Tristan och Isolde – Östersjöfestivalen – synopsis

balticseafestival2012

Tristan och Isolde – Östersjöfestivalen  – synopsis

Kompositör och librettister

Musik: och text: Richard Wagner

Libretto

Här kan du hämta librettot till Tristan och Isolde eller/or ESPANOL eller/or IN ENGLISH eller or/ RUSSKIJ

Premiär

Premiär på Nationaltheatret i München 10 juni 1865 den 28 augusti 1867. Sett föreställningen: 24.8.2012 Berwaldhallen i Stockholm

Recensioner

Här kan du läsa mina och andras tankar om föreställningen

Produktionsteam

|Dirigent:Esa-Pekka Salonen |Regissör:Peter Sellars |Videoinstallation: Bill Viola |Videoregissör: Elsa Grima|Ljusdesigner: Ben Zamora|Videotekniker: Alex Macinnis|

Operaroll, rösttyp och sångare

Roll Rösttyp Sångare
Tristan tenor Ben Heppner
Isolde sopran Violeta Urmana
Brangäne mezzosopran Michele de Young
Kung Marke bas Matti Salminen
Kurwenal baryton Jukka Rasilainen
Melot baryton Waltteri Torikka
Sjöman tenor Tuomas Katajala
Styrman tenor Arttu Kataja
Herden tenor Tuomas Katajala
Skådespelare i videon
Tristan (jordisk kropp) Jeff Mills
Isolde (jordisk kropp) Lisa Rhoden
Tristan (himmelsk kropp) John Hay
Tristan (himmelsk kropp) Sara Steben

1.akt

Två skadade, arga, desperata och sårade människor är på en lång resa i samma båt. Ingendera förväntar sig att överleva rresan. För Isolde tar självmordsförtvivlan sig uttryck i våldsamma, destruktiva humörsvängningar, bittra sarkasmer, okontrollerad gråt och behov av att tala ut om allting. För Tristan handlar det om ärrig, plågsam tystnad förorsakad av emotionella spärrar och förnekelse (under hela resan har Tristan vägrat att erkänna Isoldes närvaro). Deras närmaste vvänner – helaren, sierskan Brangäne och den gamle soldaten Kurwenal – har bestämt sig för att hjälpa dem genom deras mörkaste timmar och hindra dem från att tillfoga sig själva eller varandra ytterligare skada.

Flera år innan hade Tristan dödat den irländske riddaren Morold i strid och irländske riddaren Morold i strid och självskadats av Morolds svärd med giftspets. Detta sår kunde endast helas av Morolds fästmö, prinsessan och schamanen Isolde. Under namnet “Tantris” sökte Tristan upp henne för att bli botad. Hon avlägsnade giftet, helade såret och räddade därmed hans liv. Då han såg henne i ögonen sänkte hon sitt vapen. Han reste tillbaka till sitt eget land.

Nu är han tillbaka. Men inte av den orsak Isolde hoppats på, för att fördjupa och fullborda deras förhållande.I stället hhar han kommit som kurir för att föra med sig henne som trofé och brud till sin vän, kung Marke av Cornwall. Privat är hon förkrossad, offentligt förödmjukad.

På resan har kvinnorna fört med sig ett hemligt skrin innehållande starka salvor och elixir, en gåva av Isoldes mor. Det hheligaste och skönaste av dem är en kärleksdryck, den renaste essensen av kärlekens nektar. Aternativt finns också en ddödsdryck med – en snabb lösning att göra slut på ett förspillt liv då plågan blir för tung att bära.

Som en klimax på resan höjer Isolde och Tristan en skål med den dödliga drycken. De ser varandra i ögonen och dricker ivrigt, båda angelägna om en välsignad sorti och förintelse. Vad de inte inser är att Brangäne bytt ut flaskorna, så att de i själva verket dricker ren kärlek. För en stund som känns oändligt lång tror de sig ha korsat gränsen mellan liv och död – deras hjärtan är fria. Deras hemliga kärlek flödar som en omotståndlig förvandlande störtflod då skeppet når hamnen och kung Märkes ankomst förkunnas av smattrande trumpeter. Maktens och prestigens värld med dess bländande ljus fördunklar deras dröm och de lämnas förvirrade och förbluffade.

2.akt

Då skymningen faller på ekar jakthornen i skogen. Tristans “bästa vän” Melot har organiserat en nattlig jakt för kung Marke. I det döende ljuset förutser Brangäne att villebrådet i själva verket är Tristan. Isolde har endast ögon och öron för naturens skönhet, kvällens harmoni och det bättre jag som bor varje människohjärta. Hennes hjärta lyses upp av månen, kärleksgudinnan, den kvinnliga kraft som genomtränger hela universum. Då hon släcker den sista facklan kommer Tristan, som väntar djupt inne i skogen,för att göra henne ällskap i månskenet. Brangäne känner att spioner lurar överallt. Hon bönar och ber Isolde att låta facklan brinna och tar plats i sitt vakttorn. Isolde kväver lågan och inväntar sin älskades ankomst i mörkret.

Deras första adrenalinkick av fara och upprymdhet följs av misstro, sedan av smått tafatta skämt och till slut av hårt arbete. Isolde frågar Tristan rent ut varför han försökte svika henne.Vad fick honom att göra det? Med hennes hjälp och i plågsamma utbrott av självinsikt kommer allt som Tristan spärrat av i sig själv så småningom forsande ut. Lockelserna som lysande ryktbarhet, världens hedersbetygelser och blixtrande framgång utgjorde kom att snedvrida hans personlighet och gjorde honom till en främling för sig själv.Han sårade sina närmaste vänner utan inse det och den växande kontrasten mellan hans offentliga profil och hans ständigt låga självkänsla resulterade i ett sjudande hat mot det egna jaget. Han kände sig ovärdig den kvinna han så Ijudligt prisade och försökte kompensera det genom att kasta sig ut i militära äventyr.

