Transsibiriska järnvägen dagbok – 2008

Transsibiriska järnvägen dagbok - 2008 Transsibiriska järnvägen dagbok - 2008

Transibiriska Järnvägen. Dagbok över Transsibiriska järnvägen tur och retur och med tolv dagar i Kina mellan den 8 maj – 4 juni 2008. Vi åkte med Basinternational och deras priser hittar du längst ner i inlägget. Arrangemanget i Kina köpte vi genom Kina Resor

Transsibiriska järnvägen dagbok – 2008

Torsdag 8 maj

Transibiriska Järnvägen. Idag börjar det stora reseäventyret genom en flygning till Moskva. Jag är ingen van flygresenär, men jag hade hört väldigt mycket om hur besvärligt det var med alla formaliteterna och vi hade blivit rekommenderade att vara ute i mycket god tid. Vi, sonen och jag, åkte hemifrån redan vid sjutiden på morgonen. Planet skulle lyfta 10.20. Vi åkte buss till centralstationen och sedan vidare med Öresundståg till Kastrup. Vi kom iväg 7.22 och c:a en timme senare hade vi klarat av alla formaliteter och nu återstod det bara att vänta på besked till vilken gate planet skulle avgå från. En timme senare fick vi det beskedet och fyrtiofem minuter senare var vi i luften. Resan gick mycket bra om man bortser från att inflygningen var ganska turbulent.

Formaliteterna på flygplatsen i Moskva var snabbt avklarade och vi gick ut på grön linje, trots att vi hade blivit uppmanade att gå ut på röd, men vi var inte ensamma. Jag såg faktiskt ingen som hade valt att gå på rött. Vi lämnade inte heller någon tulldeklaration eftersom vi inte hade mer än 3 000 $ i resevaluta och inte heller några vapen med oss, vilket var den andra anledningen till att lämna in tulldeklarationen.

Väl ute ur flygplatsbyggnaden började vi leta efter bussen som skulle ta oss in till närmaste tunnelbanestation. Det var mycket folk i rörelse och vi var tvungna att först köpa biljetter av bussföraren och så passera ett vändkors innan vi fick en ståplats. Vi var tvungna att betala för bagaget, vilket föraren på ett mycket bryskt sätt klargjorde för oss, utan att vi på något sätt hade försökt protestera.

Det kostade 100 rubel (27 kronor) att komma till ändhållplatsen. Därifrån var det bara några hundrameter att promenera till metron (M). Väl där inne upptäckte vi att vi var tvungna att köpa nya biljetter. Det blev till att stå i en lång kö innan vi hade köpt våra biljetter. Resan gick dock bra, för vi fick hjälp av några unga damer, som kom fram till oss och frågade om de kunde hjälpa till med något.

Tre timmar senare hade vi lyckats med att checka in på hotellet, men nu var vi ganska trötta så vi gick och lade oss direkt efter att jag hade fått tågbiljetterna av agenten. Tillsammans med tågbiljetterna, fick jag utöver en viss muntlig information, en karta över tunnelbanan med stationerna angivna på engelska och ryska, och det gjorde det mycket lättare att hitta i stan.

Av agenten fick jag också veta att den nionde maj var helgdag i Ryssland. Man firade andra världskrigets slut. Detta innebar att Röda torget skulle var helt avstängt för vanligt folk under en stor del av dagen.

Fredagen 9 maj.

Vi sov till klockan tio och var uppe i city vid tolvtiden närmare bestämt vid Komsomalska stationen. Vi gick direkt över till Yaroslavskijstationen och polletterade vårt bagage inför kvällens avgång 23,55. Enligt agenten skulle vi kunna komma in på Röda torget efter klockan tolv, men när vi kom till den metrostation som låg närmast Röda torget fick vi inte lov att gå upp och något besked om när det skulle bli möjligt gick inte att få.

Ingen talade engelska det var bara ryska som gällde. Eftersom den metrostation som vi steg av vid bestod av tre olika uppgångar kom vi så småningom upp, efter en ganska lång promenad i underjorden. Bara för att upptäcka att även här var vägen spärrad av handfasta soldater. Vi fick därför nöja oss med att ta en promenad genom Moskvas teaterdistrikt.

På kvällen skulle vi gå på Bolsjojoperan, men vi fick inte ens gå in och hämta biljetterna som jag hade betalat via Internet. Vi stoppades av ett tiotal vakter som naturligtvis inte kunde ett ord engelska. Och min biljettrekvisition tillmättes ingen som helst betydelse, men om jag hade haft en biljett kunde vi säkert fått passera, men det hade jag alltså inte.

Vi fortsatte att promenera och småningom kom vi till baksidan av Bolsjoj, men vi skulle gå på nya scenen, eftersom huvudbyggnaden genomgår en flerårig renovering. Efter att ha vandrat omkring i flera timmar fick vi sent på eftermiddagen äntligen möjlighet att komma in på Röda torget. Det är ju ett måste att besöka torget när man är i Moskva, men det mest givande betraktar jag ändå mötet med alla medaljprydda äldre män och några enstaka damer. Alla dessa nationalhjältar fick ta emot blommor och andra presenter av förmodligen helt okända personer.

På torget framför Bolsjoj samlades människor i små grupper där man sjöng och dansade för krigshjältarna. De som räddade Ryssland till seger över Nazityskland. Mycket rörande och en fin upplevelse att minnas. Dagen till ära så var samtliga gator nästan helt bilfria. Vi såg bara en och annan bil, körda av privatchaufförer.

Strax efter klockan 18.00 återvände vi till teatern för att göra ett nytt försök att komma in och den här gången gick det vägen, men säg den glädje som varar. När vi hade fått våra biljetter så vägrade de att släppa in min son eftersom han inte var ikläd i långbyxor. Så det blev inget operabesök, trots allt så vi tog tunnelbanan tillbaka till Yaroslavskijstation.

Väl framme gick vi och kollade hur det såg ut på den andra stationen Leningradskij stationen och där köpte vi en hög vykort som vi skulle skicka hem, men av det blev det inget eftersom vi inte kunde köpa frimärken någonstans. Därefter gick vi ner till varuhuset som låg på andra sidan av stationen. Vi fick passera en gångtunnel och hamnade nästan direkt i källarplanet av varuhuset. Varuhuset bestod av tre våningar som var indelat i ett stort antal olika butiker.

Här fanns det mesta att köpa inklusive dvdspelare och andra tekniska attiraljer, men jag hade glömt att ta med mig en mugg hemifrån så det var den och ett bestickset som jag saknade. Det var inga problem att komplettera dessa saker. Innan vi gick vidare till stationen köpte vi en flaska champagne för 150 rubel för att fira avresan på den egentliga resan med.

Efter shoppingrundan gick vi och sattes oss att vänta i väntrummet på att tåget skulle avgå. Det blev en väntan på flera timmar så jag hann med att läsa etthundratal sidor av Stieg Larsson kriminalroman Män som hatar kvinnor.

Strax efter klockan 23.00 hörde vi i högtalarna att vårt tåg just hade kommit in på spår två. Vi gick och hämtade vårt bagage och gick därefter ombord på tåget som skulle bli vårt hem för de kommande sju dagarna.

Vi hade beställt 1:a klass med duschmöjligheter, men vi blev ganska chockade för att inte säga förstummade när vi upptäckte att vi hade fått en kupé utan dusch. Kupén var dessutom ganska liten och trång, men när vi hade lugnat ner oss några hekto och fått våra sängkläder så gick det rätt bra att inordna sig.

Vår vagn bestod av nio dubbelkupeér och en toalett som också var ett tvättrum i varje vagnsände. I den ena ände stod samovaren vilket gjorde att vi alltid hade tillgång till hett vatten, men eftersom det inte fanns någon propp i tvättstället så hade vi begränsat nytta av det varma vattnet för tvättändamål.

Tåget avgick prick 23,55 och vi började med att öppna vår champagneflaska, vilket skedde med en kraftig smäll, och visst den kunde ha varit kallare, men det smakade rätt bra ändå.

Lördag 10 maj.

Vaknade strax efter klockan fem på morgonen. Sängen eller rättare sagt britsen var allt annat än ”soft”. Hård är nog rätta benämningen, fastän att vi åker i s.k. softclass. Nåväl första verkliga prövning skulle strax komma – morgontoaletten. Kallt vatten är ingen trevlig upplevelse och det är definitivt en prövning att raka sig, men värst av allt var att jag var tvungen att hålla ett finger intryckt mot kranen för att över huvud taget få fram vatten. Detta motsvarar vad jag annars kallar för katttavätt.

Enligt tågtidtabellen skulle första stoppet ske halvsju, men redan fem över sex stängde tågvärden toaletterna i vagnen och en kvart senare stannade tåget för andra gången, nu i staden Gorkii. Nästa stopp blir 12,38 i Kirov.

Vid åttatiden tyckte jag att det var dags att äta frukost, så jag gick iväg till restaurangvagnen som låg sex vagnar bak i tågsättet, men de hade inte öppnat ännu varför det bara var att gå tillbaka till vår kupé.

Ett par timmar senare kom hovmästaren och bjöd in oss till frukost. Jag fick en rätt ordentlig frukost som jag inte orkade äta upp. Den bestod av:
• 6 skivor bröd, tre ljusa och tre mörka
• En yoghurt
• Ett glas juice
• 3 skivor ost
• 1 klick smör
• 1 liten burk marmelad
• 4 små feta skivor fläsk
• 3 stekta ägg, med skinka
• En kopp the

Hela kalaset gick på 483 rubel vilket blev 500 rubel jämt. Detta motsvarar c:a 134 kronor.

Tåget går ganska jämt och fint, men ibland rycker det till och sätter upp hastigheten för att därefter åter gå fram i ett lugnt och fint tempo. Just nu ligger tåget före tidtabellen. Vädret ute är soligt och fint och vagnstemperaturen ligger på 21 grader. Utsikten är dock ganska bedrövlig, men ser mest gamla fallfärdiga hus, ibland bebodda, ibland helt öde. Jag noterade att vi passerade ett flertal ovanligt väl skötta begravningsplatser längs rälsen. Annars är det mest björk- och barrskog kring båda sidorna av rälsen.

Strax efter klockan tolv stannade tåget i Kirov och här var vi av och handlade för första gången. Det var ingen omfattande kommers kanske beroende på att vi åkte med det ryska tåget och att det därför mest fanns ryssar ombord på tåget. De ryssar som vi träffade på tåget hade nästan alltid egen mat med sig. Nästa stopp blir Belazino och därefter Perm.

Senare på kvällen gick vi till restaurangvagnen för att fira att det var lördag. Menyn, som inte var alltför omfattande fanns både på ryska, engelska och tyska. Stefan åt en tomatsallad till förrätt och ett grillspett med tillbehör till huvudrätt. Själv unnade jag mig en flaska champagne och kaviar dvs. portionen bestod av en stor matsked, vilket smakade alldeles utmärkt. Till huvudrätt åt jag en soppa som kallades Solyanka. Även denna smakade utmärkt, även om jag inte blev klok på innehållet, men det var mycket grönsaker. Som avslutning beställde jag in en assiett ost, vilket visade sig vara samma ost som jag fick till frukost fast skivorna var väsentligt tjockare.

