Trojanerna från Metropolitan Opera 2013

Trojanerna från Metropolitan Opera 2013
78 / 100

Fransk opera och Grand Opéra tillhör inte precis mina favoritoperor vilket förmodligen beror på att är sällsynta på repertoaren. Enligt min planering hade jag tänkt att se Meyerbeer´s Robert le diable på Covent Garden, men tyvärr fick jag inte ihop schemat, mest på grund av att jag ville kombinera det med ett annat operabesök.

Trojanerna från Metropolitan Opera 2013

Definitionen på Grand Opéra är att verket skall bestå av fem akter , innehålla ett eller flera balletinslag och helst behandla en historiks händelse och det kan man ju absolut konstatera att Hector Berlioz, ”Trojanerna” gör.

I min värld är Hector Berlioz mest känd för sin fantastiska ”Symfonie Fantastique”, men som operakompositör är han i princip helt okänd för mig även om jag naturligtvis känner till några av hans operor varav ”Trojanerna” kanske är den mest kända.

”Trojanerna” kan man kanske påstå egentligen består av två operor varav den första delen utspelas i Troja och den andra delen utspelas i Kartago vid drottning Didos hov.

Musikaliskt anser jag att första delen var helt förfärligt åtminstone som operamusik. Visst det var dramatiskt pampigt och inte helt utan fantastiska solist- och framför allt utomordentliga körpartier. Det går dock inte att beskriva musiken som särskilt berörande, vilket jag anser är viktigt för att jag skall få en stor operaupplevelse.

I verkets andra del blev dock musiken något annorlunda men egentligen inte särskilt mer berörande nu heller med några undantag Till de mest berörande avsnitten räknar jag här Iopas sång, som närmast fick mitt hjärta att stå still. De eleganta och vackra balettinslagen gjorde detta till ett av de mest berörande inslagen i ”Trojanerna”. Ett annat inslag som var ytterst berörande var när Hylas, en sjöman, som gestaltades av tenoren Paul Appleby, sjöng. Ytterligare en höjdpunkt.

På de större solistinsatserna kan jag absolut inte klaga på Susan Graham var magnifik som Dido och kompletterades utmärkt av Karen Gargill som sjöng partiet som Anna, hennes syster. Då gick mina tankar till Montserrat Caballé, när hon stod på toppen av sin karriär. En annan stark insats svarade den amerikanska mezzosopranen Julie Boulianne för i partiet som Aeneas son Ascanius.

På de manliga insatserna, som den för mig helt okände amerikanske tenoren Bryan Hymel, svarade för finns bara de allra högsta lovorden. Vilken insats, vilken succé. Applåderna rev nästan ner huset och det var ytterst välförtjänt.

En annan ytterst kraftfull insats svarade den koreanske basen Kwangchul Youn för i sitt parti som Narbal, en av drottningens rådgivare.

Det fanns även ytterligare goda sånginsatser att rapportera om , men här har jag valt att lyfta fram mina absoluta favoriter

Den scenografiska lösningen signerad Maria Björnson, som annars kanske är mest känd för att ha skapat scenografin till Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”, var utomordentligt kraftfull och effektiv, särskilt eftersom man hade använt sig av scenen i två plan. Faktiskt något av det bästa jag har sett scenocrafiskt sedan jag upplevde Es Devlins scenografi i ”Parsifal” och ”Den fiffige lille raev” på DKT under 2012.

Kostymerna, som Anita Yavick svarade för var också mycket eleganta, ståtliga och vackra och ljuset hanterades mycket väl av James F Ingalls.

Balettdansen var mycket vackra och eleganta och dessa var koreograferade av Doug Varone.

Metropolitans operakör imponerade som vanligt storligen och särskilt herrkören i slutet av operan var magnifik,men det skall ju också konstateras att just körens och då menar jag hela kören, var kanske den största behållningen i första delan av verket.

Metropolitans orkester under ledning av Fabio Luisi svarade som vanligt för en utmärkt ja en nästan överväldigande insats, inte minst med tanke på den långa speltiden.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Berlioz episka verk imponerade, men dess förstas del hade åtminstone jag gärna sluppit.

