Trollflöjten en dansant och vokalt stor operaupplevelse på GöteborgsOperan

Trollflöjten en dansant och vokalt stor operaupplevelse på GöteborgsOperan
Trollflöjten en dansant och vokalt stor operaupplevelse på GöteborgsOperan
Trollflöjten, GöteborgsOperan – foto: Mats Bäcker

Trollflöjten en dansant och vokalt stor operaupplevelse på GöteborgsOperan

Sett föreställningen 12.4.2017 på GöteborgsOperan

Musik: W A Mozart|Libretto:Emanuel Schikaneder|Svensk text och bearbetning av Rikard Bergqvist|

Trollflöjten är ju egentligen ett sångspel eller sing-spiel som det heter på tyska.  För den breda operapubliken är det nog inte vanligt att man skiljer på om föreställningen kallas för sångspel eller opera. De flesta ser nog föreställningen för att musiken och många arior är välkända. De flesta vet också precis när det är dags för  till exempel Nattens drottning att framföra sin bravuraria.

Problemet med Trollflöjten är annars det som är just kännetecknande för sångspelet  att recitativen här är ersatta med talad dialog. Recitativen är det vanligaste sättet att föra handlingen framåt i en opera.

I just denna uppsättning är det ju inget större problem, eftersom sångarna sjunger på svenska även om Tamino sjöngs av den danske tenoren Adam Frandsen. Han gör det utan anmärkning, men visst hörs det att svenska språket inte är hans modersmål.

Regissören Rikard Bergqvist har löst de vanligtvis tråkiga inslagen i Trollflöjten genom att helt sonika lyfta bort kopplingarna till frimurarna och dess symboler och möjliga tolkningar och ersätta dessa med en ständigt pågående rörelse i föreställningen. Det handlar om dansanta inslag med delvis mycket eleganta balettinslag, men hela föreställningen kännetecknas av intressanta rörelser eller starkt koreografiska inslag.

Musikaliskt blev det en mycket fin upplevelse, under ledning av den dynamiske och elegante dirigenten och GöteborgsOperans musikchef, Henrik Schaeffer, som också ser ut att utgöra ett gott stöd för både solister och kör.

GöteborgsOperans kör levererar utmärkt dels med kören som helhet dels gäller det Herrkörens insatser, som ju också förstärks av ypperliga solistinsatser inte minst av basen Johan Schinkler.

Vokalt avlöses den ena arian efter den andra av rent magnifika insatser och här tänker jag närmast på magnifika och rent makalösa insatser av Susanna Andersson som gestaltar Nattens drottning. Julia Sporsén, Pamina  är en av de bästa vokala insatser av Paminas parti som  åtminstone jag minns att jag har upplevt!

I övrigt svarar de tre damerna och Papagena för utmärkta sånginsatser samtidigt som det sker med glimten i ögat.  De förvaltar väl den svenska översättningen som här har getts en annan och fräckare innebörd. Inte så vanligt i de äldre uppsättningarna  som är vanligtvis är mer konventionella tolkningar.

Bland herrarnas insatser gläds jag först och främst åt den dråplige och lustige Markus Schwartz som här precis som på premiären 2009 gestaltar Papageno. Han är väl mest att betrakta som en fågelmänniska dvs en blandning mellan fågel och människa. Han är mycket väl medveten om sitt eget värde och det är vokalt distinkt och mycket njutbart!

Den manlige hjälten, Tamino, sjöngs som tidigare konstaterat, av den annars utmärkte danske tenoren Adam Frandsen, vokalt utan anmärkning. Men jag hade fått en större behållning av hans sångkonst, tror jag, om han hade tillåtits att sjunga sina arior antingen på tyska eller danska.

Monostatos som brukar gestaltas av en mörkhyad man  framfördes här av  tenoren Daniel Ralphsson. Han har tidigare gjort partiet  på Kungliga Operan. Han gör det sceniskt och vokalt utan anmärkning och använder sig av sin komiska förmåga fullt ut. Det är välsjunget med tenoral glans och sceniskt väl genomfört!

Bland herrarnas insatser är det utan tvekan Johan Schinkler som tar hem full pott.Det är magnifikt och mycket njutbart! I övrigt vill jag här också framhålla barytonisten Mats Persson som här som vanligt gör en utmärkt insats.

De tre gossarna,som vägleder Tamino och Papageno gestaltas och sjöngs här av tre kvinnliga andeväsen.  Vokalt påminner de mer om tre gossopraner än sopraner, vilket kanske också är avsikten? Med reservation för att mina öron inte var i full vigör på grund av att jag inte fick något att äta i pausen!

Sammanfattningsvis räknar jag denna uppsättning av Trollflöjten, som en av de bättre som jag har upplevt. Mina intryck är definitivt  mycket mer positivt nu, än när jag upplevde föreställningen första gången, 2009.

 

Konstnärligt team

Dirigent: Henrik Schaeffer

Regi: Rikard Bergqvist

Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt

Ljusdesign: Joakim Brink

Koreografi: Camilla Ekelöf

 

Medverkande

Sarastro: Johan Schinkler

Tamino: Adam Frandsen

Talaren: Mats Persson

Nattens drottning: Susanna Andersson

Pamina: Julia Sporsén

Första damen: Mia Karlsson

Andra damen: Carolina Sandgren

Tredje damen: Matilda Paulsson

Papageno: Markus Schwartz

Papagena: Anna Johansson

Monostatos: Daniel  Ralphsson

En präst/förste väktare: Ingemar Anderson

Andre väktare: Peter Loguin

Förste andeväsen: Klara Nilsson

Andre andeväsen: Kitty Chan

Tredje andeväsen: Paula Santa – Eufemia

Dansare: Johanna Byström, Julia Dariosecq, Evelina Gustafsson, Lina Räftegård, Moa Sobelius, Sara Suneson

GöteborgsOperans kör och orkester

 

 

 

 

 

 

Related posts

Kommentera