Tannhäuser 1845 synopsis

Tannhäuser 1845 synopsis Tannhäuser på Kungliga Operan - synopsis

Tannhäuser. På vägen från Paris till Dresden 1842 kom Wagner förbi Wartburg, där solen just bröt fram genom molnen. Han uppfattade det som ett gott omen för sin kommande opera, ty redan då tog Tannhäuser form i hans tankar. Han utarbetade texten och scenariot sommaren 1842, och som den fullständiga titeln anger arbetade han ihop två olika legender som inte har med varandra att göra. Historien om Tannhäuser så som den återges i Des Knaben Wunderhorn bildar underlag för början av första akten och slutet av tredje, medan berättelsen om sångartävlingen på Wartburg kommer från en helt annan källa som inte handlar om Tannhäuser utan om Heinrich von Ofterdingen.

Även E.T.A. Hoffmann hade sysslat med dessa legender men Wagner var den förste som insåg att man kunde koppla ihop dem med stor dramatisk effekt. Musiken skrevs i Dresden 1843-45 men ändrades flera gånger.

I den första versionen var Tannhäusers besvärjelse av Venus och Elisabeths död i tredje akten bara svagt antydda och undret i slutscenen framgick endast av körens text, men redan 1846 ändrade Wagner slutet så att Venus visade sig igen och pilgrimerna bar på den grönskande staven.

Det var dock först vid föreställningarna i augusti 1847 som operan fick den final som nu kallas “Dresdner Fassung” där Tannhäuser ser Elisabeths begravningståg.

Tannhäuser 1845 synopsis

På slottet Wartburg har lantgreve Hermann hållit tävlingar i minnessång. Heinrich von Ofter dingen – också kallad Tannhäuser – var en av deltagarna.Men han måste bort. Kanske blev den traditionsbundna minnesångarkretsen för trång i sin höviska instängdhet.

AKT I

Venusberget

Hos Venus, där tiden står stilla, lär Tannhäuser känna kärlekens eviga njutning och ohämmade sinnesrus. Men han upplever ofrihet även i detta. Venus försöker hålla honom kvar. Tannhäuser befriar sig från hennes makt genom att anropa Jungfru Maria.

En dal vid Wartburg

Tannhäuser vaknar upp. En herdegosse prisar fru Holda som kommer med våren. En skara pilgrimer vandrar som botgörare till Rom. Tannhäuser försjunker i bön. Lantgreven och hans jaktsällskap hälsar till en början Tannhäuser med misstänksamhet, sedan med glädje. När han blir påmind om det förflutna, vill han därifrån. Wolfram får honom att stanna kvar för Elisabeths skull, lantgrevens brorsdotter som, sjuk av saknad, avskärmat sig från sångartävlingarna sedan Tannhäuser försvann.

AKT II

I sångarsalen på Wartburg

Lycklig över Tannhäusers återkomst prisar Elisabeth den sal, där hon tidigare hört hans sånger. Mötet mellan henne och Tannhäuser är fyllt av känslor. Wolfram förstår att hans egen kärlek till Elisabeth är utan hopp. Lantgreven och hans gäster anländer till sångarstriden vars tema är Kärlekens väsen. Wolfram, Walther och Biterolf ser kärleken som ett andligt fenomen.

Tannhäuser blir alltmer exalterad när han diktar om den sinnliga kärlek han upplevt hos Venus. Damerna lämnar upprörda salen. Den djupt kränkta Elisabeth blir ensam kvar. När männen hotfullt angriper Tannhäuser, ber hon om nåd. Lantgreven förskjuter Tannhäuser och befaller honom att ansluta sig till pilgrimerna för att söka syndernas förlåtelse hos påven.

AKT III

En dal vid Wartburg

Elisabeth ber dagligen för Tannhäuser. När ett pilgrimståg nalkas väntar hon och Wolfram ivrigt på hans återkomst. Tannhäuser kommer inte och Elisabeth orkar inte leva längre. Hennes hjärta brister. I himlen skall hon föra hans talan. Wolfram sjunger om sin ouppfyllda kärlek till Elisabeth. Aftonstjärnan skall bringa hans hälsning till hennes själ när den lämnar det jordiska på väg till himlen.

Till sist kommer Tannhäuser och berättar om sin vandring till Rom. Han har inte fått syndernas förlåtelse av påven. Endast ett mirakel – att påvens torra stav grönskar – kan rädda honom. Venus rike tycks åter vara Tannhäusers enda tillflykt. Kärleksgudinnan uppenbarar sig, men försvinner när Wolfram talar om för Tannhäuser att Elisabeth är död. En ny skara pilgrimer prisar undret som skett: Påvens stav grönskar. Tannhäuser dör, hans själ har fått sin frälsning.