Betjäningen i restaurangvagnen var alldeles utmärkt vänlig och förekommande. Servitören hade ett standardsvar: no problems. Det är fantastiskt att man kan få kommunikationen att fungera trots språksvårigheterna. Denna utmärkta middag, vi var båda helt nöjda gick på 1560 rubel eller ca 400 kronor. Champagne och kaviar svarade för 650 rubel.

I restaurangvagnen pratade vi också för första gången med några med passagerare som var från Tyskland, men verkade prata ryska flytande. Medan vi satt i restaurangvagnen passerade vi staden Perm vilket verkade vara den första storstad som vi passerat.

Söndag 10 maj

I dag sov vi länge och vaknade väl utsövda och pigga. En flaska champagne före sänggåendet är kanske att rekommendera. Vi steg inte upp förrän halvtio och nu är vi mer än 2 000 km från Moskva. Vi har nu avverkat c:a 25% av resan. I natt passerade vi staden Sverdlovsk, staden där kommunisterna lät mörda den ryska tsarfamiljen, men på den tiden hette staden Yekatrineburg. Vi fick också flytta fram klockan en timme och nu har vi lämnat Europa och befinner oss alltså nu i Asien.

Idag längtade jag efter att få duscha, men jag lyckades i alla fall att tvätta håret med hjälp av ett antal flaskor fyllda med varmt vatten från samovaren. Det kändes relativt uppfriskande, men det hade ju onekligen varit skönare om man hade fått duschat hela kroppen. Tågvärden förnekar på det allra bestämdaste att det finns dusch ombord, men både han och jag vet ju att han på den punkten ljuger så det stänker om det. Jag erbjöd honom betalt i dollar, men han fortsatte att låtsat som om att det inte finns någon dusch på detta tåg och i denna vagn. I morgon skall jag försöka duscha utan dusch och det skall nog ordna sig.

Idag åt vi frukost vid halvelvatiden så det kan man ju nästan kalla för brunch.
• Smör, bröd, ost
• En yoghurt
• Ett glas juice
• En kopp the
• Omelett
• Fyra feta skivor fläsk som jag bytte bort mot tre skivor ost

Allt smakade förträffligt och kalaset gick på 1 000 rubel eller 270 kronor.

Efter den sena frukosten har vi mest suttit och beundrat utsikten från tågfönstret. Jag har nog aldrig sett så många björkar, samlat på detta vis tidigare. På en del ställen verkar det också som man har bränt av marken där björkarna står. Jag grunnar på orsaken, men eftersom jag inte har med min dator så kan jag ju inte googla fram svaret. Jag får helt enkelt vänta till jag får fatt i en dator. Dessutom noterar jag att vi passeras av många godståg, långa som ett häftigt ösregn. Nu väntar vi på stoppet i Omsk och då skall vi flytta fram klockan ytterligare en timme.

Resten av söndagen fortskred med läsning och lyssna på musik, i väntan att vi skulle nå Novosibirsk vilket är beräknat att ske vid 22-tiden. Där är det dags att flytta fram klockan ytterligare en timme. Jag måste säga att det är ett mycket behagligt sätt att resa på – med tåg. Det enda som är lite förvirrande är att allting ombord på tåget styrs av Moskvatid, samtidigt som vi lever efter den lokala tiden. Detta löses enklast genom att ha med sig två klockor, en för Moskvatid och en för lokal tid. Vill man krångla till det lite kan man ju behålla svensk tid på mobile, Detta fann jag vara ett mycket praktiskt arrangemang. På så sätt undvek vi att skicka ett sms mitt i natten till nära och kära.

Idag på eftermiddagen upptäckte jag av en händelse var duschen fanns, nämligen på toaletten närmast tågvärden. Varje gång vi närmar oss en station stängs toaletterna och tågvärden öppnar dem som regel direkt efter avgång från stationen, men efter Barabinsk tog det säkert en halvtimme innan toaletten blev ledig. Jag upptäckte i ena ögonvrån att dörren vid tågvärdens toalett öppnades och jag hann smita in trots tågvärdens protester. Golvet var fyllt med vatten och ovanför tvättstället upptäckte jag handduschen. Den som inte fanns.

Under dagen har jag läst färdigt Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” och det var en mycket spännande läsupplevelse. Faktum är att jag har med mig alla tre delarna och har planerat att hinna med att läsa dem och ytterligare en bok under resan, nämligen ”Det tysta huset” av den författare som fick Nobels fredspris 2006.

Vi nådde fram till Novosibirsk helt enligt tidtabellen. Det verkar vara en stor stad och här såg vi en del av staden innan tåget sakta rullade in på stationen. Här fanns inga ambulerande försäljare utan här gick det att handla i två kiosker och det verkade som de hade det mesta som man kunde önska sig.

Måndag 12 maj

I natt har jag för första gången sovit oroligt. Det kanske beror på att tåget sedan Novosibirsk har stannat fyra gånger, men jag gick ändå upp 6,30 moskvatid och gjorde mig i ordning. Jag börjar vänja mig med att vaska och raka mig i kallt vatten. Är det måhända vikingablodet i en? Det känns som det är lika bra att vänja sig vid förhållandena eftersom det tycks vara förbehållet endast ryssar att använda sig av duschen i tågvärdens utrymme.

Naturen förändrar sig något och nu ser jag alltmer granar bland björkskogen och vi passerar allt oftare små byar med små pyttesmå hus. Men de verkar övergivna, men en gång har de säkert varit bebodda. Det måste ha varit ett hårt liv att leva.

Det är lätt att förstå att medellivslängden inte är mer än 60 år. Idag har jag också för första gången sett människor ute i byarna, men även en del arbetare som verkar arbeta kring järnvägen. Dessutom ser man nu allt oftare namnskyltar längs järnvägen förmodligen namn på byarna som vi passerar, trots att vi inte ser någon bebyggelse att tala om.

En halvtimme före uppehållet i Krasnoyarsk gick vi till restaurangvagnen och åt frukost eller rättare sagt brunch.

• Smör bröd och ost
• En yoghurt
• En liter juice
• Skinkomelett
• En tomatsallad
• Fyra pannkakor med köttfärsfyllning

Allt smakade alldeles utmärkt och för detta fick vi betala 1 000 rubel eller 270 kronor.

I övrigt har jag tillbringat förmiddagen med att lyssna på Wagners Tristan und Isolde, med bl.a. Birgit Nilsson och Wolfgang Windgassen. Det är fortfarande en helt fantastisk upplevelse, även detta. Resan är fortfarande en mycket fin upplevelse, något att rekommendera för stressade själar., men samtidigt för det poängteras att nätterna nu börjar bli besvärliga dels på grund av britsens storlek dels på att tåget under natten tycks köra så fort de kan, maxhastigheten är tydligen 160 km/tim. Den hastigheten kommer de nästan aldrig upp i på dagtid, vilket gör att resan upplevs både lugnande, avslappnande och mycket behagligt tempo. I eftermiddag vid 17.00-tiden har vi avverkat halva sträckan eller 4 500 km.

Nu fortsätter dagen med att jag börjar på Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”, alltså del 2 i trilogin.

Tisdag 13 maj

I natt passerade vi Irkutsk kvart i fyra Moskvatid och kvart i åtta lokal tid. Nu ser vi många hus och att det är mycket folk i rörelse och från tågfönstret ser vi vad vi närmast tycker är ett svenskt landskap dvs. mycket skog och berg och med en och annan björk.

Ju längre resan fortskrider ser vi snötäckta bergstoppar i ett massiv långt borta i horisonten och precis när jag nästan har gett upp hoppet ser vi stranden av Bajkalsjön. Sedan följer vi sjön nästan hela förmiddagen. Innan tåget svänger av mot Ula-Ude hinner vi se att sjön fortfarande är isbelagd även om det nog är de sista spillrorna av vinterns grepp.

I Irkutsk verkade det som en del lämnade tåget, men istället fylldes kupéerna närmast oss med högljudda kineser samt några tystlåtna tyskar. De hade alla med sig egen mat som de åt i sina respektive kupéer.

I Ulan-Ude gör vi en halvtimmes långt uppehåll. Det blåser friskt, men det är ganska varmt i solen. Det känns skönt att få tillfälle att sträcka på benen, men också att slippa påträngande försäljerskor som vill sälja hemmabryggt öl och rökt fisk.

Onsdag 14 maj

I dag vaknade jag som vanligt först av oss efter att ha sovit obekvämt de senaste 4-5 timmarna, men konstigt nog känner jag mig ganska pigg, trots den otillfredsställande sömnen.
Landskapet ser nu helt annorlunda ut, det verkar vara ren stäppmark och skogen lyser med sin frånvaro. Ibland ser man ansamlingar av träd några hundratal meter från rälsen. Dessutom noterar jag att tåget går långsamt, mycket långsamt, men det passar mig alldeles utmärkt för då har jag möjlighet att lyssna på mina medtagna cd-inspelningar med bl.a. Birgit Nilsson som Isolde i Wagners Tristan und Isolde, men också Parsifal i en inspelning av Daniel Barenboim.

En annan skön syn blev det när jag fick syn på några hästar som kom gående längs spåren: De var mycket vackra och eleganta, men så går tåget också längs gränsen till Mongoliet, som ju är kända för sina ståtliga hästar.

Vid 15-tiden lokal tid anlände vi till Zabaikaisk vid gränsen till Kina. Först fick vi fylla i ett formulär som var helt avfattat på ryska så det ordnade tågvärden, vilket var hans enda bestående gärning under hela resan, och därefter fick vi lämna ifrån oss våra pass. Därefter uppmanades vi att lämna tåget.

Vi hade ingen information om detta, men det fanns inga alternativ så vi ömsom satt i väntrummet ömsom promenerade vi runt stationsområdet och vid 19-tiden, fortfarande lokal tid fick vi åter gå ombord på tåget. Enligt tidtabellen skall vi sedan stå här här till 14,06 Moskvatid dvs. ytterligare 49 minuter. Och sedan skulle vi anlända till den kinesiska gränsstationen lokal tid 23,46.

Onsdagen gick i stort åt till tullformaliteter och väntan. Förmodligen bytte man spårvidden, men hur det gick till förstod jag aldrig. Den ryska kontrollen var både brutal och aggressiv. Den sköttes i huvudsak av en ung man som gav oss en order på ryska, vilket vi inte förstod mycket av. Men att vi inte fick vistas i hytten under kontrollen var ju uppenbart, men att vi inte ens fick stå utanför kupén var inte helt tydligt, men vi blev upplysta av detta på ett mycket bryskt sätt. Dessutom fick vi ingen som helst information om hur länge vi skulle stanna vid gränsstationen innan tåget skulle rulla vidare.

I första omgången blev det mer än fyra timmars väntetid innan vi kom fram till den kinesiska gränsstationen. Här var stämningen en helt annan. Alla var mycket nyfikna men vänliga. Vi fick fylla i tre olika blanketter och fick allt vårt bagage genomsökt, men det skedde på ett mycket vänligt och professionellt sätt, med mycket humor, men med ytterligare flera timmars väntetid. Strax före klockan tre lokal tid började tåget i alla fall rulla vidare.

Torsdag 15 maj.

Nu är vi i Kina eller egentligen i Manchuriet, som denna del av Kina kallas. Idag hade vi sovmorgon och jag vaknade inte förrän vid halvtiotiden, pigg och ganska utvilad. Det verkar nu som tåget går mycket lugnt och jämt, kanske beroende på att spårvidden är smalare i Kina och att det är den spårvidden som vi är vana vid.

