Kristina från Duvemåla 1995 synopsis

84 / 100

Drivs med Rank Math SEO

Kristina från Duvemåla kompositör, textförfattare och regissörens tankar De flesta berättelser börjar på en plats, verklig eller uppdiktad,Vilhelm Mobergs utvandrarepos har sin upprinnelse i Ljuders socken i Småland, Sverige. Det är där Kristina Johansdotter och Karl Oskar Nilsson möts, blir kära, gifter sig och sedermera, p g a umbäranden och stora svårigheter att försörja sig, anträder den långa resan till ett främmande land.

Kristina från Duvemåla 1995 synopsis

Prolog

Nils har i 25 år slitit med sitt spett för att röja undan stenar från åkrarna på Korpamoen, hans gård i Ljuder socken i Småland. En dag slinter dock jorden under honom och han får en stor sten över sig, som knäcker både ben och höft. Som krympling kan han inte längre arbeta och måste sälja gården. Knappt myndige sonen Karl Oskar övertygar föräldrarna att han själv är mogen att ha sitt eget på Korpamoen och köper så gården för 1700 riksdaler. Men… ska man vara bonde, så behöver man en kvinna också.

Akt I

Kristina sitter på sin repgunga i hagen i Duvemåla, Småland. Året är 1844 och som alla dagar väntar hon på sin älskade Karl Oskar. Hon sjunger om hans väg från sitt föräldrahem Korpamoen till Duvemåla, genom ängar och hagar, över grind och stätta. Som alltid kommer Karl Oskar till henne, men denna dag är speciell. Karl Oskar kommer med ett glädjebesked; han får ta över sina föräldrars gård. Efter tre års väntan kan Karl Oskar nu äntligen fria till sin käresta och bröllop firas i Duvemåla.

Liksom Oskar I är Kung över Sverige så är nu Karl Oskar regerar nu över Stenriket där han, liksom sin far måste slita varje dag med att röja undan sten från åkrarna. Kristina oroar sig över att de inte ska kunna föda de barn de sätter till världen och frågar sin make om de inte borde avstå från att ha samröre med varandra. Men Karl Oskar säger att det vore ett svek mot deras kärlek att för all framtid hålla sig ifrån varandra och Kristina instämmer.

Karl Oskar har en yngre bror, drömmaren Robert. I soluppgången en majmorgon lämnar denne föräldrahemmet för att tillträda sin första drängtjänst hos bonden Aron, på gården Nybacken. Men Robert trivs inte med tillvaron, han står inte ut med tanken på att slava under en husbonde. I hemlighet drömmer han om att ge sig iväg från Ljuder, iväg långt bort. Han stannar till vid en bäck och ser det flödande vattnet, som ständigt rinner fram på sin väg mot havet.

I två år går det väl för Karl Oskar och Kristina. Men på det tredje året dränks all gröda i regn och det fjärde året förbränner torkan allt. Det är svåra tider och barnen bli allt fler. Det känns som om hemlandets mark är förbannad. I ett gräl med Kristina klandrar Karl Oskar Gud och säger att om han nu tagit så mycket av deras vete, kan Han ju lika gärna ta resten. Samma natt bryter åskan ut och deras ängahus med allt samlat vete brinner ner.

Hos Aron på Nybacken sliter Robert hårt tillsammans med sin drängkamrat Arvid. I hemlighet drömmer de båda om att rymma iväg från gården och fly landet med skeppen från Karlshamn; Robert vill komma till ett land där husbönder saknas och Arvid vill fly bort från sin husmor som ständigt beskyller honom för att ha beblandat sig med kreatur. Båda drömmer om ett land där man kan äta sig mätt varje dag, ett land där alla är jämställda.

