I torsdags kväll såg jag generalrepetitionen av ”Rucklarens väg” på GöteborgsOperan. Det var andra gången i mitt operaliv som jag hade möjlighet att närvara på en generalrepetition. Det var en helt annan upplevelse att se dirigent och orkestermedlemmar i sina vardagskläder samtidigt som aktiviteterna på scen  var i full kostymering.

Rucklarens väg på GöteborgsOperan

(genrep)

Det här är tredje gången som jag ser operan på mindre än ett år. Det började med uppsättningen i Malmö, förra hösten och fortsatte med uppsättningen på DKT i Köpenhamn. Denna föreställning är för övrigt ett samarbete mellan GöteborgsOperan och DKT. Trots detta så uppfattade jag ändå att det fanns vissa skillnader i uppsättningen, inga stora saker men ändå något som jag noterade. Tyvärr kan jag inte bli mer specifik och det är ju för övrigt fullt möjligt att jag misstar mig.

I dessa rader tänker jag inte heller ha som utgångspunkt att jämföra föreställningarna för det anser jag varken vara lämpligt eller relevant.

För övrigt såg jag ”Rucklarens väg” för första gången på Theatre de la Monnaie i Bryssel för nästan tjugo år sedan och den föreställningen minns jag fortfarande som en mycket fin upplevelse.

Det är nog också på sin plats att uppge att Ingela Bohlin var indisponerad större delen av genrepet och i hennes ställe sjöngs Anne Trulove av Gisela Stille från DKT. Hon sjöng för övrigt samma parti tidigare i våras på DKT.

Jag gillar musiken, men jag kan nog inte riktigt förklara varför (bristande musikteoretiska kunskaper) och det låter mycket fint om sångarna. Musiken är som gjord för att framföras på engelska. Det låter mycket bra och känns helt naturligt. Med undantag av Nibelungens ring sjöngs ju de flesta operor, som jag lyssnar på, på italienska.

Orkestern under ledning av Okko Kamu är också värt ett omdöme, men vid första anblicken ner i orkesterdiket fick jag uppfattningen om att det inte var så många i diket, men det lät alldeles utmärkt.

Bäst på plan tycker jag nog att britten James Edwards som sjöng Tom Rakewell var. Han har en fantastisk röst och är precis som klippt och skuren för rollen. Mycket bra var också husets egen Åke Zetterström som gestaltade och sjöng Nick Shadow, precis som jag tycket det skall vara. Mycket rolig var också Ulrika Tenstam som sjöng Baba the Turk. Näst bäst på plan anser jag att Gisela Stille var, men i slutet fick vi också höra Ingela Bohlin sjunga och det lät också bra.

I övrigt så har jag inga anmärkningar på övriga sångare, men de här särskilt nämnda var de som bidrog till den positiva helhetsupplevelsen. Jag vill också gärna framhålla körens insatser, som var alldeles särskilt utmärkta och det måste ju anses som mycket bra när man både klarar av att sjunga och agera på detta utmärkta sätt som de gjorde i torsdags. Men detta är ju knappast någon nyhet att jag gillar körerna i de olika operahusen som jag regelbundet besöker, men jag anser att det också är viktigt att framhålla detta faktum, särskilt som man sällan kan läsa något om deras prestationer i gammelmedias recensioner.

Till det mest fantastiska med föreställningen kan också Lars-Åke Thessmans fantastiska
scenografi räknas. Bara scenografin är värt ett besök på GöteborgsOperan. Det var en intressant scenlösning att förlägga handlingen på vägen och detta är väl egentligen den största avvikelsen från hur man brukar visa föreställningen.

Avslutningsvis vill jag konstatera att detta är ingen föreställning som berör ens känslor precis, men jag är ändå djupt imponerad av föreställningen som sådan. Det var skickligt och professionellt framfört på alla plan.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Rucklarens väg: Musik: Igor Stravinskij
Libretto: W H Auden och Chester Kallman

 Läs mer

• Om Igor Stravinskij
• GöteborgsOperan

GöteborgsOperan