Landskapsbilden är nu helt annorlunda. För första gången under resan passerar vi en levande landsbygd. Risfält efter risfält passeras, man ser människor i arbete och det är tydligt att det bor människor i husen som vi passerar. Ett annat tecken på att det är en jordbruksbygd ser man när stationerna passeras. Vissa perronger är fyllda av uppstaplade rissäckar.

En stund senare när vi skött om den dagliga hygienen var det dags att bege sig till restaurangvagnen. Frukosten bestod av:
• Två varma skivor bröd och marmelad
• En omelett
• Ett glas te
Frukosten som nog var den sämsta hittills kostade 20 yuan men eftersom servitören inte kunde ge tillbaka på en hundrasedel betalade jag fyra dollar. I restaurangvagnen, som för övrigt var ganska spartanskt möblerad, satt det en väggklocka på varsin sida och visade att klockan var halvtio. Jag ställde om min klocka för att ha kinesisk tid. På tåget i övrigt använder man sig fortfarande av Moskvatiden. Nästa stopp där vi får möjlighet att sträcka på benen heter Harbin och här gör tåget ett uppehåll på en kvart.

Senare på kvällen gjorde vi ett nytt besök i restaurangvagnen och åt vår första riktiga kinesmat i Kina. Vi drack också en flaska rött vin till maten, men det hade vi nog kunnat avstå från för det smakade inget vidare. Om det sedan var vinets fel eller det helt enkelt inte passade med vin till maten lyckades jag dock inte komma underfund med.

Fredag 16 maj

En kvart försenad anlände vi tidigt på morgonen till centralstationen i Beijing. Hotellet skulle ligga trehundra meter från stationen, men åt vilket håll visste ju ingen av oss. Vi gick ut till höger från stationen och svängde upp första gatan till höger, men det skulle vi inte ha gjort. När vi efter en timmes letande ännu inte hade hittat rätt ringde jag upp hotellet. Det enda svar jag fick var att vi skulle ta en taxi, vilket vi redan hade försökt.

Inga chaufförer var villiga att köra oss till vår adress, vilket bekräftade min aning om att hotellet låg runt hörnet. Frågan var bara vilken hörna? Just då passerade en man oss i medelåldern och jag frågade om hjälp. Han visste inte heller var vårt hotell låg men han hänvisade oss till att gå in och be om hjälp på ett Howard Johnsson hotell som låg på andra sidan gatan. Den unga receptionisten kunde genast förklara för oss var hotellet låg. Om vi hade valt att gå rakt fram istället för att svänga till höger hade vi hittat hotellet runt det andra hörnet, men allt är ju enkelt om man bara vet hur.

Väl framme vid hotellet fick vi genast vårt rum, men frukost ingick inte och det kunde man inte heller köpa till, men det gjorde inget. Vi längtade efter att få ta en dusch och sedan vila några timmar. Efter att ha njutit av en lång dusch, den första på sju dagar, och vilat ut några timmar var vi beredda att kasta oss ut i Beijing.

Efter att ha suttit still i sju dagar längtade jag efter att få röra på mig. Vi beslöt att promenera upp till Himmelska fridens torg, vilket jag hade beräknat skulle ta 15-20 minuter, men det visade sig ta mer än det dubbla tiden. Vi hade inte gått många steg på ”Changan” innan vi fick sällskap av ett ungt kinesiskt par, som var mycket trevliga och de ville veta allt om var ifrån vi kom. Efter ett tag tillfrågades vi om vi var intresserade av kinesisk konst, vilket vi dumt nog besvarade med ett ja, artiga som vi skulle vara. Då fick vi veta att det unga paret var konststuderande och de ville hemskt gärna visa sina tavlor för oss.

Väluppfostrade som vi ju i grunden är tackade vi ja. När vi kom fram till lokalen där konsten fanns visade dom oss sina alster, en del var faktiskt mycket bra, och undrade vilka vi tyckte var bäst, men nu hade polletten så att säga trillat ned, så nu ville jag bara så fort som möjligt komma därifrån. Att första dagen börja köpa tavlor, om än aldrig så fina, hade jag inte för avsikt att göra. Men innan vi skulle gå ville man absolut att vi skulle peka ut var sin favorittavla och när vi hade gjort detta, så började själva köpprocessen. Jag hade fastnat för fyra pandatavlor som jag var förtjust i och dessa kunde jag få för 1 600 yuan eller cirka 1440 kronor.

Vi kunde betala med Visa-kortet, men det var endast möjligt idag för nu var det sista chansen innan utställningen skulle upphöra. Fri leverans till hotellet ingick. Jag tackade vänligt men bestämt nej tack och var beredd att gå och priset sjönk till hälften dvs. 800 yuan. Det blev dock ingen affär. Samma motiv kunde vi köpa dagen efter på Panda-shopen på Zoo för 160 yuan stycket.

Vi fortsatte den avbrutna promenaden och gick småningom in i den Förbjudna staden eller Palatsmuseét som kineserna föredrar att kalla det för, men då klockan redan var 14,30 beslöt vi att fortsätta besöket en annan dag.

Lördag 17 maj.

Vi vaknade relativt sent på morgonen, och efter en snabb dusch begav oss till hotellets frukostmatsal. Vi fick en mycket god frukost bestående av:
• Äggröra
• Olika kokta grönsaker
• Nudlar
• Dumplings
• Juice och te.

Efter frukost bestämde vi oss för att åka till Zoo och titta på pandorna och därefter vidare till Sommarpalatset, eftersom det låg åt samma håll. Det går inte att ta tunnelbana vare sig till Zoo eller till Sommarpalatset så det fick ske med buss. Vi tog buss 103 utanför centralstationen och efter en timme på buss var vi framme vid Zoo. Resan kostade 1 yuan eller 90 öre. Beijing har nog världens billigaste lokaltaxa.

Vi löste entrébiljett vilka kostade 20 yuan inklusive fem yuan, i särskilt inträde till pandorna. Alla, utom en var dock försjunken i djup sömn, varav en ung panda låg högt uppe i ett träd. Den enda panda som vi såg i aktion var förmodligen utelåst för han försökte hela tiden komma in i buren, men dörren förblev dock låst. Innan vi lämnade pandorna passade vi på att köpa några leksakspandor till barnbarnen. Dessutom köpte jag några tröjor till dem också.

I övrigt är det inte så mycket att berätta om Beijing Zoo, jag tyckte mest, att djuren, särskilt björnarna, såg ut att ha en eländig miljö att vistas i. En av dem dansade runt och fick sin belöning i form applåder från publiken runtomkring. Det verkade dock som han mest ville ha något att äta, trots att det stod på skyltarna att han fick problem med magen om han åt annat än den föreskrivna födan som skötarna tillhandahöll.

Efter besöket på Zoo köpte vi biljetter för båtresan till Sommarpalatset. Det kostade 100 yuan inklusive entré till Sommarpalatset. Vi åkte med ett drakskepp, en sträcka och fick efter en halvtimmes åktur promenera en bit för att sedan fortsätta med en annan båt. Bitvis var det en mycket vacker båttur, men resan var inte särskilt njutbar eftersom guiden var utrustad med en megafon som hon högt och ljudligt skrek i, på kinesiska, och det hade vi ju inte stor glädje av.

Väl framme vid Sommarpalatset såg vi att det var ett ofantligt område att besöka och vi insåg att vi hade behövt haft en heldag här. Efter en lång promenad kom vi fram till en färja som forslade oss till den andra sidan och vi gick runt och tittade på så mycket vi hann innan vi var tvungna att återvända.

Sista båten gick tillbaka klockan 16.00 och ingen av oss var intresserade att stanna längre eftersom vi annars hade varit tvungna att åka med två olika bussar för att komma tillbaka till hotellet. Dessutom visste ju inte var den första bussen gick som skulle ta oss tillbaka till Zoo. Efteråt är det ju ganska klart att vi skulle ha valt att ta bussen ut och åkt hem med båten. Det hade blivit en lagom heldagsutfärd, men det förstod vi ju inte när vi började dagen.

Vi avslutade dagen med att slinka in på ett matställe, typ hål i väggen, där vi delade på 24 dumplings och drack varsin flaska mineralvatten. Vi blev både mätta och nöjda. För detta betalade vi 24 yuan! Detta kommer nog att bli vistelsens billigaste måltid, men nu är vi lite oroliga för hur vi mår imorgon.

Söndag 18 maj.

Efter en stadig kinesisk/amerikansk bufféfrukost åkte jag med bussen till Den förbjudna staden. Jag tog en buss i mängden och hoppades att den skulle stanna vid ingången till Den förbjudna staden, vilket den också gjorde. Här tillbringade jag nästan hela söndagen, tillsammans med fyra flaskor vatten á 600 ml styck.

Det var en mycket vacker och behaglig dag med alldeles lagom temperatur och med ljumma vindar. Dagen blev dock på något vis något av en besvikelse eftersom jag inte fick gå in i något av palatsen. De två främsta var också belamrade med byggnadsskjul runt om och på väggarna kunde man om man förstod kinesiska läsa sig till vad som skulle hända med ombyggnadsarbetena. Under vägen till sista delen av palatset, kejsarens trädgård, hittade jag två små utrymmen där man fick gå in.

I övrigt kunde man bara genom fönster se lite av inredningen i två av palatsen, men som sagt det var en vacker dag och det fanns ju rika tillfällen att njuta av dagen. När jag kom fram till kejsarens trädgård drack jag en kopp te, vilken kostade 30 yuan. Ett ögonblick trodde jag att jag var tillbaka hemma, med tanke på tepriset, men som tur var jag fortfarande kvar i den förbjudna staden eller Palatsmuseét som kineserna föredrar att kalla det för. När jag ändå hade spenderbyxorna på passade jag på att köpa ett paket vykort i palatsets bokhandel, 18 kort för 50 yuan. Klart dyraste vykort jag har köpt, men så ligger också Den förbjudna staden på UNESCO:s världsarvlista.

Måndag 19 maj.

Efter en lätt frukost åkte jag iväg till Sommarpalatset. Första bussen tog mig till Zoo där jag bytte till buss 332. Efter ytterligare en timmes bussresa var jag framme vid östra entrén.

Under den mer än två timmar långa bussfärden kunde jag följa hjälparbetet i direktsändning från jordbävningen i Wuchan via två monitorer. Dessutom fanns det flera storbildsskärmar utplacerade längs färdvägen. I dag rapporterades det att mer än 34 000 människor har omkommit och att en kvartsmiljon är skadade. Det har också utlysts tre nationella sorgedagar och 14.28 idag hölls det tre tysta minuter, vilken jag deltog i när jag var ute på Sommar-palatset.

Idag tillbringade jag större delen av dagen här ute. Det är en mycket fascinerande anläggning även om det är lite mindre än Den förbjudna staden men det är definitivt en jobbigare runda att ta sig runt anläggningen, men det var det definitivt värt. Bl. a. klättrade jag upp både i buddisttemplet och i lamatemplet. Det var visserligen ganska ansträngande, men härifrån hade man en fantastisk utsikt över skilda delar av Beijing.

Tisdag 20 maj

Efter en sen frukost och något av en sovmorgon tog vi tunnelbanan till Wangfujing, ett av stadens mest moderna affärsområden. Det var enkelt och billigt att använda sig av tunnelbanan, tydliga skyltar på vad stationen heter och namnet på nästa station. På en linje talade en röst på engelska, tydligt och klart om var man befann sig och när man närmade sig nästa station.

