Tosca till Folkets Hus och Parker

Tosca från Metropolitan Opera som operabio Tosca från Metropolitan Opera som operabio

Det är nu andra gången jag ser Tosca från New York, men denna gång med andra sångare i  partierna. Precis som vid förra tillfället så sjöngs Scarpia av den georgiske barytonen George Gagnidze, men i övrigt var det helt nya sångare i denna föreställning.

Patricia Racette sjöng Floria Tosca och som målaren Cavaradossi hördes Roberto Alagna och som sakristanen upplevdes  John Del Carlo och Spoletta gestaltades av Eduardo Valdes, medan Angelotti sjöngs av Donovan Singletary.

Det där med minnet kan vara svårt, men nog upplevde jag som man hade varit inne och plockat i Luc Bondy´s ursprungliga uppsättning. I vilket fall som helst reagerade jag lite grann över vissa scener, men det är kanske jag som minns fel. Exempelvis var scenbilden mycket mörkare än senast och ärligt talat kände jag inte  igen den fästningsliknande kyrkan där handlingen börjar, men det kan givetvis också bero på att jag denna gång satt på andra raden och det är nog i närmaste laget för att uppleva föreställningen på ett korrekt  sätt.

Vanligtvis brukar jag uppskatta kameramännens arbeten, men denna gång blev det för mycket av det goda.Till exempel var det oroligt att se Scarpia´s fladdrande med ögonen, men det blev ju bättre i andra akten.

Dessutom  upplevde jag det som mycket negativt att uppleva att  Roberto Alagna   aldrig eller nästan  aldrig hade ögonkontakt med sin älskade Tosca. Det ger ett märkligt intryck att man blundar när man sjunger och på mig verkade det som han hade större intresse av att hålla ett öga på dirigenten än sina medspelare.  Eller är det kameramännen som intresserar honom?

Vad det gäller det rent sångliga insatser så imponerar som vanligt sångarna  i de mindre rollerna som Sakristanen, Angelotti och Spoletta och här var de två förstnämnda i utmärkt form.

George Gagnidze imponerar även denna gång som Scarpia och Patricia Racette var som klippt och skuren som Tosca, men sorgebarnet var Roberto Alagna även om han var OK speciellt i  sista akten. Helhetsintrycket dras dock kraftigt ned av att han verkar vara sceniskt helt obegåvad eller kanske är det mer korrekt att konstatera att han saknar gestaltningsförmåga, men han kanske tror att det räcker att kunna sjunga?

Nu är jag ju ingen beundrare av Roberto Alagna och kommer nog heller aldrig att bli det. Det finns så många  andra välsjungande tenorer i operavärlden så det är egentligen inget större problem, men visst måste jag erkänna att jag har svårt att förstå publikens positiva reaktioner på hans framträdande i går kväll samtidigt kan jag ju konstatera att jag inte minns när han sjöng bättre än nu åtminstone bitvis.

Musikaliskt var dirigenten Riccardo Frizza ingen stor upplevelse och särskilt saknade jag dynamiken och kraften i musiken och det kändes lite avslaget och det drog definitivt ner mitt helhetsintryck av föreställningen, men det är kanske jag som börjar bli blasé eller kanske uttråkad?