Seg Askungen avslutade operasäsongen

78 / 100

Askungen: Ibland är det lätt att förstå, varför en opera är så sällan spelad. Lördagens direktsändning av Jules Massenets Askungen från Metropolitan visade ett produktionsteam och en ensemble, som rakt igenom gjorde ett gott jobb. Men det förslår inte långt då ursprungs-materialet är så pass tunt.

Seg Askungen avslutade operasäsongen

Regin var mycket annorlunda. Mycket vikt hade lagts vid gruppregin. Kören, förstärkt med dansare, sjöng och rörde sig i koreografiskt effektfulla mönster. Långa stycken fick man nästan en känsla av musikal mer än opera. Kostymerna var överdådiga och övertydliga, men det skall inte ses som negativ kritik. De var verkligen gjorda, föra att framhäva de olika rollernas karaktärer, där den enda riktigt vackra kollektionen bars av titelrollen själv.

Bertrand de Billy är en dirigent som jag har lätt att ta till mig. Han har en distinkt och tydlig slagteknik och med den styr han verkligen orkestern i alla tempi och fraseringar. Massenets musik är också mycket målande. Den är inte helt lättsjungen och har ibland drag av bel cantostilen. fast den tidsmässigt ligger långt senare. Den har också stor vokal spännvidd särskilt bland damerna. Där finns ett brett spektrum från styvmodern kontraaltlåga toner, till fens glittrande koloraturer högt upp i tonregisteret.

Kathleen Kim just i rollen som den goda fen var nog den som imponerade allra mest på mig. Hennes ljusa lyriska sopran kvittrade som en vårgalen lövsångare och med en bländande precision. Stephanie Blythe sjöng rollen som den elaka styvmodern. Hennes normala röstfack är en dramatisk mezzosopran. Men denna roll är skriven för en kontraalt och hon visade en förbluffande klang och precision i rollens allra lägsta toner.

Joyce DiDonato sjöng rollen som Askungen och hennes röst är jag mycket förtjust i. Hon är ju förälskad i och får också prinsen i slutscenen. Denna prins är i Massenets version en byxroll och sjöngs av mezzosopranen Alice Coote. Hon är duktig på byxroller och har ett naturligt maskulint kroppsspråk. Men jag har lite svårt att förstå, varför kompositören valt denna lösning. En lyrisk tenor hade gett rollen större trovärdighet.

Det är svårt att se denna Askungen utan att dra paralleller till Rossinis opera på samma tema. Visserligen är Massenet mycket mera trogen originalsagan, men Rossinis 80 år äldre version vinner i varje delgren. Den har ett högre berättartempo, den har trovärdigare rollbesättning och större komisk potential. Dessutom fastnar Rossinis musik lättare i medvetandet. Massenets opera har för många showstoppers, vilket gör att den blir seg och känns längre än de tre timmar den tar att spela.

Med det lägger vi operasäsongen 2017 – 2018 till handlingarna och blickar framåt mot nästa säsong av direktsända operor. Metropolitan kommer att visa så intressanta saker som Aida, Carmen, Regementets dotter och La Traviata. Dessutom ett par lite mer udda produktioner. Då tänker jag framför allt på Camille Saint-Saëns Samson et Dalila och Marnie, en nyskriven opera som bygger på en av Hitchcocks thrillers.

Läs mer