OPERA och OPUS några reflektioner 2010

OPERA och OPUS några reflektioner 2010 Tannhäuser på DNO & Ballett i Oslo
77 / 100

Det är högtidsstund igen. Årets andra nummer av tidskriften OPERA och OPUS har hamnat i min brevlåda. Det är alltid trevligt att få sina prenumererade tidningar, men denna gång var det speciellt roligt att få just Opera.

OPERA och OPUS några reflektioner 2010

18 operor

I detta nummer har man recenserat 18 operor varav jag har sett hälften plus att jag har sparat Mästersångarna i Nürnberg till 15 maj och dessutom skall jag se Figaros bröllop på Kungliga Operan i Stockholm i september. Egentligen skulle jag ha sett Figaros bröllop i mitten av april, men av det blev det ju inget eftersom jag just den veckan var strandsatt i London.

Musikaler i London

Av musikalerna passade jag på att se lord Andrew Lloyd Webbers ”Love Never Dies” uppföljaren till ”Phantom of the Opera. I motsats till tidningens recensent så gillade jag musiken.

Komische Oper

Under den här perioden har jag sett ytterligare två operor, minst, som dock inte fanns med bland de recenserade och det är ”Don Pasquale” på Komische Oper i Berlin, som jag valde istället för Tannhäuser på Deutsche Oper, ett val som jag vid närmare eftertanke trots allt ångrade, men så är ju livet.

Primadonna

Att valet föll på Donizettis komiska opera berodde nog mest på att jag på några månader har eller skall se två uppsättningar av Tannhäuser och att jag inte hade sett “Don Pasquale”. Man kan inte få allt här i livet, även om en av mina operavänner påstår att man alltid ska ha den strävan. Dessutom såg jag Rufus Wainright´s första opera ”Primadonna”, på Sadler Wells i London eller rättare sagt i Islington.

Proffstyckare

Det är som jag skrev tidigare alltid roligt att läsa vad proffstyckarna tycker om de föreställningar som jag har sett och även skrivit några rader om på Operalogg. Jag är naturligtvis medveten om att recensenterna har kunskaper som jag totalt sett saknar men jag är ändå förvånad över deras bedömningar.

Det är att uttrycka det milt! Vad grundar de sina uppfattningar på och varför måste de använda ord och uttryck som jag måste gå till Svenska Akademins ordbok för att ta reda på betydelsen? Koncipiera?

Sören Tranberg

Chefredaktören Sören Tranberg undrar till exempel varför en frälsningssoldat måste vara tvungen att bege sig till Rom för att få förlåtelse och till detta kan jag lägga att Tannhäuser trots resan dit inte fick någon syndaförlåtelse, så vad spelar det egentligen för roll?

Han recenserar Tannhäuser på Den Ny Opera i Oslo och jag tror t o m att vi såg föreställningen samma dag, men osvuret är bäst, men i artikeln skriver han att den amerikanske tenoren, Gary Lehman, var utmärkt.

Det kan jag delvis instämma i, men enligt min uppfattning var han kvällens mest osäkra kort, ibland var han superb ibland mindre bra. Kort sagt han var ganska ojämn. Kvällens stora behållning var Elisabet Strid och husets egen förmåga Magnus Fremmerlid, men också Geert Smits, som sjöng Wolfram, tyckte jag var bra, vilket inte Sören Tranberg ansåg.

Intervju med Elisabet Strid

Det övriga innehållet var också mycket bra bl.a. intervjun med Elisabet Strid, som ligger först i tidningen. Mycket intressant läsning, men jag förvånar mig lite över att hon redan har bestämt sig för att bli ”ein wagner-sängerin”, vilket jag absolut inte har något emot, tvärtom, jag tror att vi har en ömsesidig kärlek till Wagner, men det skulle ändå vara roligt att höra henne i andra roller; varför inte Strauss, min andra favorit?

Kasper Bech Holten

Jag har abonnemang på Det Kongelige Teater i Köbenhavn, sedan ett tiotal år tillbaka och därför var det roligt att läsa om en av mina favoritregissörer, Kasper Bech Holten, även om han numera kallar sig för Holten dvs utan Bech.

Nibelungens ring

Hans uppsättning av Nibelungens ring kommer att följa med mig resten av livet och hans Don Carlos gillade jag också, men La Traviata, som han satte upp på Kungliga Operan var ett förfärligt stycke, men det är numera både glömt och förlåtet.

Alexander Mörk-Eidem

Utöver detta finns det också med en intervju av den norske regissören Alexander Mörk-Eidem och det skall bli spännande att följa honom i fortsättningen särskilt som han hävdar att man först måste kunna verket innan det går att tolka det på nytt. När jag är på det humöret frågar jag mig: varför går det inte att spela verket som kompositören ursprungligen hade tänkt sig?

Operavänner

Från diskussioner med andra operavänner vet jag att detta är något som står högt på önskelistan, men det är tydligen inte möjligt, utan operahusen överlåter åt regissörerna att bestämma hur det skall bli eller är det operahusen som styr hur dom vill ha det?

Om det är på det viset kan jag konstatera att de i varje fall inte har frågat sina besökare till råds. Kan det bero på att de lever på statliga bidrag och inte behöver ta så stor hänsyn till publikens önskemål?

Tidskriften Opera om Stiffelio

Sedan jag fick det senaste numret har jag hunnit läsa det från pärm till pärm och som sagt det har varit en trevlig läsning, men jag har ändå lyckats hitta några påstående som jag tycker är lite anmärkningsvärt och ett sådant exempel är när tidningen kallar Giuseppe Verdis opera ”Stiffelio” för hans ungdomsverk.

Om jag minns rätt så skrev han Oberto 1839 följt av Un giorno di regno, eller Kung för en dag, året efter. Stiffelio hade premiär 1850, men gjordes om och hade premiär 1857, visserligen under namnet Aroldo, men i princip är det samma opera. Eller hur?

Lars Ulrik Mortensen

Det finns också andra felaktiga påstående, som jag ser det, bl.a. har man döpt om Lars Ulrik Mortensen, Concerto Copenhagens, dynamiske ledare, till Per Ulrik Mortensen, men bortsett från dessa påpekanden var det ett ovanligt fullmatat exemplar.

OPUS

Några ord om Opus. Det första intrycket är att tidningen har väsentligt fler annonser än Opera, och det kan jag uppfatta som lite störande, eftersom det ibland stör koncentrationen. Det finns en del intressanta inslag även här till exempel uppskattar jag mycket intervjun med Ida Falk Winland, en annan av mina sopranfavoriter, jag är precis som Richard Strauss, jag gillar sopraner, ju fler desto bättre.

Mozartkoden av Andreas Konvicka

En annan intressant artikel är den om Mozartkoden av Andreas Konvicka, som jag bäst minns från Folkoperans uppsättning av Bizet´s ”Pärlfiskarna” förra året, men skall jag vara helt ärlig, och det skall man ju vara ibland, så kunde den intressanta artikeln varit mer omfattande, för att öka förståelsen av Wolfgang Amadeus Mozart.

Aktuell musik

OPUS är en trevlig bekantskap, men den speglar mycket av den aktuella musiken, som jag inte är så intresserad av. Men det är viktigt att komma ihåg att mitt musikintresse faktiskt började med den symfoniska musiken och när jag blir äldre och mindre vital, än jag är idag, kommer jag nog att återvända till den, men för närvarande är det opera som gäller för hela slanten. På gott och ont.

Mer att läsa