Kristina är tacksam över det liv hon har tillsammans med Karl Oskar och barnen; de är hennes allt. En dag kommer Robert tillbaka till Korpamoen. Han har blivit illa slagen av sin husbonde och rymt från Nybacken. Han ber Karl Oskar om att få ut sin arvslott ur gården, han vill bege sig till Nordamerika. Karl Oskar överraskar med att berätta att han har gått i samma tankar, men Kristina säger nej.

Kristinas morbror, Danjel i Kärragärde, får en natt en uppenbarelse. Han möter ingen annan än Frälsaren själv, Jesus Kristus, tillsammans med Danjels döda morbror Åke. Den senare förklarar för Danjel att han måste slutföra det arbete Åke blev fängslad för: predika Guds sanna ord på jorden. Danjel lyder, och blir på sätt och vis en ny man. Han kallar utstötta människor i Ljuder till sig, däribland den före detta sockenhoran Ulrika i Västergöhl, som tillsammans med sin dotter Elin numera ingår i hans familj. Även Arvid, som även han flytt från Nybacken, har nu fått en fristad hos Danjel. Flertalet gånger blir Danjel förbjuden av prosten i församlingen, Brusander, att fortsätta predika Guds ord och dela ut nattvard.

En natt, när Danjel håller bönemöte i sitt hus, kommer prosten, länsman och kyrkvärden på oannonserat besök och ertappar så de därvarande på bar gärning, varefter de blir stämda till tinget. Ulrika reagerar: Varför är kyrkvärden, som förr om åren brukade komma till henne med riksdalern i handen, inte förbjuden nattvarden i kyrkan? Ända sedan Ulrika såldes på auktion som fyraåring har hon varit utsatt och förnedrad. Men nu har hon fått nog. Hon förklarar för sin dotter Elin att aldrig ska någon få se ner på henne på samma sätt som de gjort med hennes mor. Tillsammans med Danjels familj bestämmer sig Ulrika och Elin för att fly landet.

Karl Oskar fantiserar om Nordamerika, ett land där vetet står högt på åkrarna. Men Kristina och föräldrarna försöker övertyga honom om att det säkert blir bättre tider snart, och att om de reser så kommer de aldrig kunna fara tillbaka. Det är en kall vinter med ont om mat och alla går hungriga. Kristina har fått ett barn till och samlat lite korngryn, smör och socker för att göra “kristningsgröt” till dopfirandet.

När äldsta dottern Anna ser gröten, kan hon inte låta bli att äta den. Men utsvulten som hon är klarar hon inte av det, gröten sväller i magen och Anna dör. Kristina förnimmer ett oändligt mörker – hon måste bort. Om Gud på fasta land vill lägga deras små i graven, då är de säkert lika trygga på det vilda havet.

Trots Prosten Brusanders ihärdiga försök att övertyga dem att stanna, så samlas ett sällskap på 16 personer för att ta sig till Karlshamn, där Amerikaskeppen reser ifrån. I sällskapet ingår Karl Oskar och Kristina med barn, Robert, Danjel och Inga-Lena med barn, Ulrika med dotter samt Roberts drängkamrat Arvid.

Inför resan är Kristina vettskrämd. Hon är rädd för vattnet, för havet har hon aldrig sett. Karl Oskar ser bara möjligheterna. Briggen Charlotta avseglar från Karlshamn den 14 april 1850 med New York som destinationsort.

Det blir en hemsk resa. I de trånga utrymmena på mellandäck där passagerarna tvingas leva, upptäcker Kristina att hon är nerlusad. Hon skyller orätt på den tidigare horan Ulrika för att ha lusat ner henne. På skeppet finns också Fina-Kajsa, en äldre änka som släpat med sig en slipsten ombord. Den ska hon ge till sin son, för slipstenar skall tydligen vara dyra och hemskt dåliga i Amerika.

