feltmarskalinden har tilbragt natten med sin 17-årige elsker Octavian. De bliver forstyrret af larm fra forgemakkerne; Feltmarskalindens landlige fætter, Baron Ochs, trænger sig ind med sin sedvanlige selvsikkerhed. Octavian forklæder sig som kammerpige for at kunne slippe væk uden at blive opdaget, men Ochs ser sit snit til at laegge an på endnu en ung uskyldighed. Baronen beder Feltmarskalinden om at formidle kontakt til en passende person, som kan overrække den traditionelle sølvrose til hans tilkomne.

Ochs skal giftes med den nyrige og nyadelige Faninals unge datter, Sophie, men han udbreder sig alligevel höjlydt om sine mange kærlighedseventyr. Feltmarskalinden foreslår Octavian til hvervet med at overrække sølvrosen til Sophie, og viser Ochs et billede af grev Octavian. Ochs er forbløffet over ligheden mellem den søde kammerpige og den umge greve.

Nu kommer de mange ventende fra forgemakket ind til audiens hos Feltmarskalinden, blandt dem tre faderløse adelige, en italiensk sanger med egen fløjtenist, og to italienske intrigemagere, som tilbyder deres tjenester til både Feltmarskalinden og Baron Ochs. Baronen får hjælp af Feltmarskindens notar til udfærdigelse af bryllopskontrakten. Imens ser Octavian sit snit til at slippe ud.

Da hun bliver alene igen tænker Feltmarskinden over tidens gang og erkender, at den er umulig at standse. Octavian kommer igen, denne gang uden forklædning, og forstår ikke hvad hans elskede mener, når hun siger, at han en dag vil forlade hende til fordel for en yngre pige.

2. AKT

Hr. von Faninals palæ venter man på rosenkavalerens ankomst. Da Octavian overrækker rosen til Sophie føler de begge, at tiden står stille. Så ankommer den plumpe Ochs, og Sophie er fra begyndelsen frastødt af hans platte kommentarer og ucharmerende væsen. Mens de juridiske formaliteter bliver ordnet i et sidegemak erklærer Sophie og Octavian hinanden deres gensidige kærlighed. De to italienske intriganter sniglytter med, og tilkalder Ochs.

Octavian udfordrer Ochs til duel, og han strejfer Ochs i armen. Faninal er fortvivlet over skanda1en, og truer med at sende Sophie i kloster. Men nu begynder en plan at tage form; Ochs får en invition til et hemmeligt stævnemøde fra den unge kammerpige, som han mødte hos Feltmarskalinden … som jo var den forklædte Octavian.

3. AKT

I et privat rum i et gæstgiveri har Octavian med hjælp fra de to italienske intriganter forberedt en fælde for Ochs. Hvis den lykkes, må Faninal opgive det planlagte giftermål mellem Sophie og Ochs. Mystiske hændelser forstyrrer den intime middag mellem Ochs og “jomfru Mariandl” Så dukker den kvindelige intrigant op med et stor børneflok, som alle råber op om, at Ochs er deres far. Ochs taber besindelsen og tilkalder politiet, men i stedet for at hjælpe baronen mistænkes han at ville forføre en anstændig pige.

Ochs påstår at “Mariandl” er hans forlovede, Sophie, men Octavian har sørget for at tilkalde Faninal, som straks erklærer forlovelsen for hævet. Feltmarskalinden gør det klart for Ochs at spillet er tabt, og han trækker sig tilbage. Octavian står mellem Sophie og Feltmarskalinden og skal vælge hvem han vil vende sig mod. Feltmarskalinden erkender, at hendes forudanelser om forgængelighedtidens gang er gået i opfyldelse. Hun overlader Octavian til den yngre generation.