DEN NORSKE OPERA & BALLETT

FÖRSTE AKT

Tannhäuser finner veien inn i det skimrende Venusberget, der han opplever oversanselig kjærlighetsglede sammen med kjærlighetsgudinlen. Likevel lengter han snart bort fra denne kunstige verdenen og tilbake til realiteten, og bønnfaller Venus om å la ham gå. Hun reagerer først med fortvilelse og raseri, men er sikker på at han blir utstøtt av menneskene og vil komme tilbake til henne og be om medlidenhet. Han motsier henne,siden han bare lengter etter døden.

Da han til slutt påkaller jomfru Maria,befinner han seg plutselig i virkeligheten, der fortiden griper tak i ham igjen. Landgreve Hermann og hans trofaste riddere tilbyr nå den bortkomne hans tidligere plass i Minnesangernes krets. Tannhäuser akseperer dette først da Wolfram gjenkaller minnet om Elisabeth. Hun har unngått samfunnet siden Tannhausers forsvinning.

ANNEN AKT

I glede over Tannhausers tilbakekomst trår Elisabeth inn i sangersalen.Wolfram bringer Tannhäuser til henne, og da Elisabeth erklærer sin kjærlighet til Tannhäuser, drar han henne med i en lovsang til hans nyervervede livserkjennelse. Wolfram gir avkall på håpet om selv å vinne Elisabeth.

Heie menigheten marsjerer inn for å overvære sangernes kappestrid, der Minnesangerne skal utdype kjærlighetens vesen. Mens Wolfram kaster et forklarelsens og Biterolf et krigersk blikk på kjærligheten, uttrykker Tannhauser kompromissløst og provoserende sin sanselige erfaring, og synger henrevet en hyldningssang til Venus.

Alle kaster seg forferdet over ham for å straffe dette tabubruddet med døden, men Elisabeth avverger katastrofen ved å be om nåde for den frafalne, som så dødelig har såret hennes sjel. Tannhäuser erkjenner skyldbevisst konsekvensene av sitt mistak, og drar til Roma for å gjøre bot.

TREDJE AKT

Elisabeth venter forgjeves på Tannhäuser hjemkomst. Hun takker taust nei til Wolframs tilbud om å gå med ham, og gir avkall på det jordiske livet for heller som jomfru i himmelen å be om frelse for sin elskede. Wolfram sender sin sang til aftenstjernen etter henne. Da komner Tannhäuser og forteller Wolfram hvordan paven har fordømt ham til evig tid. Nå søker han nedbrutt etter veien tilbake til Venusberget.Den stolte kjærlighetsgudinnen viser seg, men Wolfram påkaller igjen Ehsabeths navn, og Tannhäuser synker døende sammen. Alle priser troens og frelsens velsignelse.

Tannhäuser på Den Norske Opera 2010

DEN KONGELIGE OPERA

l.akt

Tannhäuser lever et tilsyneladende lykkeligt liv.Men når hans muse, Venus, inspirerer ham, drives han af sin fantasi ud i et ingenmandsland og flygter fra virkeligheden. Alt vendes op og ned og bliver dröm og fantasi, og han glemmer alt og alle omkring sig i sin ensomme rus.

Tannhäuser gor sit mestervaerk färdig i en sådan rus, men han er udmattet, fortvivlet og ensom.Han forstår, at sådan kan han ikke leve. Han tigger sin muse Venus om at lade ham vaere i fred.Han vil vaek, opleve verden, naturen, lyset og livet, han vil leve, kaempe og dö som alle andre.Men Venus vil ikke give slip på ham. Hun lokker ham med berömmelse og udodelighed. Men till sidst destruerer hans sit mestervärk og vrister sig gennem en bön lös af sin daemon.

Han kommer i tanke om alt det, han har mistet.Og han overvaeldes af en skyldfolelse, der ud af skyggerne sniger sig ind på ham og byder ham at angre og sone. Tannhäuser er ved at gå i stykker,en hans kunstnerkolleger traenger ind i hans verden og hiver ham med tilbage til det rigtige liv – med et löfte om at hans elskede Elisabetht stadig laenges efter ham.

2. akt

Elisabeth er opfyldt af lykke og angst ved tanken at se Tannhäuser igen. De modes, men tilnaermelsen er svaer efter alt det, som er sket. De overgiver sig dog til kaerligheden og hinanden.

Elisabeths onkel har arrangeret en kunstnersalon, hvor forskellige sangere skal optraede med variationer över temaet “kaerlighed”. Det bedre borgerskab samles og frydes över at skulle opleve kunsten hylde deres vaerdier. Sangeren Wolfram, der drömmer om selv at vare et geni som Tännhäuser, forsoger at provokere,men hans kunst er servil og overfladisk, og hans hyldest til et snerpet borgerligt ideal om kaerligheden provokerer Tannhäuser til at prale åbenlyst af, at han har levet i synd og imod alle gode borgerlige moralbegreber.

Alle er chokerede över Tannhäuser. Elisabeth beder fortvivlet alle om at give Tannhäuser en chance for at sige undskyld og sone, og de bliver enige om at kraeve, at Tannhäuser rejser til Rom og kaster sig for påvens fodder for at bede om tilgivelse.

3.akt

Tannhäuser er optaendt af at vaere en skandale.Han forsvinder igen fra virkeligheden og spaerrer sig inde i sit arbejde. Elisabeth soger ham, men da hun ser, at han ikke har taget imod chancen fra samfundet om accept og ikke kommer tilbage fra Rom med de fromme, forstår hun, at han aldrig kan blive den mand, hun drömmer om. Smerten bliver for stor for hende, og hun dor.

Wolfram ser sin dröm om at vaere som Tannhäuer smuldre, da han begynder at förstå den pris,Tannhäusers talent har.

Tannhäuser har ikke vaeret i Rom. Men han har skrevet sit livs mestervaerk: En historie om, hvordan han drog til Rom og angrede, men blev forstödt af påven. Först den dag – sådan hedder det i vaerket – hvor påvens stav igen vil blomstre, vil han kunna tilgives.

Tannhäuser er begejstret för sit vaerk og vil nu give sig helt hen til sin muse leve for sin kunst og glemme alt omkring sig.Men da han ser den döde Elisabeth, brister hans dromme og hans hjerte, og han bryder sammen.

Da kunstneren er dod, indtraffer miraklet. Nu kan samfundet uden fare hylde kunstnerens vaerk og kanonisere det som hans mestervaerk: Histonen om påvens stav, der skulle blomstre på ny.

Tannhäuser Den Kongelige Opera synopsis 2009

Tannhäuser på Det Kongelige Teater Operaen – synopsis

METROPOLITAN OPERA

AKT I

Platsen är slottet Wartburg i Tyskland, någon gång under medeltiden. Minnessångaren Tannhäuser har i drygt ett år bott i Venusberget hos den antika kärleksgudinnan, men han längtar nu efter att få återvända till människornas värld. Han hyllar Venus med en sång och ber henne låta honom gå.

Venus blir förvånad och försöker fresta honom med ännu större njutningar, men när han står fast vid sin begäran förvisar hon honom och förbannar hans längtan efter frälsning. Tannhäuser upprepar det religiösa mantrat ”min frälsning är hos Maria” och materialiseras igen utanför slottet Wartburg.

Han ser ett pilgrimståg på väg mot Rom, blir rörd ända in i själen och prisar Gud. Plötsligt hörs hornstötar och ett jaktsällskap närmar sig – det är landgreve Hermann och hans riddare. De känner Tannhäuser sedan tidigare och ber honom följa med tillbaka till slottet.

Tannhäuser tvekar dock. Riddar Wolfram påminner honom då om att hans sångfärdigheter en gång vann Elisabeths hjärta, landgrevens systerdotter. När Tannhäuser hör hennes namn bestämmer han sig för att följa med.

AKT II

Elisabeth har levt i avskildhet sedan Tannhäuser försvann, men kommer nu till Wartburgs stora sal för att träffa honom. Tannhäuser eskorteras in av Wolfram. Till en början är Elisabeth både blyg och förvirrad.

Hon berättar för Tannhäuser om hur mycket hon har saknat honom och de förenas i en sång till kärleken. När Wolfram bevittnar deras återförening inser han att hans egna ömma känslor för Elisabeth kommer att gå obesvarade.

Landgreven Hermann gläds åt hans systerdotter vågat sig ut igen och tillsammans välkomnar de gästerna till den stora sångtävlingen på temat kärlek. Som första pris lovar Elisabeth att uppfylla en önskning. Wolfram inleder med en lovsång till kärleksidealet. Tannhäuser står fortfarande under Venus inflytande och svarar med en lovsång till världsliga njutningar.

Andra sångare försöker kontra med den ena sången efter den andra tillägnad den dygdiga kärleken tills Tannhäuser brister ut i en lovsång till Venus. Gästerna blir förfärade. Riddarna drar sina svärd, men Elisabeth går emellan för att skydda Tannhäuser. Landgreven förkunnar så sin dom: som botgöring för sin hädelse ska Tannhäuser vallfärda till Rom. Tannhäuser slänger sig för Elisabeths fötter och lämnar sedan salen.

