Simon Boccanegra GöteborgsOperan 2013

Simon Boccanegra 1857 synopsis Malin Byström sopran och tenoren Arturo Chacon-Cruz Bild: Mats Bäcker
79 / 100

Prologen är en viktig del av operan och för förståelsen av verket är det också av en  viss betydelse att man som publik förstår upprinnelsen och det som senare händer i verket. Detta kan man självfallet göra på olika sätt, men den vägen som den tyske regissören Claus Guth har valt nämligen genom att till exempel genom olika parallella tidsmått berätta historian genom att använda sig av två dubbelgångare till Simon Boccanegra är enligt min uppfattning inte det bästa sättet. Det borde ju vara möjligt att berätta handlingen genom att låta prologen vara just prolog dvs berätta vad som har hänt innan huvudhandlingen börjar.

Simon Boccanegra GöteborgsOperan 2013

Det ger ett märkligt intryck när två av huvudpersonerna är klädda och agerar som om ingen tid har förflutit i verket, när det i själva verket handlar om en tidsperiod på tjugofem år.

Operan består alltså av en prolog och tre akter varav första akten delas upp i två bilder. Prologen och första akten åtminstone fram t o m 1 bilden är både långsam och tråkig och det är egentligen först i första aktens andra bild som verket börjar ta fart. Fram till dess är det med förlov sagt ganska tråkigt och inte helt enkelt att följa med vad som händer på scenen.

Det är scenbilden och dirigentens långsamma tempi som gör detta till en riktig tråkig operaupplevelse, trots att det sjöngs bra i vissa läge t o m mycket bra. Det som stör mig i scenbilden är dels livbåten i framkanten dels ett frekvent bruk av dörrar och speglar och inte minst det bruket av dubbelgångare.

Jo, jag tror att jag förstår varför, men det hade ju kunnat gjorts på ett annat sätt. Dessutom blir det tråkigt när det under en timme blir två sittpauser, utan att detta tydligt framgår. Det hade ju till exempel varit fullt möjligt att skriva en rad på textremsan.

I andra sittpausen började en stor del av parkettpubliken resa sig upp, eftersom de förmodligen trodde att det var paus. Det kunde jag i alla fall uppleva som ytterst störande.

När andra akten börjar är dramat i full gång och jag imponeras av sångarprestationer, men också det starka sceniska agerandet hos sångarna. Här tänker jag främst på Mats Perssons ondskefulla gestaltning av Paolo Boccanegras kansler och förtrogne. Skiftningarna i agerandet när Paulo får klart för sig att Boccanegra motsätter sig giftermålet mellan Paolo och Amelia lyfter föreställningen till oanade höjder, men är också en nyckelpunkt för den fortsatta förståelsen av dramat.

Anders Lorentzson svarar som vanligt en alldeles utmärkt prestation och det gäller såväl det sångliga och agerandet och detta gäller föreställningen genom. Han gör ett starkt och trovärdig insats som representant för aristokratin, men i de två sista akterna också en insats värdig en stor människa, till exempel, när han avböjer Paolos förslag att lönnmörda Simon Boccanegra, för att få lämna sin fängelsecell, eller när han till sist förlåter Simon Boccanegra.

Marco Stella gör en kraftfull sånglig insats, men kanske inte så mycket åt det sceniska, men ingen skugga må falla på honom för detta. Ansvaret för detta lägger jag helt och hållet på en svag personinstruktion, men det är kanske inte så mycket att göra åt hans karaktär?

Den svagaste insatsen framförallt sceniskt svarar kvällens huvudperson för den italienske barytonisten Stefano Antonucci. Han ger ett gammalt och slitet intryck redan från början, trots att han i prologen förmodligen bara är i  tjugofemårsåldern. Det är mycket möjligt att han rent sångligt fyller sina skor, men hans sceniska gestaltning drar kraftigt ned helhetsintrycket. Möjligen är jag nu aningen orättvis, men det kan kanske bero på att jag hade ställt mina förväntningar för högt, men helt klart anser jag att det är att den tråkiga inledningen medverkar till att det i praktiken blir omöjligt att kompensera detta i de kvarvarande två akterna, åtminstone vad det gäller hans insatser.

Det som lyfter föreställningen till mina förväntningar är Malin Byström och Arturo Chacón- Cruz individuella och gemensamma insatser. Den mexikanske tenoren inhöstar kvällens första bravorop och det gick att höra ett sus när han hade klarat av sina stora aria. Malin Byström imponerar som vanligt med sin kanske för kraftfulla sopran stämma. Det sceniska agerandet och det gäller båda Malin Byströms och Arturo Chácons insatser imponerade inte särskilt mycket, men regissören hade förmodligen lagt ner all sin kraft och utryck på att berätta historien om Simon Boccanegra, och ägnat allt för lite tid på att beskriva kärleksberättelsen i verket.

På en punkt anser jag att regissören väl förvaltar sitt pund och det handlar om instruktionen till kören och statistinsatserna. Det är i sina bästa ögonblick helt lysande särskilt gäller det upprorsförsöket i andra akten, men redan i öppningsscenen kittlar det till och förväntningarna stärks, men sedan rinner mycket ut i havet eller sanden.

Vanligtvis brukar jag ha några berömmande ord att skriva om dirigenten och i synnerhet orkesterinsatsen, men tyvärr så är helhetsintrycket av dirigentens insatser inte mycket att kommentera, men ingen skugga faller på GöteborgsOperans orkester och egentligen inte heller på dirigenten och hans tolkning av partituret är förmodligen helt korrekt, men personligen gillade jag det inte.

Sammanfattningsvis så blev tyvärr inte detta den stora operaupplevelse som jag hade förväntat mig och förklaringen till detta anser jag ligger att finna i  uppläggningen och regikonceptet. Det är dessutom litet märkligt att man måste läsa det, i övrigt utmärkta programbladet, för att i efterhand förstå vad man borde ha upplevt, men alltså inte gjorde.

Om föreställningen

Simon Boccanegra operapremiär på GöteborgsOperan (GO) 6 april 2013

Upphovspersoner

Musik: Giuseppe Verdi|Libretto: F. M Piave efter A.G. Gutiérrez pjäs Simon Boccanegra med tillägg av A Boito 1881

Kreativt team

Dirigent: Giancarlo Andretta
Regissör: Claus Guth. Biträdande : Wolfgang Bücker
Scenografi och kostymdesign: Christian Schmidt
Ljusdesign: Wolfgang Göbbel. Pia Virolainen

Medverkande

Simon Boccanegra: Stefano Antonucci
Maria Boccanegra: Malin Byström
Jacopo Fiesco: Anders Lorentzson
Gabriele Adorno: Arturo Chacón-Cruz
Paolo Albani: Mats Persson
Pietro: Marco Stella
En förman: Joachim Ottosson
En uppasserska: Karin Hammarlund
Statister
Amelias mor: Kajsa Berg
Dubbelgångare I och II Simon Boccanegra
Gösta Zackrisson, Andreas K:son Edman
GöteborgsOperans Kör, Extrakör
GöteborgsOperans Orkester

Läs mer