Isolde börjar förstå att den man hon såg som arrogant och kylig i själva verket var rädd och desperat. Men hon måste också erkänna hur djupt sårad hon var och hur hon fortfarande bär på dessa sår. Grunden till ett seriöst förhållande kan endast läggas genom att göra upp med varaandras brister, besvikelser och svek, genom att göra åtskillnad mellan den förstärkande och förvandlande mellan den förstärkande och förvandlande fantasi som upprätthåller en romans och de lögner, svepskäl och bedrägerier som förgiftar förtroende.

Tillsammans stiger de in i nattens domäner, det nattliga jaget, det vidsträckta utrymme i varje mänsklig varelse som inte har något samband till det dagliga knegandet. All tankeverksamhet, allt skenuppträdande, alla tillbakablickar blir till intet i den perfekta kärlekens natt “hjärta mot hjärta, mun mot mun, sammansmultna i en andning”. Då deras extas når sin kulmen dånar Brangänes varnande röst liksom molnen rullar in från havet. Det faktum att all glädje i denna världen kommer att förgås, all skönhet dö bort eller tas av daga förädlar och skönhet dö bort eller tas av daga förädlar och stegrar kärleksmusiken – vi hör förbarmandets himmelska röst förklarande Buddas fyra nobla sanningar för de dödliga.

Isolde börjar undra över vad som kommer att hända i morgonstunden. Mark och Melot att hända i morgonstunden. Marke och Melot iakttar dem från skogen. Tristan har en sällsam föraning om sin egen död och förklarar att han är redo att dö i natt. Isolde påminner honom vänt om det lilla ordet “och” i “Tristan och Isolde”. Från och med nu bör han inkludera henne i sina drömmar och mardrömmar – han är inte längre ensam. Tristan är Isolde och Isolde är Tristan. Även i döden kommer de att leva i en kärlek utan rädslor, namnlös, ändlös, utan att lida och skiljas från varandra.

Dagen gryr. Melot tar den raka vägen mot politisk makt,fördömande den förbjudna kärleken med stor moralisk förtrytelse. krävande maximala straff för de utsatta människorna. Kung Marke vet att denna väg varken innebär återställande eller rättvisa. Då han öppnar sitt hjärta inser vi att denna kung endast är en man, att han var Tristans första älskade och att “kärleken som inte kan kallas vid namn” är lika stark som vilken annan kärlek som helst. Han är oändligt ömsint mot den man som svikit honom. Han befinner sig i helvetet. Han hoppas att en dag få veta varför.

Tristan flydde från kung Marke och träffade Isolde, sedan flydde han från Isolde genom genom att erbjuda henne åt Marke.Översköljd av skamkänslor inser Tristan att det enda han har att erbjuda Isolde, om hon stannar hos honom, är ett liv av misslyckande och död. Han har inget hem.han har aldrig haft ett hem. Han kände aldrig sin far eller sin mor, som dog då hon gav honom livet. Isoldes tröstande ord är undergörande.Var de än befinner sig tillsammans kommer det att vara deras hem; hennes kärlek till Tristan är djupare i hans framgångar.

Trettio sekunder senare är han död. Efter att ha utmanat Melot dödas Tristan utan att göra motstånd.

3.akt

Efter kärleken är döden den sista uppgiften i människolivet. Vi dyker ner i en döende mans sista våndor, hallucinationer, återblickar, visioner. Sinnena är oregelbundet återkommande men smärtan är kontinuerlig. En dörr öppnar sig och en annan stängs. Tristan ligger i koma i flera veckor. Kurwenal för med sig kroppen tillbaka till hans fäderneshem i Kareol. Vid en klippa med utsikt över havet väntar han och ser sin bästa vän sakta sänka sig mot döden. En herde längre upp i bergen spelar på sin flöjt, en oändlig,gammal melodi medan dagen avtar. Kurwenal har bett herden byta melodi om han ser ett skepp närma sig. Kurwenal har skickat efter Isolde som, om hon fortfarande är vid liv, är den enda helare som kan hämta Tristan tillbaka från dödsriket.

Tristan vaknar. Den gamla melodin kallar honom tillbaka till denna världen. Han försöker beskriva landet på andra sidan, ett tillstånd av oändlig, slutgiltig glömska. Här bländar honom solskenet och den brännande smärtan i hans kropp är outhärdlig.Inombords “är ljuset ännu inte släckt, huset är ännu inte mörkt: Isolde lever och vaknar; hon kallade mig tillbaka från natten”.

Tristan är säker på att han ser hennes skepp långt borta, att hon är på väg till honom för att hela hans sår. Men inget skepp syns till. Hans liv passerar framför hans ögon medan Hans liv passerar framför hans ögon medan han ånyo genomlever sina tidigare nära döden upplevelser. Smärtan översvämmar hans hjärna. Hettan i hans kropp är outhärdlig anden sliter i köttet. Vid stunden av maximal själslig och fysisk ångest en stund av blixtrande, brännhet klarhet: den magiska drycken – -var det gift eller kärleksdryck?

Peter Sellars (Översättning: Tove Djupsjöbacka)

Related posts

Kommentera