Trubaduren – Verdis opera i eld mörker och skuggor

David Kempster och Gisela Stille – foto: Camilla Winther

Trubaduren – Verdis opera i eld mörker och skuggor

på Operaen t o m 20 november

Sett föreställningen 3.10.2018 på Operaen på Holmen

Musik: Giuseppe Verdi|Libretto: Salvatore Cammarano och Leone Emanuele Bardare, efter en pjäs av Antonio Garcia Gutiérrez|Dirigent:Eun Sun Kim|Regissör:Francisco Negrin|Scenografi och kostymdesign: Louis Désiré|Ljusdesign:Bruno Poet|Medverkande: David Kempster,Gisela Stille, Randi Stene, Diego Cavazzin, Kyungil Ko, Amanda Larsson, Mathias Monrad Möller, Fredrik Bjellsäter m fl |


Nu ges Giuseppe Verdis omtalade opera Trubaduren eller i original Il trovatore på Den Kongelige Opera.

I äldre uppsättningar minns jag att hjälten, Manrico, ses med en gitarr över ryggen, men i denna version är det yttre attributet ett svärd.

Det är nu inte första gången jag upplever verket och jag minns fortfarande ett par uppsättningar på Gamle Scene varav en var ett gästspel från Den Jyske Opera i Aarhus. En föreställning som jag då betecknade som ett riktigt bottennapp; kanske min sämsta operaupplevelse någonsin i “Dronningens by”.

Det konstnärliga teamet med Francisco Negrin i spetsen satsar här på att fullt ut utnyttja scenens alla teknikaliteter. Till en början känns det högst irriterande och faktiskt ganska onödigt, men allt eftersom föreställningen fortlöper känns det bättre och bättre och efter föreställningen, med några timmars distans, upplever jag det som en av de bästa uppsättningarna av just Trubaduren.

Nu tror jag kanske att detta är en uppsättning som säkert är lämplig för unga människor och för förstagångs besökare.

Trubaduren innehåller ju flera välkända operaörhängen som till exempel Smideskören och tenorarian Di Quella Pira.

Musikaliskt och vokalt är det en formidabel uppsättning med en dirigent som satsar på ett långsamt tempi som gör det möjligt att fullt ut hänga med i det som sker på scenen utan att för en sekund missa den njutbara musiken.

På ett sätt är Trubaduren en köropera, men med starka solistinsatser i de fyra huvudpartierna. Den Kongelige Operakör sköter sig utmärkt också denna afton, men det är ju inget ovanligt!

Vokalt är det en formidabel framgång för Gisela Stille och Randi Stene och jag blundar för att fullt ut njuta av varje fras som sjöngs. När jag lyssnar på damerna så finns det inget utrymme att fundera på, om  hur mycket jag förstår eller inte, av den invecklade handlingen; det är bara att njuta av skönsången!

I partiet som Inez, Leonoras hovdam, debuterade Amanda Larsson som nu är elev på Operaakademiet.

Bland herrarna imponeras jag först i föreställningen  av Kyungil Ko och Mathias Monrad Möller, men platsen, bäst på plan, får David Kempster och  tenoren Dieg Cavazzin dela på.

En tenor i toppform är alltid njutbart och det var Diego Cavazzin, men David Kempster  sjöng sig rakt in i mitt hjärta när  han sjöng om sin längtan och åtrå för Leonora och vad kan var beredd att göra för att uppnå sitt mål. Belcantohöjd och mycket övertygande.

Det var inte utsålt på Operaen i går kväll och det är lite synd för Francisco Negrins bud är värt ett bättre öde!

Du som har möjlighet skall absolut inte missa tillfället att uppleva en föreställning som flödar av musikalitet och vokala höjdpunkter!

 

Related posts