Fina-Kajsa berättar för resenärerna om hur lössen skapades. Stormarna på oceanen är fruktansvärda. Kristina blir svårt sjuk av skörbjugg och Karl Oskar är rädd att förlora henne. Men Kristina bättrar sig oväntat, istället är det en annan man som förlorar sin hustru. Danjels käresta Inga-Lena har länge varit sjuk, men har inte velat visa det för sin man. En begravningsceremoni hålls ombord på skeppet.

Fina-Kajsa läser ständigt i ett brev från sin son, där denne skriver att på hans ort, där är mycket god åkerjord och han har tagit upp hundra tunnland åker. Karl Oskar frågar om det står någon adress på kuvertet, och Fina-Kajsa läser upp orten Taylors Falls, Minnesota. Karl Oskar säger att det var ju lätt att lägga på minnet, och denna ort blir således målet för deras resa.

Slutligen, efter över två månader på havet, når utvandrarna Battery Park i New York. Där går vackert klädda människor omkring. De ser inte de uttröttade, trasiga immigranterna och ingen i sällskapet kan förstå det nya, främmande språket. Karl Oskar får dock äpplen till skänks och ger ett till Kristina; det får henne att minnas Duvemålas astrakaner och hon längtar hem; där firar man midsommar just nu.

Resan går vidare med ångvagn och ångbåt, genom nätter och dagar. Överallt syns fina och välklädda människor, ingen tycks se de fattiga immigranterna. Den fina maten har de inte råd att köpa. Vid ett landhugg försvinner Karl Oskars och Kristinas dotter Lill-Märta spårlöst. Förgäves söker de efter flickan bland de oförstående amerikanerna, men utan resultat. I sista stund, när hjulångaren redan börjat lägga ut, finner Ulrika Märta och överlämnar henne till föräldrarna.

En natt hamnar sällskapet på en brygga i Stillwater, det är mörkt och regnigt, och ingen förstår vad de säger; de är helt övergivna. Men som ett ljus i mörkret dyker baptistpastorn Henry Ó Jackson upp. Han ger den lilla skaran husrum, värme och mat. Kvinnorna förundras; tänk att män som han kan finnas.

Robert och dennes vän Arvid beslutar sig, trots Karl Oskars invändningar, för att fara till Kaliforniens guldfält och söka lyckan. Karl Oskar får höra talas om en sjö vid namn Ki-Chi-Saga, där alla vattendrag har sitt utflöde. Dit tar han sig tillsammans med Kristina; där tänker de bygga sitt nya hem.

Kristina föder här, med Ulrika till hjälp, sitt barn; ett barn som, olikt alla andra Utvandrare, legat i trygghet under hela resan. Karl Oskar läser julevangeliet för sin lilla familj och Kristina berättar för sin nyfödde son om landet där långt i fjärran, det land där hennes kära äppelträd fortfarande ger frukt om somrarna.

Akt II

Tiden går och hus byggs. Livet börjar om från början vid stranden av Ki-Chi-Saga. Kristina verkar vara ensam om sin hemlängtan, men Karl Oskar ser den. Han visar henne då första dottern Annas gamla skor; de påminner om varför de lämnade hemlandet.

En jul så överraskar Karl Oskar och barnen Kristina med en gjutjärnsspis som får namnet Präriens drottning. Gästerna anländer för att fira jul, men festen slutar med ett gräl mellan Karl Oskar och en pälsjägare vid namn Nöjd, vilken hävdar att marken inte är Karl Oskars, utan att den är stulen från indianerna. Karl Oskar minns den steniga marken på Korpamoen, de sju tunnland åker som skulle föda hela hans familj. Han anser att han verkligen gjort rätt för den mark som han röjt i det nya landet.

En kväll i juni kommer en främmande karl nere vid sjöstranden. Han är ytterligt mager, kläderna är för stora, och han går som om han inte hade någon styrsel på sin gängliga kropp. Robert har kommit tillbaka från guldfälten. Han berättar för Kristina om hur han förlorat Arvid och att han till slut försonats med sitt öde. De pengar han skänker Karl Oskar visar sig vara falska.

