La traviata: Jag vet inte hur många gånger jag sett Verdis La Traviata men då den nu visades i direktsändning från Kungliga Operan i Stockholm, så upptäckte jag att den versionen grep tag i mig och gav mig en sån där känslostorm, som är orsaken till, att jag söker mig till operaföreställningarna.
Berörande La Traviata från Kungliga Operan 2020
Det är ju nästan ett kammarspel, då handlingen kretsar kring tre personer, med några större eller mindre biroller runt omkring. Och vilken sångartrio Kungliga Operan hade mönstrat! Ida Falk-Winland som den lungsjuka Violetta var helt enkelt ett med rollen. Högst trovärdig i skådespeleriet och hennes bravurnummer Sempre Libera framfördes med skärpa i rösten och briljans i koloraturerna. En briljans som trovärdigt mattades ner i slutscenernas ödesmättade dödsstämning.
Hennes älskare Alfredo sjöngs av en för mig ny bekantskap, den norske tenoren Bror Magnus Tödenes. Han visade sig ha en mycket njutbar och uttrycksfull tenorstämma med den naturliga lätthet som man önskar av en lyrisk tenor.
Den sista rollen i trojkan, Alfredos far Giorgio, gjordes också väl sjungen och fint utmejslad i sin karaktär av Karl-Magnus Fredriksson.
Scenografin och regin har jag både ris och ros för. Jag tyckte den avskalade stramheten lyfte fram både musiken och agerandet väl. Jag köper idén att låta första akten utspela sig i en anatomisk teater, där kören tittade på, när Ida musikaliskt och teatralt dissekerade sin rollgestalt.
Däremot kändes festen som inledde 2:a aktens 2.a bild onödigt depraverad. Den fingerade homosexuella våldtäkten av Alfredo kändes i mitt öga bara påklistrad och ett effektsökeri, som inte hade med operans handling att skaffa. Var den liksom moderniseringen av miljön till för, att dagens publik skulle bli lika chockad som den buande premiär-publiken?
Jag gillade också dirigentens Domingo Hindoyan sätt att plocka ut nyanserna ur Verdis musik. Det PPP som inleder hela uvertyren fick mig att hålla andan, för att inte missa en enda av de delikata tonerna i temat.
Heja Kungliga Operan! Ni visade, att man inte behöver Metropolitans resurser för att skapa stor opera. Duktiga sångare och aktörer vinner över avancerad scenteknik, då det gäller att förmedla de känslor som utgör operans innersta själ.
BJÖRN EKBLOM
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