En nackdel var det nästan oändliga gångavstånd när man skulle byta till en annan linje. Vissa perioder, tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, var det enormt mycket människor i vagnarna, men allt gick lugnt och fint till, men någon sittplats var det inte att tänka på.

Jag använde mig mest av linje 1 och 5, eftersom dessa ligger kring fina sevärdheterna . Längs linje 5 nådde man Lamaklostret längst upp i norr och Himlens tempel längst i söder. Linje 1 gick bl.a. till Himmelska fridens torg och den förbjudna staden, men också till Xidan, där det fanns flera utmärkta butiker. Att resa kostar två yuan, dvs. dubbelt upp mot buss per resa. Då får du åka nästan hur långt du vill bara du inte går upp i markplanet.

Det fanns mycket att titta på i affärerna, men jag letade efter barnkläder och det var inte helt enkelt att hitta, men till slut gick det. Jag var inne på ett typ finare varuhus och frågade var jag kunde hitta barnkläder till en treåring och en sexåring, och det uppfattade man som att jag hade blivit av med två barn i den åldern.

Affärsbiträdena var mycket hjälpsamma, men deras kunskaper i engelska lämnar mycket i övrigt att önska. När jag hade stått och väntat en stund, utan att något hände, passade jag på att smita ner längs rulltrapporna.

Efter detta äventyr fortsatte vi uppför Wanfujing, tills vi kom till ett kinesiskt varuhus eller rättare sagt marknad, där kineserna själva påstods handla kläder, men där fann jag inget intressant, men min son hittade en Mickey Mouse tröja med kinesisk text, som han betalade ett överpris för, eftersom han inte tycker om att pruta, men det måste man nog göra om man besöker en kinesisk marknad.

Ett annat stort problem som jag upplevde mycket klart, var att det var svårt att förstå storlekssystemet, men det går inte att lösa på annat sätt än genom att chansa på att man är utrustad med ett bra ögonmått.

Eftersom vi inte hittade så mycket barnkläder här fortsatte vi med tunnelbanan till Xidan Market, men här fanns mest krimskrams, tydligen i åtta våningar, men vi orkade bara titta på 1:a våningen och i källarplanet.

Efter flera timmars shoppingrunda återvände vi till vårt hotell, Harmony, fem minuter från järnvägsstationen och fortsatte vår shoppingrunda genom att köpa två Samsoniteväskor, i två olika storlekar samt varsin datorväska för knappt 700 yuan, vilket vi fann vara prisvärt. Vi planerar att fortsätta vår shoppingrunda, nästa tisdag, vår sista dag i Kina, innan tåget tar oss tillbaka till Moskva.

Onsdag 21 maj.

Idag skall vi åka till Jinshalling och vår tio-kilometers promenad på kinesiska muren till Simatai. Sent på tisdagskvällen ringde vår guide och frågade om det var OK att hon hämtade oss på hotellet mellan åtta och nio på morgonen. Då hade jag gått och väntat på ett livstecken i flera dagar och när jag bad om hjälp att ringa ett telefonsamtal till bolaget som var ansvarig, fick jag besked att de endast arbetade med dylika frågor måndag till fredag.

Nåväl på avtalad tid kom guiden med chaufför och hämtade oss för vidare transport till Jinshalling. Resan dit tog nästan tre timmar och vi färdades mestadels på motorväg och där noterade jag särskilt att alla använde sig av signalhornet, som det upplevdes i tid och otid.

Dessutom körde man om varandra till höger och vänster, men mest förbryllande var dock att även om vi använde oss av vänsterfilen blev vi hela tiden omkörda på höger sida. Resan fortsatte efter motorvägens slut på en ganska smal landsväg, men livligt trafikerad, och vi häpnade över att vi vid flera tillfällen såg människor som var ute och sopade längs vägkanten.

När vi kom fram till Jinshalling möttes vi av olika försäljare som alla ville sälja vandringsstavar till oss för antingen femton eller femtio euro, vilket vi vänligt men bestämt tackade nej till. Innan vi gick vidare mot muren passade jag på att besöka toaletten och det var den skitigaste och äckligaste toalett som jag har skådat under mitt besök i Kina. När vi fortsatte vår promenad mot muren började man att stänga ner butikerna som låg vid uppfarten.

Det var en ovanligt solig dag när vi började vandringen upp till det första vakttornet. Totalt skulle vi passera 32 vakttorn innan vi kom ner vid byn Simatai. Till en början var det ganska lätt att gå på muren, även om det redan från början var mycket besvärande med de stora höjdskillnaderna på trappstegen. Det var skönt att efter ett stycke komma in i ett vakttorn för att vila ut och få lite skugga.

I varje vakttorn, nästan, fanns det en grupp försäljare som sålde öl, coca-cola eller vatten. Jag hade provianterat innan och hade med mig fem 600 ml:s flaskor vatten för övrigt producerat av Coca-Cola. Anledningen till provianteringen var egentligen att jag inte ville riskera bli utan dryck under färden. Jag förstod på andra deltagare att priserna ständigt ökade beroende på hur högt vi kom, men jag saknar uppgift på när priserna gick ner. Alla försäljarna angav sitt pris i euro och jag hörde att en av dem ville ha 15 euro för en öl, men förmodligen menade han femton yuan, men säker är jag inte.

Eftersom vi hade bokat arrangemanget i Kina via Kinaresor hemma i Sverige så följde det med en vägvisare hela sträckan. Något behov av vägvisare fanns egentligen inte, men han var till ovärderlig hjälp som handstöd och väskbärare. Nu så här efteråt, tror jag inte att jag hade klarat av promenaden utan att hans hjälp, men det visade sig senare att tjänsten inte var gratis. Halvvägs upp försäkrade han sig om att jag hade för avsikt att inhandla diverse souvenirer, som han bar med sig i en axelremsväska.

När vi hade gått förbi några vakttorn visade han mig att det var möjligt att avvika från promenaden genom att gå utanför muren, nedåt på en stig, som ledde fram till en linbana, men när jag avböjde så fortsatte vi uppåt, sedan han ringt ner till guiden och berättat detta.

Vi nådde småningom det fjortonde vakttornet, det högst belägna, när guiden glatt berättade att nu var vi halvvägs och nu skulle det bara gå nedför. Det var oerhört vackert att skåda ner i de grönklädda dalgångarna och framför allt var det oerhört tyst och stilla.

Efter det att vi hade passerat fjärde vakttornet var vi nog inte mer än en handfull personer som fortsatte vandringen till Simatai. Det var bland annat en grupp svenska tonåringar och två danska par i trettioårsåldern samt ett franskt par. Äldst i gruppen var onekligen jag med mina fyllda 62 år.

När vi hade passerat halva sträckan började det att gå stadigt nedför, men samtidigt blev det allt besvärligare att gå, delvis fick vi gå på en stig vid sidan av muren. Vandringen började närma sig sitt slut och nu blev det riktigt besvärligt att gå på grund av höga trappavsatser, men till slut nådde vi målet, men innan dess hade vi blivit avkrävda olika entréavgifter. Vilka guiden fick betala, eftersom jag antog att dessa avgifter borde ha ingått i det uppgjorda priset.

I slutet, strax före målet fick vi slutligen erlägga en hängbrobiljett, annars blev vi inte tillåtna att passera. Uppe vid utgången unnade jag mig en kinesisk Magnumglass, modell liten, för 10 yuan, samma glass kostade inte mer än fyra yuan i Beijing, men nu var vi ju inte i Beijing. Dessutom köpte jag ett certifikat, som intygar att jag har gått på muren, vilket kostade 40 yuan.

Väl framme vid Simatai fanns det möjlighet att åka vad jag betraktar som en slänggunga ner till byn, men jag bestämde mig snabbt för att jag hade varit med om nog med äventyr för en dag. Vi fortsatte vår vandring ner till byn till fots.

Väl nere i byn var det dags att köpa souvenirer av guiden. Jag köpte ett par böcker, en t-shirt och en solfjäder för det facila priset av 600 yuan. Det var åtminstone en av oss som var nöjd, tror jag, och det blev han helt säkert när han hade fått ytterligare 100 yuan, vilket han begärde, för att han hade burit min ryggsäck. Det var det värt! Sannolikt fick jag dock betala ett kraftigt överpris för souvenirerna, men det vår det vara värt. Detta är troligen både mitt första och sista besök i Kina.

Enligt informationen som jag hade fått vid beställningen av resan skulle vi övernatta på ett enkelt hotell över natten i Simatai innan vi nästa förmiddag skulle åka tillbaka till Beijing. Ja, enkelt hotell är nog en korrekt beskrivning. Det kändes som vi sov på en likkista, nåväl överst låg vi på en 4cm tjock madrass, men efter att ha bett om en extra kudde så gick det något bättre att sova.

När sonen skulle tända sängbelysningen fick han en ordentlig elektrisk stöt, vilket han upplevde som mycket obehagligt. Duschrummet var dubbelt så stort som det vi hade på hotell Harmony, men att få vatten på sig med hjälp av duschen var en nästan omöjlig uppgift. Däremot fanns det vatten överallt i duschrummet. Som detta inte var nog fanns det bara varmt vatten mellan klockan 17,00-19,00, men detta fick vi i alla fall besked om i god tid innan.

Torsdag 22 maj.

Jag vaknade redan vid femtiden på morgonen av att flera av de andra gästerna skulle besöka muren i gryningen, ett nöje som jag gärna avstod från. Stel och ledbruten som jag var från dagen innan och nattens dåliga sömn gjorde det inte lättare.

Vid halvåttatiden gick vi för att äta frukost och då började nästa problem. Vi kunde bara få kinesisk frukost och dessutom skulle vi först betala för den. Efter en viss fruktlös diskussion gav jag upp och ringde guiden och efter en halvtimme blev vi mycket motvilligt serverade två brödskivor, ett paket smör, ett stekt ägg, två skivor tomat, 4 skivor gurkor, en skiva smältost samt två skivor kött typ cornedbeef. När jag begärde att till detta få en kopp te så uppstod nästa problem. Det visade sig stört omöjligt och inte förrän vår chaufför ingrep fick vi småningom ett glas te. Under synbara protester!

Efter frukost fortsatte vår resa till Beijing. Väl framme vid hotellet ordnade guiden en taxi som tog oss till Beijing West. Där följde guiden oss in på stationen och vi fick passera en säkerhetskontroll innan vi tilläts komma in. Nästa problem uppstod när vi skulle lämna in bagaget på effektförvaringen, vilket var helt nödvändigt eftersom vi hade mer än nio timmars väntetid innan tåget till Xi’an skulle avgå klockan 21,30. Problemet uppstod genom att vi måste bestämma hur länge bagaget skulle vara inlåst.
Guiden ansåg att vi kunde hämta ut bagaget klockan 18,00 för då skulle priset bli lägre, mycket lägre, men eftersom check-in-tiden är en timme före tågets avgång bestämde jag på stående fot att vi skulle hämta bagaget strax innan. Förmodligen fick vi betala dubbelt pris för dessa tre extratimmar. Totalkostnaden blev då 75 yuan. Det var ju egentligen inget att överhuvudtaget att diskutera. Det var i varje fall inte förhandlingsbart och efter att ha fått våra väskor genomsökta ytterligare en gång fick vi äntligen ställa in väskorna i avsett utrymme.