Rosenkavaleren Den Kongelige Opera 2014

Rosenkavaljeren på Det Kongelige Teater Operaen Köpenhamn

KUNGLIGA OPERAN

FÖRSTA AKTEN

Furstinnan Werdenberg, Marskalkinnan, har tillbringat en sorglös natt med unge greve Octavian medan hennes man, Fältmarskalken, befinner sig på en flera dagar lång jaktutflykt. Hennes butler Mohammed anar att Fältmarskalkinnan har kärleksaffärer, men för det övriga tjänstefolket har hon lyckats dölja att hon då och då har unga män på besök över natten. Sedan en tid har hon ett alltmer stabilt och fördjupat förhållande med den ömsinte Octavian. För honom är relationen det första betydande mötet med en kvinna, och han kan inte föreställa sig att hans känslor någonsin skall komma att ändras.

När de båda efter uppvaknandet hör oväsen i korridorerna runtomkring fruktar Fältmarskalkinnan att hennes make kommer hem för att överraska och ertappa henne. Octavian hinner inte ut ur sovrummet utan drar kvickt på sig en tjänsteflickas utstyrsel.

Det var dock falskt alarm. I stället för den äkte maken är det Furstinnans avlägsne kusin, baron von Ochs på Lerchenau, som självsvåldigt störtar in i sängkammaren.

Eftersom baronen i princip dras till allt som bär kjoltyg lägger han genast märke till Marskalkinnans aparta kammarjungfru – till flicka utklädde Octavian. Marskalkinnan vill undvika ett uppträde och ber sina tjänare lämna henne ifred med baronen. Hon lyckas dock inte sända ut Octavian, som hon inför baronen kallar ”Mariandl”. Vid varje ansats hittar baronen en förevändning för jungfrun, som han inte kan slita ögonen ifrån, att stanna kvar.

Omständligt förklarar Ochs sitt ärende. Inom ett par dagar skall han gifta sig med den unga Sophie von Faninal, dotter till en nyrik och nyligen adlad vapenfabrikant. För att genomföra förlovningsceremonin, det så kallade ”Överräckandet av silverrosen”, skulle han behöva en ung man av börd som Rosenkavaljer, och därtill adressen till en bra notarie som kan förhandla fram särskilda privilegier åt honom i äktenskapskontraktet. Som Rosenkavaljer föreslår Marskalkinnan greve Octavian.

När nu, liksom varje morgon, leverantörer och petitionärer befolkar hennes gemak, drömmer sig Marskalkinnan bort från denna affärsvärld, där unga kvinnor schackras med som handelsvaror. Hon rycks dock tillbaka till verkligheten av von Ochs hetsiga argumentation med notarien. Frustrerad över världen och sig själv befaller hon alla att lämna henne ifred.

Också när Octavian, nu åter i en ung mans kläder, överöser henne med kyssar värjer hon sig. Hon förklarar för honom att deras kärlekshistoria ändå snart kommer att ta slut och att han kommer att lämna henne för en yngre kvinna. Octavian blir djupt sårad och tror att hans älskade vill överge honom. Det slutar med gräl och att de bryter med varandra, och hon skickar iväg honom. Dock ångrar hon vad hon gjort och ber Mohammed att söka upp greve Octavian och ge honom etuiet med silverrosen.

ANDRA AKTEN

I Herr von Faninals palats pågår de sista förberedelserna för ”Överräckandet av silverrosen”. Enligt traditionen skall endast bruden med ett förkläde och Rosenkavaljeren med medföljare närvara vid ceremonin. Sophie och Octavian kan inte slita ögonen från varandra; Rosenkavaljeren framstår för henne som en ljuv ängel som leder henne in i kärlekens paradis. När hon kort därpå presenteras för brudgummen, som ogenerat gör närmanden, fylls hon av avsmak inför så mycket testosteron och självgodhet i en och samma person. Baron Ochs låter sig inte bekomma av Sophies bemötande, utan drar sig tillbaka med hennes far och notarien för att gå igenom äktenskapskontraktet en gång till.

Äntligen ensamma förklarar Octavian och Sophie varandra sin kärlek och beslutar tillsammans att sätta stopp för giftermålet med Ochs.