Karl Oskar blir ursinnig och Robert drar sig sårad undan. Sjuk och som en bruten man dör Robert invid en bäck; symbolen för den frihet han aldrig fann. Tätt intill guldsökarens orörliga kropp flyter bäcken fram i sin fåra och skyndar sig bort för att förena sig med större vatten.

Bönderna sår och här i nya världen växer åkrarna högre än de någonsin gjorde i Sverige. Det gör även det astrakanträd som Karl Oskar odlat efter att ha skrivit hem till Kristinas far Sverige, som skickat kärnor från Kristinas älskade träd därhemma.

Till skillnad från i Sverige verkar inte manfolket i Amerika ha något som helst emot den gamla sockenhoran Ulrika. Här har hon haft många friare, men för Kristina berättar hon att hon slutligen har bestämt sig för att gifta sig med pastor Jackson och att hon ska låta döpa sig till baptist. Kristina och Ulrika har funnit vänskapen; en vänskap som ingen någonsin trott skulle kunna existera.

Kristina berättar inte för Karl Oskar om de smärtor hon känner i underlivet; hon tror att de skall gå över. Men hon får missfall och doktorn säger att hon aldrig mer får bli med barn – det skulle betyda döden. För första gången i sitt liv tvivlar Kristina på Gud. Han har tagit hennes barn och hennes man ifrån henne, och hon känner sig som en främling i det nya landet. Till slut övervinner hon dock sitt tvivel och beslutar sig för att lämna sitt liv i Guds händer.

Med tiden mår Kristina bättre, och efter en skördefest närmar hon sig Karl Oskar för första gången sedan sitt missfall. Karl Oskar försöker avstyra henne. Kristina upprepar då de ord Karl Oskar sade för så länge sedan; det vore ett svek mot deras kärlek att för all framtid hålla sig ifrån varandra, och snart är hon med barn igen. Karl Oskar känner stora skuldkänslor, men Kristina försöker trösta honom, och menar att han inte gjort något fel.

Söndagen den 17 augusti 1862 fick den unga staten Minnesota sitt eget inbördeskrig. Det stora Sioux-upproret börjas av ett folk som alltför länge fått utstå hunger. Och… Kristina är återigen en välsignad kvinna. Hon ber Gud om hjälp att ta bort Karl Oskars ängslan. Nybyggarna flyr undan indianerna och vet inte vart de skall ta vägen. Det verkar som om allt de byggt och skapat i Den Nya Världen skall tas dem ifrån.

Karl Oskar är den enda nybyggaren som stannar kvar i St. Croixdalen. Danjel tar hand om barnen. Kristina har fått missfall igen och Karl Oskar tänker vaka över sin sjuka hustru, så länge hennes liv varar. Hon jämrar sig sakta i sin dvala. När han lutar sig över henne ser han att hon, för första gången på tre dygn, känner igen honom.

I tre somrar har Kristinas apel blommat, men frosten har tagit bort blommorna. Det fjärde året mognar dock äpplena. Karl Oskar ger henne det första av de mogna äpplena, och hon luktar på det. Nu är hennes liv fullbordat. Hon förklarar för Karl Oskar att hon är i Gott bevar och lovar att hon ska stå och vänta på honom vid grinden i Duvemåla Hage, precis som hon gjorde för så många år sedan. Lugnt och stilla dör sedan Kristina från Duvemåla i sin makes armar.

OM FÖRESTÄLLNINGEN

Deras liv är så detaljerat skildrat av Moberg att att det framstår som verkligt och tanken slår en gång på gång, kanske har de levt på riktigt?