Efter att ha klarat av bagagehanteringen visade oss guiden vilken väntsal vi skulle vänta i, men vakten hänvisade os till en annan väntsal som vi var berättigade att sitta i eftersom vi hade biljetter i soft-class. När detta var gjort tackade guiden för sig och lämnade oss för oss själva på Beijing West. Jo, innan hon försvann omnämnde hon att vi vid återkomsten till Beijing skulle bli mötta på perrongen av någon som skulle se till att vi kom till hotellet. Enligt min uppfattning var hennes agerande mycket oproffessionellt.

Jag hade dock inte för avsikt att sitta och vänta i mer än nio timmar på en tågstation för att vänta på tåget, så jag tog ett djupt andetag och begav mig ut i Beijings vimmel. Småningom kom jag fram till Lamatemplet där jag var fram till dess att de stängde vid halvfemtiden. Det var inget dåligt sätt att tillbringa en eftermiddag.

Av guiden förstod jag att vi inte hade betalt för mer än resan fram och tillbaka, men vad jag inte förstår är varför vi inte kunde bli hämtade på hotellet till exempel vid 19-tiden för transport till stationen. På så sätt hade vi kunnat själva göra en lämplig utflykt tillsammans. Lite onödigt att lämna efter sig ett sådant dåligt intryck av vår vistelse i Beijing.

Fredag 23 maj

Tåget till Xi’an avgick strax före klockan 21,30. Väntetiden till avgång blev ganska lång, nästan tre timmar och då hade vi också hunnit med att äta middag på en restaurang i närheten av järnvägsstationen. Eftersom vi åkte softclass var vi berättigade att sitta och vänta i en speciell väntsal som var oändlig mycket mer komfortabel att sitta i än den som gällde för hard-classpassagerna, men tyvärr fanns det ingen plats till oss efter att vi hade varit ute och ätit middag.

En timme innan tåget skulle avgå flyttade vi in i den väntsalen som gällde för vårt tåg. Det finns alltså ett flertal olika väntrum och det är nödvändigt att välja rätt annars riskerar man att missa sitt tåg. Det var dock inga större problem att komma med tåget eftersom boarding-tiden ropades upp på engelska och samtidigt syntes tiden på en elektronisk tavla som satt mitt framför oss. Men det var ett störande moment att utropen skedde samtidigt på såväl kinesiska
Och engelska. Det var uppenbart att utropen på kinesiska var viktigast.

Fullt kaos utbröt i kupén när det konstaterades att det inte fanns plats för alla väskor. Sonen fick alltså lägga sin väska i sin säng vilket gjorde att han fick sitta upp och sova den natten. Ett annat minus var att det redan vid avgång saknades toalettpapper på toaletten. Tur att vi hade med oss eget.

Någon sömn att tala om blev det inte för någon av oss och vi anlände till Xi’an aningen trötta men enligt tidtabellen. Utanför stationen möttes vi av vår guide Jessica med chaufför. Vi blev genast körda till hotell Xi’an där vi skulle övernatta. Det kategoriserades som ett hotell med fyra stjärnor och det var det kanske när det gällde foyern och restaurangen.

Service var direkt undermålig och personalens kunskaper i engelska var närmast obefintligt. Det vållade stora problem att få tillgång till en universaladaptor, vilket är ett måste för att kunna ladda kamera och mobiltelefon. I badrummet fanns endast toalettartiklar för en person och det lyckades mig inte att få ytterligare få en uppsättning till. Dessutom var rummet och framförallt toaletten sumpig. Vi försökte till och med guidens hjälp att få byta rum, men de alternativ som vi erbjöds var inte mycket bättre, så vi behöll vårt rum eftersom det ju bara handlade om en natt. Läget på hotellet var inte heller det bästa, vilket gjorde att det inte blev möjligt att göra någon spontan promenad i staden.

Ett par timmar efter ankomsten till hotellet började vårt program med ett intressant besök på Xi´an:s historiska museum, Shaanxi Provincial Museum. Det var en mycket uppskattad förberedelse inför morgondagens besök ute på Terracotta-museét. Efter besöket på museet fortsattes programmet med ett besök på den kända Wild Goosepagodan.

Tillbaka på hotellet gick jag och fick en uppfriskande fotmassage, som började med knäna. Efteråt kände jag mig som en ung man igen.

På kvällen blev det ett uppskattat besök på en Tang-dynastishow, vilket visade sig vara en mycket trevlig upplevelse med vacker dans och njutbar musik i massor. Utöver detta inramades showen av en mycket vacker och varierande dekor. Innan showen började serverades vi en 16-rätters dumplingmeny med tillbehör. Även detta får betraktas som en klar positiv upplevelse, även om dryckerna var i snålaste laget.

Det gick naturligtvis att köpa till vin till exempel Great Wall som fanns både som vitt och rött, men det hade vi druckit tidigare och det var ärligt talat inget vidare. En flaska franskt rödvin kunde man köpa för c:a 300 yuan vilket motsvarar nästan lika mycket i kronor, men jag var tveksam om det passade med vin överhuvudtaget till dumplings.

Efter showen transporterades vi tillbaka till hotellet för ännu en sömnlös natt i de hårda kinesiska sängarna. De flesta västerlänningarna klagade på sängarna, men en och annan tyckte förstås att sängarna var alldeles utmärkta, men det får nog anses vara undantaget som bekräftar regeln.

Lördag 24 maj

Efter en utmärkt frukost, checkade vi ut från hotellet och började dagens upplevelser. Först blev vi körda till en stor souvenirbutik, där vi utöver att själva se tillverkningsprocessen av terrakottasoldater i olika storlekar, kunde köpa typiska kinesiska möbler, som man ordnade hemtransporten av. Mot kostnad. Där fanns så mycket vackert att skåda och köpa så det slutade med att jag bara köpte en vacker bok, om terrakottaarmén.

Efter besöket här fortsatte vi till själva museet där vi först fick se en introduktionsfilm i storformat 360 graders vinkel. Efter filmen besökte vi tre olika utgrävningsområden, som låg under tak, men också ett mycket fint bronsmuseum. Dessemellan serverades vi en 6-rätters lunch inkl ett glas valfri dryck.

Det fanns naturligtvis även här möjlighet att köpa till andra drycker, men det var inte aktuellt, mest beroende på att det inte fanns så mycket att välja på. Under lunchen fick vi också möjlighet att se den stora nudelshowen dvs. när kockarna tillverkade nudlarna. Fantastiskt skickligt gjort och ett inhöstade stående ovationer från bland annat en stor fransk turistgrupp som var där samtidigt med oss.

Efter besöket hos terrakottaarmén blev vi skjutsade till den moderna delen av åttamiljoners-staden Xi’an. Här besökte vi den stora moskén och på vägen dit gick vi igenom en typisk arabisk marknad, vilket var både spännande och intressant.

Efter moskébesöket gick vi förbi Trumtornet och andra centralt belägna sevärdheter. Det fanns lite tid kvar innan vi skulle åka vidare till centralstationen så den tiden tillbringade vi med att köpa några klänningar till barnbarnen på ett alldeles normalt vanligt varuhus.

Efter att ha gått igenom den sedvanliga säkerhetsprocessen fick vi gå upp och vänta på att tåget skulle föra oss till Pingyao, vårt sista mål på vår rundresa i Kina. Tågresan blev vår värsta upplevelse hittills i Kina. Det var ett gammalt tåg, med ett till synes oändligt antal vagnar och toaletten var ett hål i golvet, men det var inte det värsta problemet.

Varje gång tåget stannade och det gjorde det ofta, blev korridoren utanför för vår hytt vattenfylld. Eftersom jag inte visste om detta så fick jag mig en dusch mitt i natten och det var inte särskilt behagligt. Någon sömn att tala om blev det inte heller denna natt, men framme vid Pingyao, en kvart försenad, möttes vi av vår guide för vidare transport till hotellet. Klockan var nu 0,600.

Söndag 25 maj

Trötta och griniga anlände vi till vårt hotell och fick genast reda på att vi tidigast kunde få vårt rum klockan 10,00. Frukosten fick vi vänta på till klockan åtta eftersom personalen började arbeta först 7,30. Vi fick dock möjlighet att tvätta av oss i varmt vatten, men vi längtade naturligtvis efter en varm dusch och framförallt möjlighet att byta kläder. Det var bara att vänta och göra bäst möjliga av situationen. Guiden föreslog att vi skulle ta en promenad i staden medan vi väntade, vilket vi dock inte var särskilt intresserade av.

Vi serverades lunch klockan tolv och därefter föreslog guiden att vi kunde vila ytterligare en timme innan det var dags att börja stadsrundturen. Vi fick också frågan om vi ville åka golfbil, under rundturen, så gick det bra mot ett tillägg på 80 yuan, vilket vi accepterade, för vi visste ju inte vad som ingick och inte ingick i arrangemanget. Först åkte vi till stadsmuren där vi stannade en kort stund. Jag hade gärna velat gå muren runt, men det ingick inte i programmet fick jag veta.

Vi fortsatte med golfbilen längs stadsmuren och fick senare frågan vad vi ville se och det var ju inte lätt för oss att veta, men vi fick några förslag att välja mellan och det gjorde det ju inte speciellt mycket lättare. Det slutade med att vi besökte ett bankmuseum, Pingyao var ju tidigare ett finansiellt centrum, stadsgudens tempel och slutligen ett Konfuciustempel.

Efter stadsrundturen var det dags för middag på hotellet, som tidigare hade gästats av två tidigare franska presidenter samt några kända amerikanska politiker. Det visade sig att det skulle bli resans sämsta måltid. Den bestod av två tallrikar grönsaker och en tallrik med stekt kyckling samt till efterrätt en skivad banan. Knappast vad jag hade förväntat mig att äta till middag. Jag frågade om detta var allt, men något riktigt svar kunde jag inte få.

Efter en stund kom guiden och frågade om allt var till belåtenhet. Jag svarade att jag ansåg att vi hade fått allt för lite att äta. Efter mer än en kvart återkom guiden med en av servitriserna i släptåg och då kunde vi plötsligt få en tallrik till om vi ville, men då hade vi redan bestämt oss för att fortsätta måltiden på en annan restaurang, varför vi avböjde erbjudandet.

Vi fortsatte kvällen med en promenad i Gamla stan, men innan vi gick bad vi guiden ordna med två extrakuddar till rummet vilket hon lovade ordna

Pingyao är Kinas äldsta stad c:a 2 500 år gammal och staden omges av en mycket fin och välbevarad ringmur som är sex km lång. Förr kunde man tydligen åka rickshaw runt muren, men det var inte längre tillåtet.

Gamla staden bestod mest av butiker, restauranger och små hotell. Sortimentet i butikerna bestod mest av souvenirer, mest krimskrams av samma sort överallt, men vi lyckades faktiskt hitta två typiska kinesiska klänningar till barnbarnen. De kostade knappt 60 yuan st så vi brydde oss inte ens om att pruta, vilket man nog egentligen nästan alltid ska göra i Kina.

Måndag 26 maj

Vi vaknade tidigt och fick en enkel frukost, en omelett att dela på, rostade brödskivor, så många vi ville, två paket smör samt en burk marmelad. Efter den lätta frukosten gick jag sexkilometers rundan på stadsmuren. Det blev dagens upplevelse. Helt ensam gick jag där och njöt i fulla drag av utsikten och konstaterade att det var ett mycket imponerande byggnadsverk, speciellt vid de olika huvudportarna, vilket gör att stadsmuren väl försvarar sin plats som underverk på UNESCO-listan.

