88 / 100

Drivs med Rank Math SEO

Björn Ekblom recenserar föreställningen på Folkets Hus och Parkers biograf i Lidköping

Stark La Traviata från Metropolitan Opera 2018

Vi har sett La Traviata i direktsändningar från Metropolitan Opera ett par gånger förut. Men då har det varit en moderniserad version signerad Willy Decker/Wolfgang Gussmann. Nu i lördags fick vi en helt ny uppsättning där Michael Meyer stod för en ganska traditionell produktion. Mycket mer av ett praktfullt kostymspektakel. Meyer var mycket noga med personregin och skapade därmed ett drama, som tog tag i åhörarna.

Scenografin var helt enkelt genialisk med en fast scenbild, där miljöerna och lokaliseringen ändrades med ljussättningen. Jag tyckte också om, att Alfredos syster fick en reell plats på scenen. Violettas drömsyn i förspelet till akt III, med den brudklädda systern var också ett exempel på en genomtänkt regi.

Musikaliskt och vokalt intryck

Musikaliskt var det också en mycket högklassig föreställning. “The Mets” nye chefsdirigent Yannick Nézet-Séguin målade upp dramats alla nyanser i en dynamisk och följsam orkesterhantering. Ibland med och ibland utan taktpinne. Sångligt så dominerades scenen av Diana Damrau, som den lungsjuka Violetta. En helt magnifik tolkning vokalt och dessutom med en bländande stark skådespelarkonst.

När hon lyckas få mina ögon att tåras i denna opera, som jag kan utan och innan, så har hon gjort ett utmärkt jobb. Peruanen Juan Diego Florez gjorde rollen som hennes älskade Alfredo. Han sjunger mycket bra, men för mig är hans röstfack mera av buffatenor med bel cantokvalitéer. Jag saknade lite mer märg i de dramatiska partierna. Däremot var han mycket trovärdig och gjorde en god rollprestation.

Fadern Giorgio Germont sjöngs av den amerikanske basbarytonen Quinn Kelsey. En god rollprestation, men jag hade lite svårt att till fullo uppskatta hans röst. Den var tonsäker och hade kraft, men kändes lite ihålig och saknade kärna. Det skulle vara roligt att få höra Plácido Domingo, som skall efterträda honom i rollen senare i vår. Bara som en jämförelse.

Framträdande var också den akrobatiska koreografin i Zigenarbaletten och Matadorkören. Som någon påpekade, så kändes den något rasistisk, men jag tycker man kan tolka den som en iscensättning 1800-talets högst nedlåtande syn på andra kulturer. Operan utspelas dock i de depraverade kretsarna i Paris´ högreståndsmiljö.

Men sammantaget får det bli ett starkt överbetyg. En vacker uppsättning utan konstlade sidekicks. Och en regi och musik, som verkligen berörde alla mina innersta känslor.

BJÖRN EKBLOM