Dock tjuvlyssnar ett par italienska intriganter, som Ochs blev bekant med hos Marskalkinnan, på de unga tu. Valzacchi och hans ”systerdotter” Annina överraskar Sophie och Octavian så att säga mitt i dådet och kallar dit baronen. Octavian provocerar Ochs alltmer oförskräckt och drar till och med värja. Ochs får en rispa, gör stor affär av saken och kallar honom vitt och brett för mördare. Faninal, som är ytterst mån om sitt goda renommé, ser till sin förskräckelse hur hela grannskapet blir vittne till uppträdet. Han kör iväg Octavian och blir än mer besluten att tvinga sin dotter att gifta sig med den förhatlige Ochs.

Octavian vinner nu över de båda italienarna på sin sida. Han gillrar en fälla för Ochs och låter Annina bära ett kärleksbud till Ochs, ett brev från ”Mariandl”. I det blir han inbjuden till ett rendezvous i ett avsides beläget värdshus.

TREDJE AKTEN

I en sidosalong för speciella gäster på värdshuset förbereds Ochs och ”Mariandls” möte. Octavian har gjort sig särskilt intagande och trovärdig. För att öka baronens erotiska förvirring ytterligare har också diverse obskyra gestalter placerats ut i salongens hörn och prång.

Slutligen kommer Ochs in i den intima matsalen med sin ”Mariandl” och tror sig vara ensam med henne. Octavian, nyss så försigkommen, är nu en sällsynt blyg ”Mariandl” och det blir en mycket tryckt stämning mellan de bägge männen. Ochs blir alltmer konfys då han ideligen tycker sig känna igen Rosenkavaljeren i ”Mariandls” ansikte. Han blir yr och tillkallar ängsligt kyparna. I det ögonblicket gör den förklädda Annina och en skara barn entré i rummet.

Hon hävdar att Ochs är hennes make och har lämnat henne ensam med alla dessa barn. Detta är en del av Octavians och italienarnas plan för att få Ochs att göra bort sig inför Faninal, så att denne för att undvika skandal skall bryta med sin svärson. Innan Faninal hinner anlända ropar dock Ochs, som nu fått mer än nog av storstadslivet, på polisen.

När en poliskommissarie inträder i rummet blir Octavian rädd att bedrägeriet skall avslöjas. Då kommissarien ser ”Mariandl” utgår denne dock från att Ochs är en sexualbrottsling som förgriper sig på minderåriga. Just i det ögonblick då Ochs fräckt utger ”Mariandl” för att vara hans officiella brud, inträder Faninal själv i rummet. Han för fram sin dotter och pekar på ”Mariandl” med orden ”Det där är du enligt egen utsaga, du!”, varpå han får en hjärtattack och bärs ut i ett sidorum.

Ochs tror fortfarande att han ska komma undan med sitt snedsteg när plötsligt Fältmarskalkinnan dyker upp, ditkallad av hans utomäktenskaplige son Leopold. Hon känner genast igen greve Octavian i ”Mariandl”, och så snart Sophie står framför henne vet hon intuitivt vem det är. Den fullständigt upprivna Sophie ser samtidigt direkt vem som döljer sig bakom ”Mariandl”.

Motvilligt erkänner Ochs vem han tänkte tillbringa natten med. Samtidigt räknar han ut vem Marskalkinnan tillbringade den förra natten med. Han försöker pressa henne att lägga ett gott ord för honom hos Faninal, så att inte giftermålet med den rika Sophie skall gå om intet.

Äcklad gör Marskalkinnan klart för honom att han förlorat spelet och att allt är över. Chockad över sina egna ord, inser hon själv att hennes kärleksaffär med Octavian oåterkalleligt är slut.

Ochs rymmer fältet och Marskalkinnan överlåter sin Octavian till en annan.

Och ”Mariandl” faller i Sophies armar och in i ett nytt liv.

Christoff Loy 
Översättning: Åsa Mälhammar

Rosenkavaljeren synopsis Kungliga Operan

Rosenkavaljeren på Kungliga Operan i Stockholm – synopsis

UPPHOVSPERSONER

Musik: Richard Strauss
Text: Hugo von Hofmannsthal

Libretto

Läs mer