När jag skriver att jag var helt ensam på muren, så är det inte helt sant. På många ställen pågick det ett intensivt reparationsarbete av muren som gick ut på att man bytte ut vissa stenar efter en princip som åtminstone inte jag kunde förstå.

Efter promenaden var det dags att lämna vårt övernattningshotell för att påbörja återresan till Beijing. Vi hade fått en enormt stor dubbelsäng som man tydligen eldade under vintertid för att få det varmt och skönt. Det blev vår bästa nattsömn och hade vi bara fått de utlovade extrakuddarna hade det nog blivit en perfekt natt, men kuddarna gjorda av ris uteblev. ( Jag lyckades aldrig förklara för personalen vad jag önskade). Hotellet av s.k. court-yardmodell var annars mycket trevligt.

Vår resa fortsatte och först gjorde vi ett stopp vid Shuanlingtemplet och här var det nästan folktomt, men det var också första dagen under vår vistelse i Kina som det regnade, men templet var lagom stort och jag tyckte mycket om musiken som mötte oss genom två stora högtalare, placerade nästan vid entrén. Här blir det alldeles uppenbart att vi hade behövt mer kunskap om både buddismen, lamaismen och inte minst Konfucius för att få ut något av alla dessa tempelbesök.

Efter besöket på Shuanlingtemplet fortsatt resan till en restaurang som låg utefter vägen till familjen Wangs residens. Här fick vi i ett avskilt rum för oss två, en överdådig lunch bestående av flera olika rätter bl.a. en soppskål med säkert två liter soppa och en portion dumplings. Till efterrätt fick vi några degknyten fyllda med choklad samt två stora bitar melon. Det var mycket gott, men naturligtvis alldeles för mycket mat, speciellt för mig som nästan aldrig åt lunch överhuvudtaget. Vanligtvis åt jag en stor portion frukost och sedan inget förrän på kvällen. Detta på grund av att jag vanligtvis besökte sevärdheterna med start direkt efter frukost och sedan var jag ute hela dagen.

Dagen fortsatte med ett besök på familjen Wangs residens. Det var en mycket märklig upplevelse. Residenset var kanske inte alltför imponerande vare sig i stil eller i storlek. Det är dessutom svårt att tillgodogöra sig ett sådant besök eftersom man inte heller här får gå in i några rum, det är tydligen förbehållna viktiga gäster, utan man får nöja sig med att titta in genom fönstren, när man har armbågat sig fram. Det pågick dessutom just denna dag en filminspelning så vi fick inte tillträde överallt.

Desto mer imponerad blev jag av att se att man hade byggt upp en hel stad bredvid residenset där tjänarna bodde, nästan 3 000 människor. När jag frågade om familjen verkligen hade haft ett så stort antal tjänare, visade det sig att det handlade om alla som arbetade för familjen på egendomen och annorstädes. Till palatset kom man via en bro.

Efter besöket i familjen Wangs residens fortsatte resan med bil till Taiyuan dit vi anlände efter ett par timmars körning. Väl framme i Taiyuan fick vi lite tid över till shopping, eftersom tåget till Beijing inte skulle avgå förrän klockan 21,30. Efter shoppingrundan fick vi vila ut i lobbyn på Shanxi Grand Hotel. Några timmar före tågets avgång gick vi för att äta en bit mat. Därefter blev vi transporterade till järnvägsstationen där vi blev placerade i en väntsal för att vänta på att få gå ombord på tåget vilket vanligtvis är möjligt tjugo minuter före avgångstid.
Guiden lovade oss att personalen på stationen skulle säga till oss när det var dags att gå ombord, vilket de helt glömde bort. När jag upptäckte att en hel del människor hade lämnat väntsalen förstod jag att det nog var dags för oss också. I motsats till de andra städerna som vi har åkt tåg från fanns det i Taiyuan endast en monitor med plats för två tågnummer åt gången, men vårt tågnummer kom aldrig upp, men vi hann ändå i god tid att komma ombord innan tåget avgick.

Det blev åter en lång sömnlös natt på ännu ett trångt sovvagnståg. Denna gång hade vi sällskap av en kinesisk familj med ett barn och de var mycket förstående och hjälpsamma och vi blev även bjudna på lite nattmat, en sorts kåldolme fylld med ris och något slags köttfyllning, men eftersom vi nästan precis hade ätit tackade vi vänligt men bestämt nej tack. Deras lille pojke åt till synes med god aptit.

Vi anlände till centralstationen i Beijing morgonen därpå en halvtimme försenad och möttes av vår guide från förra besöket, och hon insisterade på att vi skulle ta en taxi de trehundra meterna till vårt hotell. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att hon skulle möta oss nu, det hade varit till mycket större hjälp om hon hade mött oss vid ankomsten till Beijing första fredagen. Visst jag hade beställt hjälp med transporten till hotellet, men då utgick jag från att vi skulle anlända till Beijing West.

Hon följde med oss till hotellet, men ansåg sig inte behöva hjälpa till med vårt bagage. Framme vid hotellet, trötta och griniga ordnade jag så att vi först fick äta frukost. Vi bytte helt enkelt ut avresedagens frukost, eftersom frukostmatsalen öppnade först klockan sju och vårt tåg skulle avgå 7,45. Alternativt hade vi kunnat få en frukostkorg, men jag ansåg att det var bättre att äta frukost på tåget. Det var inga problem att göra på detta sätt.

Guiden frågade oss vad vi ville göra idag och föreslog att vi skulle äta lunch hos en kinesisk familj som bodde i en typisk hutongområde, men jag hade redan vid avresan från Beijing sagt till henne att jag vår sista dag i Beijing ville besöka Peking Man-museét och på kvällen gå på Pekingopera och om möjligt äta pekinganka nersköljd med några flaskor gott kinesiskt öl.

Att besöka Peking Man-museét kunde jag själv ordna genom att ta en taxi fram och tillbaka för en kostnad av 300 yuan. Om det var kostnaden tur och retur framgick inte. Däremot kunde hon beställa biljetter till en teater som det skulle vara nödvändigt att ta taxi fram och tillbaka. Jag frågade henne vad besöket hos den kinesiska familjen skulle kosta, men jag fick som vanligt inget svar på frågan. När det gällde Pekingoperan så fanns det biljetter i olika prisklasser, men vad som ingick förblev oklart.
Efter en stunds funderande bestämde vi oss för att själva disponera vår sista dag i Beijing.

Tisdag 27 maj

Efter att ha blivit av med guiden gick vi och åt en ordentlig frukost och efter en skön dusch och några timmars vila gick jag ut på stan för att köpa frimärken för den sista laddningen vykort hem. Tillbaka på hotellet satte jag mig i cafédelen för att skriva vykorten, men det dröjde inte länge förrän jag fick frågan om jag ville beställa något, eftersom jag inte kom på vad jag ville ha blev jag något bryskt ombedd att lämna caféet och det var inte till någon hjälp att jag påpekade att jag var gäst på hotellet, det visste hon att jag var, men det var inte tillåtet att sitta där utan att inta förtäring av något slag. Att det inte fanns någon meny att välja från verkade inte heller ha någon som helst betydelse.
Nåväl jag gick upp på rummet och skrev färdigt vykorten och sedan somnade jag mitt i alltihopa och vaknade sent på eftermiddagen pigg som en mört.

Jag tog en tur på stan och gick bort och köpte biljetter till en Pekingoperaföreställning. Enligt tidigare uppgifter skulle jag få se en kvalificerad föreställning och inte någon turistanpassad föreställning som de flesta turisterna får nöja sig med. Jag fick en biljett på första raden och i biljettpriset ingick te så mycket man orkade dricka och fyra sorters kakor. Biljetten kostade 380 yuan.

Föreställningen blev en sällsam fin upplevelse med mycket färggranna kostymer, men nästan ingen dekor, vilket förvånade mig något. Orkestern som spelade på tidstypiska instrument bestod förmodligen av mellan nio och tolv musiker, men man såg endast tre av dem åt gången, men de bytte plats med varandra med jämna mellanrum. Publiken uttryckte sitt gillande respektive ogillande högt och ljudligt, men efter ett mönster som inte var helt klart för mig.

Allt eftersom föreställningen fortsatte klarnade innehållet för mig. Under föreställningens gång smögs det in fler och fler akrobatliknande- och fäktningsnummer till publikens glädje och förtjusning. Totalt varade föreställningen två timmar utan paus.

Onsdag 28 maj

En halvtimme före tågets avgång kom vi ombord. Äntligen hade vi fått den kupé som hade varit utlovad från början. Skönt att vi fick ett eget tvättutrymme trots allt. Den här gången verkar det som vår vagn var nästan helt fullbelagd, i motsats till det ryska tåget till Beijing.

Amerikanare och engelsmän verkar vara de dominerande och de flesta skall tydligen bara åka delsträckor. De som delar vårt duschutrymme två män från USA en äldre och en yngre skall följa med till Irkutsk där de skall bekanta sig närmare med Bajkalsjön och sen tillbaka till Beijing.

Efter en tråkig frukost bestående av:
• Två skivor formfranska
• Ett paket smör
• Ett paket marmelad
• En omelett
• En kopp the

Återvände vi till vår kupé för att bädda så det var gjort i god tid innan kvällen.

Efter en stund kom tågvärden och delade ut gratis måltidskuponger för lunch och middag. De var giltiga mellan 10-12 och 17,00-18,00. För att använda erbjudandet var man i praktiken tvungen att gå till restaurangvagnen och stå i en oändlig lång kö som gick från två håll och hämta de färdigjorda paketen.
Någon kulinarisk upplevelse blev det inte, men det är naturligtvis helt frivilligt att använda sig av kupongerna, men det fanns ju inga andra alternativ tillgängliga, eftersom det var vad som serverades oavsett om du satt i restaurangvagnen eller valde att ta med dig.

Tåget framfördes i en lugn och behaglig rytm genom ett mycket varierande landskap som passerar revy genom fönstret. Grönklädda berg och djupa dalar och ett oändligt antal tunnlar åtminstone de första timmarna efter att vi hade lämnat Beijing. Det verkar vara en helt annan upplevelse att åka med det kinesiska tåget, tågvärdarna t.o.m. skrattar och är glada. Mei venti – inga problem som kineser påstods säga.

Utöver att lyssna på musik fördriver vi tiden med att dricka kinesiskt medköpt te, omväxlande grönt- eller jasminte, medan vi väntar på nästa stopp som är Batong och där tåget gör uppehåll en kvart och där vi hoppas på att kunna köpa lite mer vatten.

Landskapet övergick alltmer att likna ett stäppliknande landskap och vi kunde både se och känna att det blåste ordentligt där ute. Det gick att känna en tydlig sandsmak i munnen, sanden rykte förmodligen in genom fönstren, men tågvärdarna gick runt och städade överallt för att på så sätt minska obehaget för oss.

