I due Foscaris: I går var det premiär på direktsändningarna från Royal Operahouse eller Royal Operahouse Covent Garden i London som det väl egentligen fortfarande heter officiellt. Premiären skedde med ett sällan spelat verk av Giuseppe Verdi nämligen I due Foscaris med ett libretto av Francesco Maria Piave vilket bygger på lord Byrons pjäs “The Two Foscaris”.
I due Foscaris direktsänd opera SF-Bio 2014
Föreställningarna ges som ett led i SF-Bio nya satsning på direktsänd opera till några utvalda biografer. Möjligen är det att betrakta som försöksprojekt som senare kommer att kunna avnjutas på ett större antal biografer än vad som nu gäller.
Det kan säkert också ses som ett led att ta till sig den operapublik som också väljer att uppleva opera på bio, men jag ser det egentligen inte detta som någon konkurrerande verksamhet med FHP:s satsning på operasändningarna från Metropolitan Opera i New York. Se det heller som en utökning av möjligheten att få uppleva verk som sällan eller aldrig ges på svenska eller skandinaviska operascener.
Det var med lite spänd förväntan som vi slussades in i cafédelen på biografen och sedan fick gå in bakvägen till biosalongen. Det kändes så där och egentligen förstår jag inte riktigt tanken bakom denna ordning, men här gällde det kanske att skilja agnarna från vetet?
Första kvällen får man ju alltid räkna med mindre problem, men det är ju viktigt att man håller de utlovade tiderna särskilt med tanke på de biobesökare som skulle vidare hem sent på kvällen.
Innan föreställningen hade jag som vanligt såväl lyssnat in mig på musiken som försökt att ta till mig handlingen och det kan ju konstateras i efterhand att det var bra.
Det är en märklig opera eftersom den egentliga orsaken till handlingen inte föregår i föreställningen utan detta har skett långt tidigare och nu behandlar operan sas slutfasen i dramat.
På ett plan handlar det om att en av dogens söner har blivit dömt bl a för ett mord som inte har begått och därför blivit landsförvisat som straff.
Operan handlar nu om att han har fått en ny chans att bli frikänd, men också högst förvirrande blandas scenen med hans tidigare minnen och upplevelser av behandlingen mest av andra i form av torturscener, som jag ställer mig mycket tveksam till. Det borde finnas andra sätt att illustrera dåtidens förhållanden i Venedig än detta som vi bjöds på i går.
På ett annat plan handlar ju det också om makt och kanske mest maktlöshet och här lyckas man mycket bättre att illustrera förhållandet mellan far och son, men också familjeförhållandet och då tänker jag både på det sceniska och sångliga och inte minst styrkan hos svärdottern en sorts omvänd far och dotter relation.
I due Foscaris är ett av Verdis verk som ges mer sällan och ibland vet man ju att orsaken till detta oftast ligger i musiken. Enligt min mening kan det inte vara musiken som är orsaken till att verket ges sällan. Det hörs tydligt att Verdi använder sina musikaliska kunskaper härifrån i sina senare verk till exempel La Traviata, Luisa Miller och Simon Boccanegra.
Höjdpunkterna ligger framförallt i musiken och Antonio Pappano leder skickligt i denna musikaliska lyriska tragedi. Det är väl avvägt ibland blir det kraftfullt, pampigt och ibland lyriskt smekande.Operakören gör också en fin och stark insats också det en av föreställningens höjdpunkter.
Sånginsatser
På sånginsatserna kan man inte heller klaga och själv hävdar jag att Plácido Domingo gör sin bästa insats som jag har upplevt sedan hans Simon Boccanegra från “The Met”.
Den bästa prestationen svarar utan tvekan Maria Agresta för med bästa sceniska och sångliga gestaltning tätt följd av Francesco Meli som gör en övertygande sånglig insats, men som inte är riktigt lika bra i gestaltningen som sin fru alltså Maria Agresta.
Maurizio Muraro svarar för en annan utmärkt scenisk och sånglig insats och tillsammans med övriga sångare vill jag gärna få uppleva framöver.
Stephen Fry
Sammanfattningsvist var det en utmärkt operaupplevelse och särskilt uppskattade jag att jag slapp de fåniga och tämligen meningslösa intervjuerna där stjärnor intervjuar andra stjärnor. Här skötte sig Stephen Fry mycket bättre för att inte tala om de förinspelade musikintroduktionerna med Antonio Pappano. De gjorde det lättare att senare höra de musikaliska finesserna i Verdis musik.
Om du missade tillfället att se föreställningen i går så kommer det att finnas möjlighet att senare se en bandad version. Kolla med din närmaste SF-Bio om när och var.
Om föreställningen
I due Foscaris direktsänd opera från Royal Opera House i London 27.10.2014
Upphovspersoner
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto:
Kreativt team
Dirigent: Antonio Pappano
Regi: Thaddeus Strassberger
Scenografi: Kevin Knight
Kostym: Mattie Ulrich
Ljusdesign: Bruno Poet
Bildproducent: Jonathan Haswell
Ensemble
Francesco Foscari: Plácido Domingo
Jacobo Foscari: Francesco Meli
Lucrezia Contarini: Maria Agresta
Jacobo Loredano: Maurizio Muraro
Barbarigo: Samuel Sakker
Pisana: Rachel Kelly
Fante: Lee Hickenbottom
Dogens tjänare: Dominic Barrand
Medverkande
Royal Opera Chorus
Körledare: Renato Balsadonna
Orchestra of the Royal Opera House
Konsertmästare: Peter Manning
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
