Titus – Björn Ekbloms recension

Titus – Björn Ekbloms recension

Titus – Björn Ekbloms recension

Skön Mozart – La clemenza di Tito – Titus mildhet Björn Ekbloms recension

Titus mildhet, överföring från Metropolitan Opera till FHP:s digitala biografkedja

Musik: W A Mozart|Libretto:Caterino Tommaso Mazzolá efter Metastasio

Vanligtvis brukar jag alltid se operasändningarna från Metropolitan Opera på Spegeln i Malmö, men denna föreställning missade jag även reprisen dagen efter. Detta grund av att jag hade bestämt sedan länge att jag skulle fira min födelsedag med ett par operabesök i Berlin.Björn Ekblom såg föreställningen på Folkan i Lidköping och här kan du läsa hans recension som också finns att läsa Nya Lidköpingstidningen.

Jag skrev i min presentation av lördagens föreställning av Titus Mildhet på Folkan, att jag förväntade mig, att få se den på ”sedvanligt njutbart sätt” Och visst fick jag det! En högst njutbar sångarfest, med en Elina Garanca som intog scenen med stor självklarhet.

Elina Garanca ägde scenen från det ridån gick upp. Hon visade ett hudnära skådespeleri, en stålande karisma och så sin fantastiska kraftfulla, men ändå mjukt lyriska mezzoröst. Hennes Parto, parto ma tu ben mio satte ståpäls på mig.

Men man skall då också veta, att övriga sångare minsann inte heller skämde ut sig. De flesta var nya bekantskaper för mig. Titelrollen sjöngs av Giuseppe Filanoti, urtypen för en italiensk lyrisk tenor. Han sjöng naturligt utan vibrato och då han väl kommit igång också med stor säkerhet. Han verkade aningen nervös i sin allra första insats.

La clemenza di Tito är en ovanlig opera, så till vida att ”skurken” är en sopranroll. Vitellia sjöngs denna gång av Barbara Frittoli. Även där en lysande sånguppvisning, även om jag ibland tyckte, att hennes skådespeleri blev lite väl teatraliskt. I sitt stora rondo Non più di fiori fick hon visa, att hon även behärskade de riktigt låga tonerna i denna omfångsrika och svårsjungna aria.

Kate Lindsey i styckets andra byxroll som Annio och Met-debuterande Lucy Crowe som hans älskade Servilia gjorde också mycket goda och trovärdiga insatser med stabil och säker sång och sublimt agerande. Också den viktiga birollen Publio kreerades med bravur av basen Oren Gradus.

I denna opera, som var Mozarts sist skrivna, visar han upp mogenhet och djärvhet i musiken. De koloraturrika sångerna pekar framåt mot det Bel Cantoideal, som blev förhärskande bara ett eller ett par decennier senare. Även orkestreringen visar på nytänkande, då klarinetten har en mer framträdande roll än brukligt.

I den här uppsättningen hade regissören och scenografen Jean-Pierre Ponnelle blandat tidsmarkörerna. Scenografin pekade mot Titus antika romerska tidsålder, medan kostymerna snarast hörde hemma i Mozarts eget 1790-tal. Detta störde mig dock inte nämnvärt, trots att jag brukar vara kritisk till moderna tidsresor i produktionerna. Mycket beroende på att det sena 1700-talet ju kallas för ”klassicistiskt” där de antika stilidealen hyllades. Kopplingen kändes därför naturlig.

Sammantaget alltså en stor njutning för både öga och öra. Synd bara, att så få hade letat sig till Folkan, men i dessa dagar får man nog räkna med att folk väljer och vrakar i det stora utbudet.

I rollerna:

Giuseppe Filianoti – Tito

Barbara Frittoli – Vitellia

Elīna Garanča – Sesto

Lucy Crowe – Servilia

Kate Lindsey – Annio

Berenice – Toni Rubio

Produktionsteam

Dirigent: Harry Bicket

Regissör: Jean-Pierre Ponnelle

Scenografi, kostym: Jean-Pierre Ponnelle

Ljussättning: Gil Wechsler

Related posts

Kommentera