20,45 anlände vi till den kinesiska gränsstationen Erlian. Strax innan hade tågvärden lämnat ut en tulldeklaration och ett s.k. departing-and arrivalcard. Det uppstod en livlig diskussion i vagnen om huruvida vi skulle fylla i bägge blanketterna. Enligt tågvärden var det helt nödvändigt, men vi valde att bara fylla i avresedelen och när kontrollen påbörjades ville den kvinnliga kontrollanten bara ha den ifyllda delen, men först var det tullkontroll och även denna gick mycket smidigt. Vi fick frågan hur många väskor vi hade och vad dessa innehöll och så var den formaliteten avklarad. Vi sa just till varandra i vagnen att detta gick ju smidigt, när vi blev uppmanade att lämna vagnen och att vi var välkomna tillbaka om c:a två timmar.

Ute var det svinkallt och som tur var hade jag packat upp min jacka ur bagaget och till ett musikstycke av Beethoven gick vi i samlad tropp in i den varma väntsalen. På vägen dit noterade jag att kineserna fick stanna kvar på tåget. När vi kom upp i väntsalen förstod jag varför, där fanns nämligen en liten, med betoning på liten, tax-free butik. Prissättningen var något märklig en 300grams Dajmpåse kostade 75 yuan medan man kunde få en limpa Marlboro för 90 yuan. Så det blev inköpt en limpa cigarretter.

Ombord på tåget igen sitter vi och väntar på att få våra pass tillbaka och sedan återstår samma runda av formaliteter när vi skall in i Mongoliet.

Torsdagen 29 maj

Vid 2-tiden i natt var så äntligen alla formaliteter klara och vår resa fortsatte in i Mongoliet. Idag vaknade jag strax efter klockan nio. Nu skulle jag för första gången använda mig av duschrummet. Visst var det enklare att med hjälp av handduschen duscha av sig, men vattnet var fortfarande kallt och något tryck att tala om var det inte heller. Det var dock betydligt bättre än i den helt nybyggda ryska vagnen där man var hänvisad till at göra samma sak i den kombinerade toaletten, dock utan tillgång till duschen.

Nu på morgonen passerar vi ett starkt ökenliknande landskap och av och till kan man se grupper av hästar och andra djur längs järnvägen. Ibland passerar vi också små byar och parallellt med järnvägen löper en något frekventerad landsväg. På bergstopparna ser man att det ligger kvar drivor av snö och man känner att det är kallt ute.

Det blev ett besök i den mongoliska restaurangvagnen och bara det blev en upplevelse. Det var lätt att se att det var en mycket vacker dekorerad vagn med olika träsniderier. Hovmästaren var oklanderligt klädd i mörk kostym och silverfärgad slips. Det var dock isande kallt i vagnen och jag ångrade genast att jag inte hade tagit på mig en jacka. Frukosten bestod av:
• En omelett
• Tre pannkakor med några syltklickar
• Ett glas juice
• En kopp te

Allt till priset av 55 yuan eller åtta dollar. Jag betalade 60 yuan och fick ett litet leende och thank you Sir.

Några timmar senare anlände vi till Ulan-Bator, huvudstad i Mongoliet. Där gör tåget ett längre uppehåll så det är möjligt att gå av och ta en promenad. Stoppet i Ulan- Bator var en stor besvikelse, perrongen var nästan tom, en försäljare som ville sälja vykort och ett stort antal lösa hundar som sprang fram och tillbaka på perrongen. Dessutom var det ganska kyligt så vi gick snabbt in och satte oss i vår varma ombonade kupé och unnade oss en kopp te.

Landskapet skiftade åter och längs vägen såg vi flockar av betande kor och får samt fritt strövande grupper av underbart vackra och ståtliga hästar.

Vi närmade oss gränsen mot Ryssland och det var åter dags för en till synes oändlig massa formaliteter. Det gick ganska bra, men som vanligt tog det mycket lång tid. Vid den ryska gränsstationen fick vi äntligen möjlighet att gå på toaletten, men besöket kostade sju rubel, ingen stor kostnad, men jag hade bara 1000-sedlar och damen i luckan kunde inte växla. Efter ett visst letande hittade jag mina ryska mynt och därmed var det problemet löst! Vi fick tillbaka passen vid ett-tiden på natten och sedan var det bara att gå och lägga sig.

Fredag 30 maj

Idag vaknade jag vid sjutiden kinesisk tid. Ganska pigg och utvilad trots att det var andra natten vi var uppe till långt efter midnatt. Efter morgontoaletten var det dags att bege sig till den ryska restaurangvagnen för frukost. Vi gick och gick och till sist hittade vi restaurangvagnen, en ganska tråkig och plastisk upplevelse. Hovmästaren kunde inte ett ord engelska, men vi lyckades småningom få beställa vår frukost. Den bestod av:
• En halv skiva bröd med en klick smör
• En tjock skiva ost
• 2 stekta ägg
• En kopp te

Detta kostade 200 rubel varav vi fick betala 20 rubel för socker till teet. Ingenting för en fullvuxen karl, men det var vad som var möjligt att få. Vi lämnade 100 rubel i dricks i en from förhoppning att hovmästaren skulle anstränga sig lite mer vid nästa besök, men förhoppningen att bryta hans sömngångarbeteende är nog inte stort.

Efter frukosten passerar vi Bajkalsjön på vår vänstra sida. Det är en oerhört vacker skönhetsupplevelse som av och till varar under flera timmar. Samtidigt lyssnar jag på Wagners Parsifal också det en mäktig upplevelse.

Vid tvåtiden stannar vi till i Irkutsk och då hoppas vi få möjlighet att komplettera vårt behov av drycker eftersom det varken finna att köpa i restaurangvagnen eller hos tågvärdarna. Tyvärr fanns det inget att handla i Irkutsk så nu står vårt hopp till Novosibirsk, men jag är osäker på när det blir. Den tidtabellen som jag tog ut på Internet innan avresan är nämligen helt opålitlig. Efter Irkutsk passerar vi ett flertal byar som ser helt övergivna ut, men det är svårt att avgöra från tågfönstret.

Ibland ser man hundar som springer längs järnvägen och då är det ju ingen tvekan. Vi passerar också en mängd, som det verkar nedlagda och till synes övergivna fabriker, men även detta är svårt att exakt veta. Från tåget ser man också välskötta begravningsplatser längs vägen som alla är omgivna av galler. Naturen är också mycket varierande från snöklädda bergstoppar till björkklädda skogsmarker.

Allt fungerar väl här ombord, med ett enda undantag, restaurangvagnen. Där finns nästan ingenting att äta och det som finns är mycket dyrt. Vad sägs om en sorts biffstek med potatis och lite grönsaker för 650 rubel. Det smakade bra men är på tok för dyrt. Men sonen går det ingen nöd på han har en stående inbjudan att äta tillsammans med tågvärdarna som är oerhört imponerade och förtjusta i honom.

Ikväll tänker jag att gå och lägga mig tidigt, mest för att få lite mer sömn eftersom det har varit si och så med detta på grund av alla pass och tullformaliteter i tre länder. Dessutom måste jag vara vaken tidigt i morgon för att få en chans att komplettera dryckesförrådet, som nu är på upphällningen.

Lördag 31 maj

Idag vaknade jag av att vi körde in på stationen i Krasnojarsk, 4 000 km från Moskva. Lokal tid 7,45. Idag hade vi tänkt att vi skulle äta en tidig frukost så vi påbörjade promenaden till restaurangvagnen. Väl framme kunde vi bara konstatera att restaurangvagnen ännu inte hade öppnat förmodligen beroende på att de går efter Moskvatiden. Det skulle dröja ytterligare två timmar innan de öppnade. Istället åt vi yoghurt, drack ett glas juice, som vi hade köpt på stationen i Krasnojarsk.

Landskapet tycks ha ändrat karaktär och nu liknar det ett vanligt svenskt landskap fast mycket större. Solen skiner och det är en mycket vacker dag ute, men jag fördriver tiden med att ömsom lyssna på Wagners Tristan och Isolde, ömsom läsa Orhan Pamuks ”Det tysta huset”. Det blir förmodligen en lång dag idag och vårt nästa stopp där vi kan gå av tåget en ordentlig stund blir först vid 19-tiden ikväll då tåget gör uppehåll i Novosibirsk.

Vi anlände till Sibiriens största stad vid utsatt tid och här blev det genast en lång kö framför kiosken och nu gällde det att proviantera ordentligt för nästa stopp blir inte förrän i morgon bitti om man nu inte vill gå av vid Omsk mitt i natten.

När vi lämnade stationen körde tåget över en lång bro förmodligen över floden Ob och här kunde vi se att folk både solbadade och badade i floden trots att klockan var närmare halvåtta på kvällen. I går noterade jag också ett inofficiellt värmerekord +33 grader i kupén, men så gick det också åt fyra liter vatten. Inköpta på stationen i Krasnojarsk för 100 rubel. Igår fortsatte jag med att sova middag några timmar på eftermiddagen trots detta gick jag och la mig vid 22-tiden lokal tid.

Söndag 1 juni

Vaknade vid halvsjutiden på morgonen någorlunda pigg och utvilad. Det första jag gjorde var att flytta bak klockan ytterligare en timme. Nu är det bara en timme kvar att flytta bak och sedan är vi jämsides med Moskvatiden.

Eftersom vi var uppe tidigt så blev det vår första tvätt dag på tåget. Tvätt och tvätt, det gick i alla fall att skölja upp t-shirts och kalsonger vilket man ju hela tiden ville byta på grund av de sista dagarnas värmebölja. Så nu har vi ett klädstreck hängande i kupén, vilket vi fick låna av några förutseende engelska ungdomar några kupéer längre fram i vagnen.

Landskapet vi passerar blir allt mer likt det svenska och byarna ser ut att vara lite mer välmående och i städerna ser vi att även ryssarna tycks ha haft sitt miljonprogram att döma av alla åttavånings bostadshus som vi passerar vid infarten till varje stad. När vi passerade en av städerna såg jag också en ICA skyltad lastbil och man undrar ju om ICA har så stort upptagningsområde, men förmodligen rör det sig om en inköpt lastbil någonstans ifrån, men visst är det ganska lustigt att man i närheten av Sibirien ser en ICA-skyltad lastbil.

Måndag 2 juni.

I morses sov vi länge, denna vår sista dag på tåget. Vi kommer att göra ett uppehåll i staden Vladimir och sedan är det Moskva nästa. Enligt tidtabellen skall vi komma dit 14,28. Det är dags att summera resan Moskva-Beijing-Moskva. Detta har utan tvekan varit den bästa delen hittills, god service och trevliga reskamrater. Allt som allt är det nu endast åtta passagerare kvar i vår vagn varav fyra är från England och ett par från Kanada.

Förmiddagen har vi ägnat åt att tömma sängarna på sängkläderna och packat vårt bagage på bästa sätt. Vi har också skrivit i vagnens gästbok och vårt omdöme var i stort sett positivt. Enda undantaget har restaurangvagnen utgjort. Dålig service och värst av allt nästan ingenting att välja på. Till nästa resa är det en viktig slutsats att man själv måste ha med sig något att äta och dricka och sedan hoppas på att man kan komplettera längs vägen.

Mest har vi saknat tomater och färsk frukt, men det är nog också bra om man själv har med sig ett salt- och pepparkar, som smakförstärkare. Personligen har jag saknat saltlaktris, också det är något att tänka på för en framtida resa.

Som allmän rekommendation kan jag på det varmaste rekommendera den kinesiska vagnen, även om det ryska tåget hade sina fördelar, t ex. air-condition i vagnen gör resan lättare, men duschutrymmet i den kinesiska vagnen gör resan oändligt trevligare och lättare att klara resans vedermödor på bästa sätt. Det är visserligen ganska mycket dyrare, än fyrbäddsalternativet, men det är värt varenda extra krona.

