Wozzeck – En svart historia 2020

Wozzeck – En svart historia

Metropolitans version av Alban Bergs Wozzeck, som visades live i lördags, var en opera, som inte lämnar åskådaren oberörd. Det är i grunden en historia, som handlar om den ensamme, obegåvade och fattiga människans utsatthet gentemot det rådande etablisemanget. Något som kom väl till uttryck i denna svartvita version från New York.

Wozzeck – En svart historia 2020

Metropolitans version av Alban Bergs Wozzeck, som visades live i lördags, var en opera, som inte lämnar åskådaren oberörd. Det är i grunden en historia, som handlar om den ensamme, obegåvade och fattiga människans utsatthet gentemot det rådande etablisemanget. Något som kom väl till uttryck i denna svartvita version från New York.

Till sin form är denna opera lite märkligt uppbyggd. Det handlar egentligen om 15 separata scenbilder, som spelas i en följd. Alban Berg delade visserligen upp scenbilderna i tre akter, men det är något, som knappast märks för åskådaren. Detta ställer stora krav på scenografen. Det får inte bli några longörer i de 14 scenbytena, för då tappar föreställningen fart och nerv. Detta hade Sabine Theunissen löst elegant, med en surrealistisk grunddekor kompletterad med backprojektioner. Dessa blev dock ibland lite för flimriga och så snabba, att man hade svårt att ta till sig deras symbolspråk. Jag hade också gärna sett en mer naturalistisk dockversion av barnet (se Madama Butterfly från samma operahus). Jag tror det hade gjort slutet mer gripande.

Musikaliskt är det en opera, som jag måste erkänna min svårighet att recensera. Den atonala klangen med vissa delar i tolvtonsteknik är för svår, för att jag skall kunna ge någon fullödig kritik av den, men Yannick Nézet-Séguin förde orkestern i en väg, som väl matchade skeendet på scenen.

Den atonala musiken gör det även svårt, att bedöma de enskilda sånginsatserna, men Peter Mattei kom, sågs och segrade. Elegant svängde han sin röst mellan melodisk sång, atonal sång, pratsång och skrik. Hans scennärvaro är stor och han gestaltade verkligen den utsatta och utnyttjade människans dilemma. Den sydafrikanska sopranen Elza van den Heever har en njutbar klangfärg i sin röst, något som hon fick visa prov på i ett par mer melodiska partier.

Regissören hade skruvat personkaraktärerna bra och endast Wozzeck själv och hans älskade Marie kändes som hela människor, medan övriga roller mer blev till surrealistiska karikatyrer.

Det var första gången jag upplevde denna opera i sin helhet och får nog skriva grundintrycket som intressant och spännande, även om musiken bjuder på en hel del tuggmotstånd.

BJÖRN EKBLOM

Läs mer