Det blev tyvärr inget operabesök den här veckan heller, men min gode operavän Björn Ekblom var på plats i Lidköping. Här är alltså hans recension av den överlånga franska versionen av Verdis mästerverk.
Don Carlos mer imponerande än berörande2022
I stark konkurrens av en storbandskonsert och Peter och Vargen så hade dock ett knappt 50-tal åskådare sökt sig till Folkan och Verdis stora opera Don Carlos från Metropolitan. Denna gång spelade man operans ursprungliga franska Grand Opéra-version. De som kom fick se en föreställning som i mitt tycke imponerade mer än den berörde. Teamet bakom uppsättningen gjorde en fullödig insats, men den stora operaformen tenderar till att dränka det sublima dramat i storvulenhet och det var denna produktion ett exempel på. Men ändå vill jag lyfta fram det som jag upplevde som mest positivt.
SÅNGARNA
Metropolitan har verkligen toppkvalitet på de sångare som framträder. Matthew Polenzani i titelrollen kändes lite pressad i rösten i sin första aria men allt eftersom föreställningen gick framåt så släppte spänningarna och han rörde sig ledigt genom hela sitt register. Hans duett mot Markisen av Posa, sjungen av Etienne Dupuis, var en av höjdpunkterna under kvällen.
En annan riktig höjdpunkt var Jamie Bartons O don fatale. Där kröp faktiskt operan in under skinnet på riktigt och hon fick kvällens längsta individuella applåd. Sonya Yoncheva tillhör sedan tidigare mina favoriter i det dramatiska sopranfacket och hon gjorde en mycket god sånginsats i rollen som Elisabeth. Allra bäst i femte aktens inledande scen. Jag vill också nämna basorgien i duetten mellan kungen Filip II, Eric Owens och Storinkvisitorn John Releya. Den sistnämnda gjorde verkligen sin rollkaraktär till en fruktansvärd figur.
Scenografin var både tilltalande genomtänkt och scenbytena gick smidigt. Ett riktigt kostymspektakel kan man också säga, men i ordets mest positiva betydelse. Produktionen tog också lite udda grepp. Istället för att låta kättarna brinna på bål i akt III, så fick de möta döden i garrotten. Även slutet var annorlunda då regissören låter Don Carlos dödas av vakterna och sedan hämtas till paradiset av sin redan döde vän Markisen av Posa
Operan som sådan lämnar mig lite kluven. Vissa stycken berör medan andra känns som sövande longörer. Det ockuperade Flandern är ju centralt och det är svårt att se Don Carlos utan att dra paralleller till dagens ockuperade Ukraina. Och visst kändes väl Putins retorik igen i Filip II:s maktfullkomliga språk om landsförrädare och statsfiender.
Det är lite märkligt hur Friedrich von Schiller lyckat transformera denna lille betydelselösa fjärt i historien till en dramahjälte. I verkligheten kan man närmast karaktärisera Don Carlos som en inavlad, sjuklig och psykopatisk tronföljare som dog vid 23 års ålder utan att ha uträttat någonting. Men med Verdis fantastiska musik och Metropolitans resurser så är det lätt att bortse från historieförfalskningen. Även om jag måste erkänna, att jag faktiskt gäspade ibland.
KONSTNÄRLIGT TEAM
Regisssör: David McVicar
Scenografi: Charles Edwards
Kostymdesign: Brigitte Reiffenstuel
Ljusdesigner: Adam Silverman
Rörelse och koreografi:Leah Hausman
Dirigent: Patrick Furrer
MEDVERKANDE
Don Carlos: Matthew Polenzani
Élisabeth de Valois: Sonya Yoncheva
Rodrigies: Etienne Dupuis
Prinsessan Eboli: .Jamie Barton
Filip II: Eric Owens
Storinkvisitorn: John Relyea
Himmelns röst: Amanda Woodbury
Munk: .Matthew Anchel
Thibault: .Meigui Zhang
Greven av Lerma: Joo Won Kang
Grevinnan Aremberg: Anne Dyas
Kunglig härold: Eric Ferring
Sändebud från Flandern: Vladyslav Buialskyi
Sändebud från Flandern: Samson Setu
Sändebud från Flandern: Msimelelo Mbali
Sändebud från Flandern: .Christopher Job
Sändebud från Flandern: Jeongcheol Cha
Sändebud från Flandern: Paul Corona
BJÖRN EKBLOM
LÄS MER
Folkets Hus och ParkerMetropolitan Opera