Resan går nu fram i ett mycket lugnt tempo, nästan för lugnt, men ganska behagligt, vilket har den fördelen att jag kan njuta av min medtagna musik i lugn och ro. På väg till Rysslands huvudstad passerar vi olika samhällen och de ser ungefär ut som tidigare under resan.

Man slås av att det på många ställen ser fattigt och mycket nerslitet ut. Det är förvånande att folk finner sig i att bo på detta vis. På vissa stationer står det gamla utrangerade tåg som tydligen används till bostäder eftersom taken är utrustade med tv-antenner och ibland paraboler.

Ju närmare Moskva vi kommer desto bättre såg det ut, med nybyggda höghus längs vägen, men samtidigt såg det ut som ryssen använde grönområden som vi passerade till att dumpa sitt avfall. Det såg ganska beklämmande ut, men de har kanske annat att tänka på än att ta sitt miljöansvar? I Beijing var det precis tvärtom där uppmanades man hela tiden att ta sitt ansvar för miljön t. ex genom att alla papperskorgar som stod ute, var indelade i två fack ett för återvinningsbart och ett för rent skräp som inte gick att återvinna.

Vi anlände till Moskva helt enligt tidtabellen och den sista sträckan gick mycket långsamt. Vi tackade personalen genom att ge dem 20 dollar var och sade adjö till våra reskamrater denna sista sträcka och vi guidade dem till rätt tunnelbanestation för deras fortsatta äventyr i Moskva.

Nästan framme vid metrostationen hamnade vi nästan mitt i ett gatuslagsmål, vilket kändes ganska obehagligt, även om vi inte kände oss hotade direkt, men det skulle bli mer av detta under vårt åttatimmars långa uppehåll i den ryska huvudstaden. Väl inne på Leningradsstationen letade vi upp ett väntrum där vi kunde sitta och vänta fram till Helsingforstågets avgång 22,50.

I väntsalen fanns en monitor som på ryska visade när och var de olika tågen skulle gå, men uppgift om vårt tåg saknades fram till några timmar före avgång. Jag försökte på olika sätt få reda på om vi var på rätt station, trots allt. Alla jag försökte tala med förklarade inte utan stolthet att de talade ryska, men inget annat språk. Till slut hittade jag vid huvudentrén en stor informationstavla där vårt tågnummer och korrekt avgångstid stod upptaget.

Resten av eftermiddagen tillbringade jag av och till på ett internetcafé, utan servering. Jag fick tillfälle att dels kolla min e-post dels hinna bli förbannad på Telias webmailsystem. Det visade sig nämligen att jag totalt hade fått niohundra mail, på en knapp månad, varav c:a 700 var rena skräpmail och dessa fick jag sitta manuellt och klicka bort i grupper om tio mail per sida. De resterande c:a 200 mailen fick jag också sitta manuellt och titta på nästan varje för att avgöra om det var skräpmail eller ej. Efter denna genomgång kvarstod ett femtiotal mejl att läsa.

Resten av tiden tillbringade jag genom att gå runt och titta på folkvimlet, men efter att blivit vittne till ytterligare två slagsmål bestämde jag mig för att det nog var lugnast att sitta i väntsalen, trots att stålstolarna var allt annat än bekväma.

En timme före tågets avgång gick jag och köpte en flaska champagne för att fira avgången till Helsingfors och att det nu var sista natten i Ryssland.

Väl inkvarterade ombord på nattåget serverades vi två smörgåsar samt en kopp te, men då hade vi först med gemensamma krafter lyckats stuva in vårt bagage i god ordning. Kupén var som vanligt inredd med två smala britsar och en oval spegel på vardera väggen vilken gav intryck av att kupén var hur stor som helst. Detta var förmodligen också avsikten.

Tisdag 3 juni

Vi vaknade med ett ryck i dag på morgonen klockan visade sex, Moskvatid. Vi låg kvar en timme eller så och bestämde oss för att besöka restaurangvagnen. Vägen dit gick genom fyra vagnar och när vi nästan var framme fick vi besked om att den inte var öppen ännu. Tillbaka i vår sovkupé blev vi serverade två smörgåsar och en kopp te.

Sedan var det dags för dagens formaliteter. Först fick vi besök av en kvinnlig tullare som vi genast lämnade vår tidigare ifyllda tulldeklaration och utresekort till. Hon frågade om vi hade handlat något i Ryssland, vilket vi besvarade med nej och så var den saken klar. En timme senare fick vi tillbaka våra pass och så var alla formaliteter klara även här.

Tåget rullade iväg för att efter en stund stanna igen. Medan vi stod stilla kom tågvärden och presenterade räkningen för smörgåsar och te som vi hade fått vid två tillfällen, 640 rubel inkluderande serveringsavgift på 15 %.

Nu var det dags för de finska formaliteterna och även dessa gick snabbt och lätt och nu var vi alltså i vårt östra broderland Finland. Resan genom Finland gick snabbt och klockan tolv anlände vi till Helsingfors.

Vid ankomsten till stationen fick vi hjälp av en svensktalande engelsman av pakistanskt ursprung att hitta till Siljaterminalen och enligt honom var det en promenad på femton minuter så vi följde snällt och villigt med honom. Efter ett tag pekade han ut resterande del av vägen för oss och att vi vid slutet av den gatan som vi nu befanns hos på skulle svänga till höger och sedan var det bara ytterligare några hundra meter så skulle terminalen ligga där.

Framme vid terminalen bytte jag ut min voucher mot en biljett och frågade om vi kunde få gå ombord direkt, men det kunde de absolut inte tillåta oss. Ombordstigningen skedde från 15,30 och inte en minut tidigare. Det imponerade föga på personalen att jag berättade att vi hade varit på väg i sju dygn och inte haft möjlighet att duscha på den tiden. Men svaret var att regler var till för att följas och dessutom fanns det inga hytter ombord som var färdigstädade.

På själva terminalen fanns det några träbänkar längs entrén där det fanns en obekväm möjlighet att sitta ner under tiden till att vi fick gå ombord en väntetid på mer än 2,5 timmar. Några förvaringsmöjligheter för vårt bagage fanns inte heller.

Inne i terminalen fanns det ytterligare några galonklädda stolar att sitta på, men de var redan upptagna. Återstod bara möjligheten att äta lunch i restaurangen vilket var det enda återstående alternativ om vi ville ha en sittplats.

Vid tvåtiden stannade ett par bussar utanför terminalen och samtliga fick genast gå ombord. Under hela vår långa väntetid släppte man på människor hela tiden. När min klocka visade 15,34 fick vi så äntligen komma ombord och när jag påpekade att klockan faktisk nu var halvfyra fick jag till svar av den unga damen som jag hade mitt framför mig, att de gick efter fartygets tid och det var tydligen en annan tid än finsk tid.

Till sist kom vi dock ombord och då var det dags för nästa obehagliga överraskning. Vi hade beställt en tvåbäddshytt men fick en fyrbäddshytt att dela på två. Vi fick en pytteliten dusch där jag knappt fick plats och än värre blev det för min storväxta son.

Vi vaknade mitt i natten av att det var mycket kallt och sängarna var utrustade med två smala bäddmadrasser som inte täckte sängbotten, vilket var ytterst obehagligt att sova på. Som om detta inte var nog så var dessutom toaletten sönder och det gick inte att spola iden så jag var tvungen att hissen ned två trappor för att kunna gå på toaletten.

Vid frukosten, som för övrigt kostade 96 kronor per person beundrade vi den vackra utsikten över inloppet till Stockholm och det var egentligen den enda behållningen av transportresan med Silja-Line

Sammanfattning

Det var en lång resa, men det kändes aldrig som om det var för långt. Totalt reste vi mer än 20 000 km tåg. Det var en helt fantastisk upplevelse en lisa för själen. Ibland gick det fort ibland gick det långsamt och även gränspasseringarna blev småningom lätta att hantera. Det fanns rikliga tillfällen att prata med varandra, något som man ibland missar på hemmaplan, men det var inte lika enkelt att prata med sällskapen på grund av att ingen av oss pratade ryska.

I Kina gick det lättare att göra sig förstådd, än vad det var i Ryssland vilket var bra eftersom vi faktiskt tillbringade tolv dagar i Kina. Övrig tid på tåget kunde man använda tiden till att lyssna på musik och däremellan läsa en bok eller liknande.

Till problemen hör att sängarna var mycket hårda att sova i och detta gällde både på tågen och på de olika hotellen vi bodde på, Problemen gick oftast att lösa genom att vi fick en extrakudde. Maten var aldrig något problem för oss trots att vi ibland åt på s.k.hål-i-väggen-restauranger, men det gjorde ju faktiskt kineserna också. Eftersom de tycktes klara detta alldeles utmärkt fanns det ingen anledning att tro att inte vi också kunde klara det. Vilket vi ju också gjorde. Dessutom var det ju ett mycket billigt sätt att äta på.

Ett problem som var ganska uppenbart var de kinesiska nattågen, som var mycket trånga och nästan inte hade plats för vårt bagage. Men de flesta tågen var som tur var utrustade med moderna europeiska toaletter, med ett undantag. Tågen gick förvånansvärt långsamt och något tåg stannade en gång i timmen, men det var billigt att åka tåg i Kina.

Vi åkte individuellt och hade därför köpt ett aktivitetspaket genom Kina-resor och detta fungerade i stort, men i efterhand kan jag konstatera att vi trots allt betalade ganska mycket, och frågan är nog om det var värt det. Upplevelsen av vistelsen i Kina hade blivit mycket bättre om vi hade vetat exakt vad som ingick och inte ingick. Nu fick vi tillbringa mycket tid att diskutera med guiden vad som gällde. Och värst av allt det gick aldrig att få svar på sina frågor därför kvarstod problemen som omöjliga att lösa.

Naturligtvis ingick det också positiva delar i arrangemanget och där vill jag särskilt framhålla besöket i Xi’an, även om hotellet lämnade mycket i övrigt att önska, men guidens helhjärtade insats och försök att hjälpa till när problem uppstod var ovärderligt.

Tyvärr visades inte samma engagemang hos alla guiderna. Till de trevliga inslagen hörde också ett intressant besök på Shaanxi Grand Opera House där vi såg en uppskattad föreställning med musik från Tang-dynastin. Dessutom ingick det en sextonrätters dumplingmeny.

Sista kvällen i Beijing och Kina var jag och njöt av Pekingoperan på Chang´an Grand Theatre, vilket var en fin upplevelse inte minst beroende på den speciella miljön med kännarnas kommentarer och heja-respektive burop är oförglömlig.

Avslutningsvis får jag ändå konstatera att vi har varit med om ett riktigt reseäventyr precis som det skall vara, men reseäventyret kunde ha slutat bättre om inte Siljalinjen hade agerat lite mer mänskligt och inte bara konstaterat att regler är regler och de är till för att följas.

Jag kan gärna rekommendera andra att göra en liknande resa, men jag vill gärna tipsa er om att läs på allt om Kina innan ni reser på det viset får ni mycket mer ut av resan. Gör inte som vi gjorde flyg tillbaka till Sverige från Moskva så slipper ni vara med om vår negativa upplevelse sista sträckan med Silja – Line.

Läs mer