La Boheme en formidabel operaupplevelse 2020

La Boheme en formidabel operaupplevelse 2020 Photo By Lennart Sjoberg

GöteborgsOperans uppsättning av La Bohème utspelar sig i Paris sent 1960-tal, tidigt 70-tal, i en brytpunkt som innebar slutet på en epok, men också början på en ny. Det är säkert en korrekt beskrivning, men av detta märks inte mycket av i föreställningen vilket är helt utmärkt!

La Boheme en formidabel operaupplevelse 2020

Egentligen hade jag inte tänkt att se La Bohème den här gången dels beroende på att jag har sett ett stort antal olika uppsättningar under årens lopp dels på grund av resekostnaderna,  men när jag läste att det var en uppdaterad version blev det ett enkelt val.

Det är ett val som jag inte ångrar en enda sekund. Det blev en formidabel musikalisk, scenisk och vokal upplevelse.

I stort upplever jag det som en traditionell uppsättning och regissören följer i stort med samma upplägg som tidigare, men med några mindre förändringar.

Det gäller främst rent sceniskt där första och fjärde akten sker i en rörlig låda som illustrerar vindsvåningen i Paris. I tredje akten låter regissören värdshusscenen och stadsportens öppning löpa parallellt. Det går ju an att göra så och detta är mest att betrakta som en randanmärkning.

Musikaliskt spelar den amerikanske dirigenten Karen Kamensek tillsammans med GöteborgsOperans orkester en betydande roll. Det låter nytt och fräscht från diket!

I grunden är La Bohème en ensemble-opera vilket innebär att varje roll fyller en viktig roll även om alla roller inte är lika omfattande.

Daniel Ralphssons Benoit är ett lysande exempel vad som kan göras av ett parti och det samma kan också konstateras när det gäller  Mats Almgrens Alcindoro.

Det som gör denna uppsättning så speciell handlar om att alla medverkande  är i rätt ålder för sina partier. Det låter fräscht och ungdomligt kring deras röster.

Det är ju alltid roligt att lyssna på nya  röster, men också röster som jag upplever för första gången som Mimi, Marcello och  Rodolfo. Dessutom representerar  ett par av sångarna länder långt bort från Sverige som Nya Zeeland och Sydafrika.

Det är några sångare som speciellt imponerar på mig, Mia Karlssons gestaltning av Musetta och Henning von Schulmans suveräna Colline , han med arian om att det nu är dags att lämna sin gamla rock. Anton Ljungqvist gör en fin tolkning av styckets musiker.

Störst avtryck gör Mimi, Rodolfo och Marcello. Thomas Atkins sjunger sitt parti med en ungdomlig fräschör och med full tenoral prakt. Hans röst är en ren sensation och bara möjligheten att få uppleva den rösten är värd en resa till GöteborgsOperan.

Kerstin Avemo skulle gestaltar Mimi  sceniskt och  vokalt med en röst som jag inte trodde var möjligt.

Tillsammans med Thomas Atkins blir första akten  en ren njutning att lyssna på. Det låter annorlunda men mycket njutbart och på sätt som jag saknar ord att beskriva.

I tredje akten imponeras jag storligen av först duetten mellan Mimi och Marcello och sedan av  duetten mellan Mimi och Rodolfo. Detta tillsammans med första aktens möte mellan Mimi och Rodolfo, en riktig sångarfest, men det är också så här när opera är som bäst.

Till sist är det också en föreställning som är full av liv och rörelse. Ett fint exempel på det kreativa teamets förmåga och inte minst en aktiv och rörlig operakör förstärkt med en utmärkt barnkör.

Om föreställningen

Premiär 1.2.2020 på GöteborgsOperan

Upphovspersoner

Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman

Kreativt team

Dirigent: Karen Kamensek
Regi: Max Webster
Scenografi och kostymdesign: Fly Davis
Koreografi: Ann Yee
Ljusdesign: Jack Knowles

Medverkande

Mimi: Kerstin Avemo
Rodolfo: Thomas Atkins
Marcello: Luthando Qave
Musetta: Mia Karlsson
Colline: Henning von Schulman
Shaunard: Anton Ljungqvist
Benoit: Daniel Ralphsson
Alcindoro: Mats Almgren
Parpignol: Dardan Bakraqi
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Barnkör
Statister

MER ATT LÄSA