Wozzeck på Kungliga Operan i Stockholm 2010

Wozzeck synopsis Wozzeck at Royal Opera Stockholm - synopsis
77 / 100

I går var jag på KO och såg en mycket gripande och berörande föreställning nämligen Alban Bergs “Wozzeck” och det var ju som läsarna av denna blogg säkert minns inte mitt huvudintryck, efter att ha sett och hört “Lulu” av samme kompositör. I min värld förblir “Wozzeck” hans bästa opera, så får alla beundrare av “Lulu” säga vad de vill.

Wozzeck på Kungliga Operan i Stockholm 2010

Det har blivit ganska många operabesök på sistone och det har jag inget emot, men det leder till att hustrun frågar ” men har du inte sett den operan tidigare” och det kan jag ju inte förneka. Men för mig handlar det att se det som går på repertoaren och tyvärr är det ju ibland så att det blir samma opera – men ändå högst olika föreställningar, ett par färska exempel på detta är ju Giuseppe Verdi´s ”Don Carlos” som jag nyligen såg på GöteborgsOperan och som jag med all säkerhet kommer att se på nu på lördag, men då som ”Don Carlo”, en nyinstuderingar av Nicolas Hytner direkt från Metropolitan Opera i New York.

Den andra föreställningen är Giacomo Puccini´s ”Madama Butterfly”, som jag redan har sett ett par gånger i Malmö-operans version och som jag med all säkerhet skall se ytterligare två gånger, på samma scen, men också ”Madame Butterfly” som just nu går på Det Kongelige Teater i Köbenhavn.

Ikväll (7/12-10) var jag på K.O. och såg Alban Berg´s första opera ”Wozzeck” och det kan jag lova var en helt annan upplevelse – och en positiv sådan.

”Wozzeck” såg jag för ett par år sedan på DKT i – Köbenhavn och det var en föreställning , som jag tyckte mycket om delvis kanske för att hela raden av mina favoritsångare, medverkade, med John Lundgren i spetsen. I det här sammanhanget kan det noteras att verket regisserades av Keith Warner, den nye chefen för Operaen i Köbenhavn och det är nästan på dagen två år sedan.

Dagens föreställning är regisserad av Götz Friedrich och det var en av hans sista uppsättningar, eftersom han avled i december månad samma år, 2000.

Normalt när jag går på en operaföreställning försöker jag lyssna in verket i förväg och i övrigt läser jag in mig på vad som direkt finns tillgängligt på Internet eller ”nätet” som vi säger i dagligt tal. Det skall dock direkt konstateras att för mig var det absolut ingen enkel uppgift att lyssna in musiken i förväg. För att vara helt ärlig kan jag ju konstatera att inspelningen med Karl Böhm på pulpeten, inte gav mig någon särskild stor upplevelse och det beror med all sannolikhet på att det är nödvändigt att se verket sceniskt.

Det var länge sedan jag blev så berörd som ikväll, även om det kändes som ett knytnävslag direkt i magen. Det var t o m så att vi avstod från att gå ut och äta en bit mat, direkt efter föreställningen, min gode operavän J och jag.

Med andra ord kändes det som om vi båda behövde åka hem var och en till sig för att närmare fundera över det kraftiga intryck föreställningen hade gjort på oss.

I jämförelse med uppsättningen, som jag såg i Köpenhamn för ett par år sedan anser jag att denna föreställning var mer gripande än motsvarande. Ja, jag vet att det inte är rättvist att jämföra föreställningar på det viset, men jag fick en oerhört mycket starkare upplevelse i kväll. Det beror i huvudsak inte på att sångarna var så mycket bättre idag utan mer på, tror jag, på att scenografin var så mycket bättre i denna uppsättning.  Den berörde mig känslomässigt mycket mer.

Dessutom minns jag inte att kören spelade en så framträdande roll på DKT, som denna kväll och kören har en mycket stor betydelse för min totala upplevelse av en operaföreställning.

Bland solistinsatser ikväll anser jag särskilt att Sara Olsson och Gabriel Suovanen var utmärkta, men bra var också Graham Clark , John Erik Eleby, som jag senast hörde som Scarpia i Svenska Operans uppsättning av ”Tosca” tidigare i år, men också Magnus Kyhle var utmärkt.

Det finns ingenting att anmärka på övriga sångare men de har ju förhållandevis korta roller, som naturligtvis är viktiga för helhetsintrycket, men svårt att direkt fälla något omdöme om.

Kungliga Hovkapellet, under ledning av Andreas Stoehr hade också en bra kväll, som vanligt.

Publikovationerna, hade lite svårt att komma igång efter föreställningen, men strax tog de fart och det var mycket välförtjänt. Jag blev mycket berörd av föreställningen även om det blev på ett annat sätt än när jag till exempel har sett ”Madama Butterfly” av Giacomo Puccini.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det blev en fin kväll på operan, precis som det skall vara.

Mer att läsa