Giordano Lucá tenor gjorde stor succé i Tivoli´s Koncertsal

Giordano Lucá tenor gjorde stor succé i Tivoli´s Koncertsal
Giordano Lucá tenor gjorde stor succé i Tivoli´s Koncertsal

Giordano Lucá  tenor gjorde stor succé i Tivoli´s Koncertsal

I går kväll var det en Årskortskoncert i Tivoli med den unge italienske tenoren Giordano Lucá tillsammans med pianisten Massimo Multari.

Det var första gången jag var på en dylik konsert i Tivoli åtminstone minns jag inget annat tillfälle i hastigheten. I princip var detta att betrakta som en ren gratiskonsert. De som hade årskort gick i varje fall in gratis, medan vi övriga fick betala inträde till Tivoli samt en femtiolapp vid entrén. Till nästa säsong får jag nog överväga att köpa ett årskort.

Giordano Lucá sjöng några kända operaarior i första delen av konserten och efter pausen sjöng han ett stort antal neapolitanska folksånger. Dessemellan fick vi njuta av Massimo Mutari som spelade två verk av två kända italienare nämligen Gioacchino Rossini´s ”Petite Caprice”. Ett mycket njutbart stycke som jag dessutom hörde för första gången.Efter pausen spelade han Domenico Scarlatti: Klaversonate, h-mol, L 449 (P 83) Allegro-satsen också detta ett verk som jag lyssnade på för första gången. Den där Scarlatti vill jag nog höra mer av.

I första delen av konserten, som i princip bara varade i c:a tjugo minuter leverade Giordano fem kända tenorarior och där han började med hertigens aria ur ”Rigoletto” ”La donna è mobile” och slutade med Pinkertons stora aria ur Puccini´s ”Madama Butterfly” ”Addio, fiorito asil”.

Mellan dessa fick vi lyssna till ”Pourqui me réveiller” från Massenet´s ”Werther”, ”Che gelida manina” ur ”La Bohème” och ”Lamento di Federico: È la solita storio del pastore” från Cileas ”L´arlesiana”. Arian är jag välbekant med operan har jag aldrig lyssnat på i sin helhet.

Sångligt sett fanns det inte mycket att klaga på och min personliga favorit blev arian från Werther som jag ansåg att han klarade bäst. Med tanke på att han endast är 24 år gammal så finns det egentligen ingen som helst anledning att klaga för han sjöng utmärkt och lika bra som andra tenorer som är betydligt äldre och mer erfarna, men om jag skall vara helt ärlig så saknade jag glöden och entusiasmen i rösten. Det räcker inte med att vara tekniskt skicklig, det behövs också karaktär i rösten. Får han utvecklas i lagom god fart så är jag övertygad om att det blir något stort av Gioradno.

Efter pausen så var det precis som att nu var han i sett esse. Här hördes det tydligt och klart att här är en sensation på gång. Han började med att sjunga några sånger som jag aldrig tidigare har lyssnat på och även om jag inte kände till titlarna så frapperades jag av hans utomordentliga teknik, värme och inlevelse. hans tolkning av Tosti´s ”Non t´amo piu” och ”L´ultima canzone” lämnar ingenting i övrigt att önska. Helt enkelt helt fantastiskt!

Inte mindre fantastiskt var det att lyssna på hans version av Franz Lehar ”Dein ist mein ganzes Herz, som han dessutom sjöng på italienska.

Publikfavoriten blev av döma av publikens reaktioner alldeles klart ”Torna a Surriento”, ett obligatoriskt och mycket uppskattat inslag av alla, denna kväll i ett nästan fullsatt Tivoli Koncertsal.

han sjöng ytterligare tre sånger bl a en sång från Musica proibita, ett verk som jag har lyssnat på några ggr de senaste månaderna, men som fram till dess har varit helt okänt för mig.Den officiella delen av konserten avslutades med ”Granada” och efter detta bejublade framträdande fick han sjunga tre extranummer innan publiken lät sig nöjas.

Ett av extranummren presenterade han själv nämligen ”O sole mio” i övrigt pratade han inte överhuvudtaget, vilket jag upplevde som tråkigt. Enligt min uppfattning hade konserten lyft betydligt bättre om han själv hade presenterat sina sångnummer. De hade ju kunnat gjort det växelvis

I övrigt var det ett trevligt sätt att tillbringa kvällen på och nu kan jag ju med fog påstå att jag har hört en ung italiensk tenor på väg upp före er andra.

Läs mer

Artist Management

Related posts

Kommentera