Kanske var Kristina och Karl Oskar två av de 1 925 invånare som bodde och verkade Ljuders socken år 1846? Moberg gör en specifik “innehållsförteckning””:

“Den mest betydande mannen i Ljuder på 1840-talet var prosten Enok Brusander, som 1840-talet var prosten Enok Brusander, som mäktige, himmelens och jordens konung. Närmast honom i makt kom kronolänsman Alexander Lönnegren. Kyrkvärden och handelsmannen Per Persson var, näst löjtnanten och riddaren Paul Rudeborg, socknens rikaste invånare. Det var de fyra män som styrde socknen i kraft av sina andliga och världsliga ämbeten.

Vilka som för övrigt bodde i socknen: utom de 254 bönder och torpare som ägde och innehade jord var 39 personer uppgivna som hantverkare och gesäller, 92 som backstugusittare, 11 som indelta knektar, 6 som gästgivare och krögare, 5 som hästhandlare och 3 som gårdfarihandlare. Vidare fanns det inom socknen 274 tjänstehjon, 23 rotehjon, 104 ‘ordinarie fattighjon’, 18 bräckta och halta, 11 döva och dumba, 8 blinda, 6 svagsynta, 13 illa vanföra, 4 lama, 5 undermåliga, 3 idioter, 1 ‘halvidiot’, 3 horor och 2 tjuvar.”

Detta är platsen där berättelsen börjar, dessa är människorna det handlar om.

Lars Rudolfsson

regissör

Brev till publiken

Att ge sig i kast med Vilhelm Mobergs utvandrarsvit kändes till en början otroligt inspirerande, men efter hand nästintill ogörligt. När den första euforin över att det ändå var en bra idé hade falnat, så uppstod många tankar.

“Är det verkligen rätt att ge sig på den mest älskade historien i Sverige? Vad skulle Moberg själv ha sagt? Och har inte alla redan läst böckerna eller sett filmerna?”

Det var inte förrän jag insåg att ingen faktiskt ännu hade hört musiken som det gick att komma vidare.

Benny Andersson

hedersdoktor, professor och dragspelare.

I augusti 1853 hade Carlhamns Allehanda en notis om att skeppet Amalia Maria avgått från Karlshamn till New York med 196 utvandrare. Kanske var det den notisen, som fick Moberg att förlägga briggen Charlottas avfärd till New York just där, vem vet. Följande år gjorde tre fartyg samma resa och därefter gick förmodligen inga fler resor från Karlshamn direkt till Amerika. Det var nämligen så att de flesta utvandrare anträdde sin resa över Atlanten alldeles utanför Göteborgsoperan vid Stora Tullhuset och Amerikakajen. Jag tror inte någon annan stad i Sverige har så mycket in- och utvandring i sin historia som Göteborg och därför känns det så rätt att nypremiären av Kristina från Duvemåla i Sverige sker just här och i denna tid när främlingsfientligheten tycks breda ut sig i hela Europa.

Denna främlingsfientlighet kände Kristina och Karl Oskar knappast av när de kom till Amerika. Den nya världen välkomnade sina invandrare. Man skickade till och med budskapet över oceanen att duktiga, arbetsamma människor var efterlängtade för landet behövde nybyggare och att det fanns en framtid för alla där. I mitten på 1800-talet hörsammade miljoner människor i vår del av världen uppmaningen att bege sig över Atlanten och av dem kom över en miljon från Sverige.

Utvandrarna från Ljuders socken lämnade sitt land av samma orsaker som många av invandrarna från i vårt moderna Sverige lämnar sina länder. Förföljelse av ett och annat slag, svält och eländiga framtidsutsikter. Det fanns äventyrare och lycksökare bland passagerarna ombord på Charlotta, men de flesta hade stannat kvar i Sverige om de bara kunnat. Precis som de flesta av våra dagars immigranter hade stannat kvar i sina hemländer om de hade sett den möjligheten.

Den inkännande kan lätt byta ut namnet Kristina mot ett mera exotiskt och i vår huvudperson se den mörkhyade kvinna hon eller han möter så ofta på Göteborgs gator i dag. För den kvinnan gäller kanske också det Kristina sjunger i musikalen: