I söndags kväll åkte jag till Göteborg för att se Jules Massenets Thaïs på GöteborgsOperan. Om jag är rätt underrättad så är det en opera som inte har spelats särskilt ofta utanför Frankrike de senaste femtio åren, men med ett viktigt undantag. För ett par år sedan kunde man se Thaïs, på en bio nära dig i en överföring från Metropolitan Opera i New York med Renée Fleming och Thomas Hampson i de bärande rollerna.
Thaïs på GöteborgsOperan 2010
Det var i sanning en helt fantastisk upplevelse, som ju föreställningarna från Metropolitan alltid är. Handlingen var som sig bör förlagd till kompositörens valda tidsperiod nämligen 300-hundra talets Alexandria, i Egypten med omnejd. Jag är en stark anhängare av att verken spelas som de är tänkta från början därför för mig är det musiken och sången och den tänkta miljön som är viktigaste. I denna uppfattning tror jag inte heller jag är särskilt unik utan detta är en stående kommentar som jag ofta hör när jag pratar med andra operaälskare.
Musiken i operan tillhör inte min favoritmusik, men där finns ett underbart vackert violinstycke i operans andra akt som sedan kommer tillbaka vid flera tillfällen, Meditation religieuse. Ett underbart vackert stycke musik som nästan är en orsak till att se Thaïs.
I GO:s version hade man förlagt handlingen till kompositörens tidsålder och några direkta negativa känslor kring detta kan jag inte anföra, utan det fungerade ganska bra, men jag hade svårt att förstå att den ursprungliga munkorden, som Athanaël tillhörde här hade förvandlats till ett religiöst brödraskap, som mer liknade en samling domare i EU-domstolen. Kontrasten mellan Athanael och denna speciella munkorden blev nästan parodisk, men det var kanske tanken. ”Vad vet man”, som Christina Schollin brukade säga i ett känt tv-program.
Jag var alltså lite frågande inför första akten, men sedan blev det bara bättre och bättre. Första bilden i andra akten tillhör något av det vackraste jag har sett på år och dag på en operascen Malin Byströms underbara röst lyckades nästan förtrolla mig. Vilken upplevelse! Athanaël, som sjöngs av Thomas Lander, som jag tidigare har hört i Tosca på Skäret, gjorde ju inte upplevelsen sämre tvärtom. Han har en oerhört fin och välutvecklad barytonstämma som jag alltså uppskattade mycket och tillsammans med Malin Byström utgjorde de ett oslagbart par.
Även övriga sångare gjorde bra ifrån sig och här vill jag särskilt framhålla Michael Schmidberger som jag har sett i otaliga mindre roller under de senaste åren både på Kungliga Operan i Stockholm, men också i Södertäljeoperans uppsättning av Catalanis La Wally. Det kommer med all säkerhet bli något stort av honom och det skall bli verkligt intressant att följa hans väg till större och större uppgifter. Tomas Lind var som vanligt alldeles utmärkt och hans omgivande damer, den nya generationen sångerskor, lämnade ett bra bidrag till helheten.
Kvällens dirigent var Finn Rosengren och han och orkesterns soloviolonist, som jag tyvärr inte uppfattade namnet på, gjorde tillsammans med körens utmärkta insatser pricken över i:et.
Ett särskilt hedersomnämnande bör också ges till det utmärkta programbladet med dess utsökta bilder från föreställningen, bara detta ett minne att förvara väl.
Avslutningsvis vill jag alltså rekommendera dig som har möjlighet att bege sig till Göteborg för att se denna magnifika upplevelse, väl i klass med Metropolitans i övrigt utmärkta uppsättning ja jag anser t o m att Malin Byström och Thomas Lander slår både Renée Fleming, men framförallt Thomas Hampson´s insats.
Om föreställningen
Upphovspersoner
Musik: Jules Massenet
Libretto. Louis Gallet efter romanen med samma titel av Anatole France
Kreativt team
Dirigent: Finn Rosengren
Regissör: Nicola Raab
Scenograf och kostymdesigner: Johan Engels
Ljussättare: Linus Fellbom
Medverkande
Thaïs: Malin Byström
Athanaël: Thomas Lander
Nicias: Tomas Lind
Palémon: Michael Schmidberger
Nicias tjänare: Thomas Scott-Svedberg
Crobyle: Eva-Lotta Ohlsson
Myrtale: Erika Sax
Albine: Pia Svorono
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