Björn Ekblom skriver följande i sin recension i Nya Lidköpingstidningen följande:

Det jag framför allt vill lyfta fram i denna produktion, är det musikaliska. Mets förstedirigent Fabio Luisi visade åter att han har en enorm känsla för den musik han leder och Berlioz´ musik är verkligen episkt målande. Det är svårt att låta bli att tänka på Wagner då man upplever denne lysande symfoniker och orkestreringens mästare, som ju Berlioz är. I denna de stora känslornas opera kastas man mellan de olika sinnesstämningar, som musiken så hudnära målar upp. Något som Luisi, sångarna och musikerna verkligen tog fasta på.

När Marcello Giordani i rollen som Aenas hoppade av efter en mindre lyckad premiär, så hoppade Bryan Hymel in i rollen med kort varsel. Och vilket inhopp! En bländande spintotenor med en böjlighet i röstklangen som lyfte upp rollen till höga höjder. Honom hör jag gärna mer av!

Som den trojanska sierskan Cassandra hörde vi Deborah Voigt. Lite märkligt, eftersom rollens tessitura är en mezzosoprans, medan ju Voigt är en dramatisk sopran. Måhända ligger rollens höjdtoner lite för högt för en mezzo. Hur som helst var hennes kraftfulla röst perfekt i den dramatiska rollen.

Perfekt var också Susan Graham i rollen som Kartagernas drottning Dido. Med sin varma och tonsäkra mezzoröst målade hon på ett tydligt sätt alla de känslor, som hon slits mellan i operans tre sista akter.

Åter var det en sånguppvisning av stora mått och jag har svårt att lyfta fram någon enskild sångare ur den omfattande rollistan. Ingen var svag och den unge, för mig okände, tenor, som sjöng den inledande sjömansvisan i akt V, borde ha en lysande sångarkarriär framför sig.

Scenografin var stor i sin enkelhet. Fonden dominerades av en stor cirkulär öppning, där mycket av rollernas visioner visades. Då Dido tog sitt liv i slutscenen, så projicerades taket i Panteon i öppningen, som en tydlig vink om vad romarna senare i historiens kulle göra med staden, efter Catos envisa mantra

För övrigt anser jag, att Kartago bör förstöras!

För övrigt anser jag, att lördagen skänkte mig en stor, fem timmar lång, ren operanjutning.

Om föreställningen

Produktionsteam

Dirigent:Fabio Luisi
Regissör: Francesca Zambello
Scenografi: Maria Björnson
Kostymdesign: Anita Yavich
Ljusdesigner: James F. Ingalls
Koreografi: Doug Varone
TV-regissör: Barbara Willis Sweete

Part I: La prise de Troie

Roll/rösttyp/sångare
Cassandra sopran Deborah Voigt
Coroebus baryton Dwayne Croft
Aeneas tenor Bryan Hymel
Ascanius mezzosopran Julie Boulianne
Priam bas Julien Robbins
Hecuba sopran Theodora Hanslowe
Helenus tenor Eduardo Valdes
Andromache sopran Jacqueline Antaramian
Astyanax Connell C. Rapavy
Panthus bas Richard Bernstein
Hector’s Ghost bas David Crawford

Part II: Les Troyens à Carthage

Dido mezzzosopran Susan Graham
Anna alt Karen Cargill
Narbal bas Kwangchul Youn
Iopas tenor Eric Cutler
Ascanius mezzosopran Julie Boulianne
Aeneas tenor Bryan Hymel
Mercury bas Kwangchul Youn
Hylas tenor Paul Appleby
Trojansk soldat bas Paul Corona
Trojansk soldat bas James Courtney
Priam’s Ghost bas Julien Robbins
Coreobus’s Ghost baryton Dwayne Croft
Cassandra´s Ghost sopran Edyta Kulczak
Hector’s Ghost bas David Crawford
Laocoön Alex Springer
Royal Hunt Couple Julia Burrer Andrew Robinson
Dido’s Court Duet Christine McMillan Eric Otto

Mer att läsa