Werther Folkets Hus och Parker – synopsis

Jonas Kaufmann som Werther - fotograf:

I Wien gav Massenets opera upphov till allmän förtrytelse. Indignationen var till viss del välgrundad, eftersom librettisterna faktiskt hade fjärmat sig rätt mycket från Goethes brevroman. Den unge Werthers lidande som på sin tid var känd som en sentimentalismens hörnsten och utlöste en självmordsepidemi bland känsliga unga män över hela Europa, tolkades i operan på helt annat sätt än vad den tyska publiken önskade sig. Liksom redan några år tidigare i Manon, bemödade sig Massenet även i Werther om att framställa det centrala händelseförloppet mot en färgstark och detaljerad bakgrund. Den här gången gällde det den tyska hemmiljön, som inte skildrades särskilt smickrande. Den allmänna oförståelse som Werther omges av när det gäller hans känslor och Biedermeierperiodens behagliga kälkborgerlighet åskådliggörs musikaliskt på ett lysande sätt, inte minst genom operans inramning: Repetition och framförandet av “Julsången”.

 

Akt I

Wetzlar i Tyskland på 1890-talet.

En pensionerad jurist lär sina barn en julsång mitt i sommaren. Sedan han blev änkeman har hans äldsta dotter Charlotte fått ansvara för hemmet och syskonen. Två av hans gamla vänner hälsar på. De talar om den unge poeten Werther, som ska eskortera Charlotte till balen samma kväll, och om Charlottes bortreste fästman Albert. Werther kommer gående, fängslad av naturens skönhet. Han iakttar Charlotte när hon gör i ordning middagen åt sina småsyskon och sedan lämnar över ansvaret till sin femtonåriga syster Sophie. När han senare eskorterar Charlotte är Werther fortfarande djupt rörd av familjeidyllen. Juristen ger sig av med sina vänner och Sophie blir ensam kvar. Plötsligt överraskas hon av Albert, som har kommit hem tidigare än beräknat från sin långa resa. De talar glatt om Alberts och Charlottes förestående bröllop och går därefter in i huset.

Senare på kvällen promenerar Charlotte och Werther hem från balen i månens ljus. Han berömmer henne för hennes skönhet och lojalitet mot familjen, vilket får Charlotte att minnas sin mor. Werther känner att hans inviter börjar få gensvar. Inspirerad av den romantiska stämningen förklarar Werther att han älskar Charlotte. Just då ropar juristen inifrån huset: Albert är tillbaka! Och därmed är förtrollningen bruten. Charlotte berättar att hon lovat sin mor att gifta sig med Albert. Werther blir förkrossad.

Akt II

Det är nu september och Charlotte och Albert har varit gifta i tre månader. Werther är en trogen vän till dem båda, men han lider av att se Charlotte med en annan man. En söndag efter kyrkan träffar han på Albert, som säger att han förstår om Werther känner sig bitter; de har ju båda uppvaktat samma kvinna. Werther försäkrar honom om att han endast hyser djupa vänskapskänslor för dem båda. Men när Charlotte dyker upp kan han inte längre hålla tillbaka sina verkliga känslor. Hon påminner honom om att hon är gift och ber honom resa bort för att fundera och komma tillbaka först vid jul. Werther överväger självmord. Sophie försöker bjuda upp till dans, men Werther avvisar henne bryskt och säger att han reser bort för att aldrig mer komma tillbaka. Albert inser nu att Werther fortfarande är kär i Charlotte.

Akt III

Det är julafton. Charlotte läser gamla brev från Werther och inser att hon fortfarande älskar honom. Plötsligt kommer Werther in – han är tillbaka. Tillsammans drar de sig till minnes lyckliga dagar då de spelade piano och läste Ossians sånger. Werther börjar reflektera över olycklig kärlek, med följden att Charlotte tappar fattningen för en stund och kastar sig i hans armar. Sedan springer hon ut ur rummet och ropar att de aldrig mer kan ses. Berövad allt hopp ger sig Werther av. Albert får snart ett brev från Werther, där han skriver att han ska ut och resa och ber att få låna Alberts pistoler. En iskall Albert beordrar att pistolerna ska lämnas över. Charlotte förstår vad Werthers brev egentligen handlar om och springer för att försöka rädda honom.

Akt IV

Charlotte hittar Werther döende i sitt arbetsrum – han har skjutit sig själv. Han ber henne att inte kalla på hjälp, han är bara glad att få vara med henne vid slutet. Hon erkänner att hon alltid har älskat honom. Werther dör i hennes armar medan barnen sjunger julsånger utanför.

Upphovspersoner

Musik: Jules Massenet|Text: Edouard Blau,Paul Millet och Georges Hartmann, efter Goethe

Libretto