84 / 100

Drivs med Rank Math SEO

Det är nu andra gången på mindre än fjorton dagar som jag upplever en Bellini-opera. Trots att det är samma kompositör så är det stora skillnader i upplevelsen, även om båda verken representerar belcanto-linjen dvs skönsång. I Puritani eller Puritanerna är inget repertoarverk åtminstone inte i Norden, men jag har trots detta upplevt både La sonnambula tidigare både på Malmö Opera och Metropolitan Opera. I Puritani upplevde jag konsertant i Tivoli Konsertsal för några år sedan med den amerikanske tenoren Lawrence Brownlee och Sarah Coburn i huvudpartierna.

I Puritani på Musikhuset i Aarhus 2016

I DJO:s omtalade uppsättning regisserad av, chefen Annilese Miskimmon, sjöngs motsvarande partier av Henriette Bonde-Hansen och den uruguaiske tenoren Leonardo Ferrando, båda sångarna är välkända från mina tidigare operabesök.

Annilese Miskommon

Annilese Miskommon, som för övrigt snart börjar sitt nya uppdrag som operachef på Den Norske Opera i Oslo har förlagt den ursprungliga 1600- tals-handlingen i det engelska inbördeskriget som varade mellan 1642 -1651, och på 1970-talets Nordirland och det kan jag förstå med regissörens bakgrund, men det gör varken till eller från i föreställningen.

Det är förvisso en berättelse om människor med olika religionsuppfattning, men mest handlar det om kärlek med förhinder och att två män älskar samma kvinna och att kvinnan älskar en person utanför sin krets. Det visar ju bara att kärleken är blind, men det kan medföra svårigheter för en eller båda på olika sätt

Scenografen Leslie Travers har löst sin uppgift med sedvanlig bravur och förlagt handlingen i en samlingssal med cafeteria, piano och motionsredskap samt ett antal dörröppningar, förmodligen tillhörande Orange-orden. Med hjälp av Mark Jonathans ljusdesign och Leslie Travers kostymdesign gick det lätt att förflytta sig mellan århundradena.

I första akten sjunger en sångare i femtio-års åldern att han förgås av kärlekens alla kval på grund av den obesvarade kärleken från en kvinna i tjugo-års åldern, Elvira. Det finns intet att anmärka på David Kempster stämma, men det känns inte särskilt trovärdigt som rollprestation.

Musikaliskt kunde det kanske ha börjat bättre, men föreställningen tog fart musikaliskt efter paus. Det behöver ju inte beror på dirigentens och orkesterns hantering av partituret utan det kan lika gärna handla om att berättelsen är tämligen stillastående i första akten.

Första akten fick Den Jyske Operakör visa framfötterna och det skedde med en koreografisk samtidighet och en alldeles utmärkt körklang! Det fanns också flera vokala höjdpunkter i första akten levererade av Henriette Bonde-Hansen och tenoren Leonardo Ferrando, från Uruguay, men också övriga solister gjorde bra i från sig ingen nämnd ingen glömd.

I andra akten lyfter föreställningen rejält såväl musikaliskt som vokalt! Andra akten domineras av Wojtek Gierlach som gestaltar partiet som Vokalden protestantiske prästen Giorgio Walton och bror till Elviras pappa! Vokalt är detta en av föreställningens höjdpunkter även om det ur gestaltnings-synvinkel fanns mer att önska av Wojtek Gierlach.

Efter andra akten är det en kortare sittpaus innan tredje aktens belcanto-fest börjar och här är Henriette Bonde-Hansen och hennes uruguaiske tenor i absolut centrum för de vokala händelserna. Det är skönsång – belcanto på allra högsta nivå och detta är utan tvekan föreställningens absoluta höjdpunkter.

Henriette Bonde – Hansen skulle, tror jag, kunna turnera Europa runt med sin Elvira och gärna med Leonardo Ferrando som sin Arturo.

Ferrando kunde vi uppleva för ett par år sedan som greven i Rossinis Le Comte Ory på Malmö Opera och han var mycket bra där, men frågan är om han ändå inte med gårdagens insats som Arturo hamnar i nivå med Juan Diego Florez?

En ypperlig prestation som inte lämnar något i övrigt att önska utan kanske möjligheten att få uppleva honom en gång till i Aarhus.

Det är kanske inte mycket till handling men är det inte alltid så i belcanto-operorna att det är det musikaliska och vokala som står i centrum?

Det finns ett och annat att säga om själva uppsättningen och jag uppfattar att det är något av en tack och farväl uppsättning av Annilese Miskommon som tar sin utgångspunkt i hennes egen historia eller rättare sagt hennes föräldrars och deras föräldrars berättelse om en tid som delvis fortfarande är aktuell och som sådan är den inte ointressant.

Själv kommer jag nog mesta att förknippa Annilese Miskommons med hennes uppsättningar av två av Leos Janaceks operor nämligen Katia Kabanova och Jenufa. I Puritani är mest intressant eftersom den ges så sällan och då blir det som en extra bonus.

Föreställningen ges ytterligare vid två tillfällen nämligen 19 och 21 augusti i Musikhuset i Aarhus. Det är en belcanto-upplevelse som du inte bör missa!

Henriette Bonde-Hansen och Leonardo Ferrando som Elvira respektive Arturo

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik: Vincenzo Bellini
Libretto:

Kreativt team

Dirigent: Tobias Ringborg
Regi: Annilese Miskimmon
Scenografi och kostymer: Leslie Travers
Ljus: Mark Jonathan
Koreografi: Kally Lloyd – Jones

Medverkande

Elvira: Henriette Bonde-Hansen
Arturo: Leonardo Ferrando
Riccardo Forth: David Kempster
Giorgio Valton: Wojtek Gierlach
Enrichetta: Matilda Paulsson
Bruno Robertson: Jens Christian Tvilum
Gualtiero Valton: Jens Bové
Merete Maerkedahl
Den Jyske Operas kör
Aarhus Symfoniorkester