AKT III

Några månader senare stöter Wolfram på Elisabeth vid ett altare ute i det fria. Ett pilgrimståg drar förbi, men Tannhäuser finns inte bland dem. Elisabeth blir förkrossad och ber Jungfru Maria bereda plats för henne i himlen. Wolfram ser henne gå och ber Aftonstjärnan lysa upp hennes väg. Senare samma kväll kommer en ensam pilgrim gående i trasiga kläder.

Det är Tannhäuser. Trött och smutsig berättar han för Wolfram om pilgrimsfärden till Rom; om hur han gladdes åt alla som fick syndernas förlåtelse och hur han störtades ner i förtvivlans avgrund när påven vägrade ge honom förlåtelse. Förr skulle påvestaven bära gröna löv än Tannhäuser få förlåtelse, hade påven sagt.

Tannhäuser har förlorat allt hopp vill nu tillbaka till Venusberget. Han åkallar Venus, men Wolfram försöker hålla kvar Tannhäuser genom att påminna honom om Elisabeth. I samma ögonblick kommer ett begravningståg med Elisabeths lik. Venus ger upp ett skri och försvinner.

Tannhäuser hoppas att Elisabeth kommer att be för honom i himlen och faller sedan död ner. När det dagas kommer ännu ett pilgrimståg med fantastiska nyheter – de bär med sig påvens blommande stav …

Tannhäuser Metropolitan Opera synopsis 2015

Tannhäuser från Metropolitan Opera till FHP – synopsis

ANNAN KÄLLA

AKT I

Tannhäuser har länge vistats i Venusberget, trollbunden av sin lidelse för gudinnan, men nu börjar han längta därifrån och sliter sig loss från Venus. Han återvänder till jorden i en vacker dal i närheten av Wartburg, där han knäfaller i bön. Ett jaktsällskap anfört av Hermann, lantgreven av Thüringen, kommer förbi, och Wolfram känner igen Tannhäuser och ber honom följa med till Wartburg.

Tannhäuser säger nej, men när Wolfram berättar att lantgrevens brorsdotter Elizabeth älskar honom och inte har velat delta i deras sångarfester sedan Tannhäuser försvann, ger han efter och ansluter sig till sällskapet.

AKT II

I sångarhallen på Wartburg uttrycker Elizabeth förväntan inför sångartävlingen och Tannhäusers hemkomst.Wolfram för in honom och han faller ned för hennes fötter.Elizabeth erkänner att det är hans sång som har väckt hennes kärlek,och de prisar sin lycka.

Gästerna håller sitt intåg på Wartburg för att övervara sångartävlingen.Lantgreven har lovat Elizabeths hand åt den av sångarna som mest övertygande skildrar kärlekens sanna väsen.

Wolfram börjar med att prisa kärleken som ren tillbedjan, men Tannhäuser säger emot honom. Då Walter von der Vogelweide påstår att kärleken är den sanna dygden avbryter Tannhäuser på nytt och hävdar att kärlek är njutning. Biterolf blir upprörd över Tannhäusers ord och förklarar att kärleken är källan till hjältemod, men då glömmer sig Tannhäuser, flyger på fötter och lovsjunger Venus i extatiska vändningar.

Alla förstår nu att han har varit i Venusberget och vill överfalla honom, men Elizabeth vädjar för hans skull. Lantgreven befaller Tannhäuser att vandra till Rom med pilgrimerna och be påven om syndaförlåtelse.

AKT III

På hösten återvänder pilgrimerna tillbaka från Rom.Elizabeth ber framför en bild av Jungfru Maria, och när hon inte ser Tannhäuser bland de hemvändande bönfaller hon Den heliga jungfrun att ta henne till sig. Wolfram vill föra Elizabeth tillbaka till Wartburg, men hon föredrar att gå ensam.

När hon har gått får Wolfram syn på ännu en pilgrim. Det är Tannhäuser, som utmattad och bitter berättar att han inte fick syndaförlåtelse i Rom. Efter att ha varit i Venusberget kan han få förlåtelse lika litet som en biskopsstav kan få gröna blad igen.

Han åkallar Venus, som väntar på att välkomna honom tillbaka, men då Wolfram påminner honom om Elizabeths försvinner Venus. De ser ett begravningståg röra sig ut från Wartburg med den döda Elizabeth, Tannhäuser sjunker ihop vid hennes bår och dör,men pilgrimerna bär en biskopsstav med gröna blad som visar att han har fått förlåtelse.

UPPHOVSPERSONER

Musik och text: Richard Wagner

Libretto

Mer att läsa

Om Richard Wagner