Tristessa dystopisk queeropera på Kungliga Operan

På bilden: Joel Annmo (Evelyn, i centrum); Kungliga Operans kör, statister

Tristessa dystopisk queeropera på Kungliga Operan

Urpremiär 6.10.2018

Musik: Jonas S Bohlin och Ann-Sofi Sidén|Text: Torbjörn Elensky/Jonas S Bohlin|Operan är baserad på Angela Carters kultförklarade roman The Passion of New Eve (Den nya Evas passion) från 1977 |Konstnärligt team: dirigent: Fredrik Burstedt|regi: Katarina Thoma|scenografi kostym, mask och video: Ann – Sofi Sidén|ljus: Olaf Winther|koreografi: Joakim Stephenson|dramaturg:Katarina Aronsson|Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby, Anna Danielsson, Madeleine Barringer, Kristina Hansson Unander, Jessica Forsell, Linda Bodin, Katarina Böhm, Johanna Sannefors, Henrik Johansson, Agnes Thorell, Madeleine Wallgren Vickery, Aleksander Sätterström, Henrik Hugo|


Tristessa är den ouppnåeliga filmstjärnan. Evelyn är en ung man som flyttar till ett framtida dystopiskt New York. Där träffar han Leilah, en prostituerad kvinna som han inleder ett förhållande med. Leilah är också en del av en kvinnlig gerilla som leds av Mother, urmatriarken.

Gerillan kidnappar Evelyn och mot hans vilja blir han könsopererad och ges namnet Eve. Efter att ha flytt New York hamnar Eve hos Zero, en man med ett harem mitt ute i öknen. Zero är precis som Eve besatt av Tristessa och tillsammans beger de sig till filmstjärnans palats…

Operan bygger på en kultförklarad roman av Angela Carter som publicerades 1977 och det är en bok som jag varken hört talas om eller läst. Det kan ju vara både en fördel eller nackdel när jag bedömer föreställningen.

Det handlar om feminism, magisk realism, mytologi  och könsroller, mäns förhållande till kvinnor och deras självpåtagna roll att behandla kvinnor som de önskar.  Det handlar alltså om sex  med våldsinslag men också kvinnors anpassning till sina egna  behov.

Musiken är mycket lätttillgänglig, och är en blandning av olika stilarter. Med lite wagnerskt ledmotiv som gör det enklare att följa huvudpersonerna.

Det låter utmärkt om Kungliga hovkapellet under ledning av dirigenten Fredrik Burstedt.

Scenografiskt och visionärt är det en enastående upplevelse och kanske är det så här modern opera skall utformas för  att locka nya besökare till operans underbara värld?

Det konstnärliga  teamet använder sig av video-projektioner och lyckas på detta sätt få fram en upplevelse som man normalt inte får uppleva på en operascen. Här görs en man till kvinna och det görs mycket realistiskt och  trovärdigt, men de starka reaktionerna kommer inte förrän efteråt.

Operakören imponerar som vanligt och det är ibland mycket folk i rörelse på scenen, vilket gör upplevelsen extra intressant.

Det sjöngs på engelska vilket gör att det är lättare att följa med i handlingen än vad som är vanligt nät det sjöngs på italienska eller franska.

Vokalt och sceniskt är det en stor operaupplevelse där en kvintett bestående av Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, John Erik Eleby och tenoren Joel Annmo imponerar.

Det är en opera utan pekpinnar, vilket gör det enklare att fundera och resonera kring föreställningen både på kammaren och ute i världen.

Föreställningen fick många och långa applåder även om det inte direkt handlade om storstilade stående ovationer.

Det blev helt enkelt en aktuell och modern operaupplevelse, som jag varmt kan rekommendera till såväl vana som ovana besökare.

Recensioner

Sofia Nyblom i SvD

Loretto Villalobos i Expressen

Claes Wahlin i Aftonbladet

Per Feltzin i P 1 Kulturnytt

Related posts