Lady Macbeth fra Mtsensk inledde säsongen 2014-15 på Den Norske Opera & Balett och häromkvällen fick jag äntligen en lucka i min almanacka och därmed möjlighet att uppleva föreställningen på DNO i Oslo. Det är andra gången som jag upplever en version av detta Sjostakovitsj verk och om några veckor är det dags att uppleva Peter Konwichnys version på Operaen i Köpenhamn.
Lady Macbeth fra Mtsensk DNO & Balett 2014
För ett par år sedan upplevde jag Graham Vicks version på GöteborgsOperan, men missade helt VärmlandsOperan 2005. Så här skrev jag om den upplevelsen på Operalogg.com:
Det var en märklig våldsam och ganska frusterande operaupplevelse. Det är svårt att även dagen efter skriva ner mina tankar om föreställningen, men ju mer jag tänker på detta desto mer griper verket tag i mig. Jo, det är en förfärlig historia, en kvinnas längtan efter sex leder till två mord på raken och ändå kanske längtan efter sex ändå handlar om att få uppmärksamhet och kärlek och kanske respekt i det liv hon nu lever. Det är alltså inte tillsträckligt att leva i ett materiellt överflöde om det inte finns plats för kärlek och ömhetsbevis i det dagliga umgänget med sin man?
Uppsättningen i Ole Anders Tandbergs version som hade sin handling förlagt till en norsk fiskeby blev på många sätt och vis en helt annan musikalisk och scenisk upplevelse än GO:s version, som var framflyttad till modern tid och ett liv i lyx sus och dus.
Regissören känner jag ju till från flera Mozartuppsättningar på Kungliga Operan i Stockholm och han har en syn på opera som jag numera gillar starkt. Han har en förkärlek för att se till att kombinera operans allvar med komiska poänger. Det är ju väl känt att han har en viss förkärlek för tält på scenen bl a.
I denna uppsättning visar han att trots en djupt tragisk handling och bakgrund i verket att det går att få in komiska poänger i olika scener. Scenen med polisinsatsen i tredje akten är ett helt lysande exempel på hur det komiska kan lyfta en föreställning samtidigt som åtminstone jag uppfattar det som en släng åt Putins halvmilitära polisgrupper.
Samtidigt som det också går att notera generella aspekter på till exempel hur ryssar förhåller sig i umgänget med vodka. Här är flaskor inte tillräckliga utan här serveras vodkan i stora plastdunkar.
Det är en mycket stor musikdramatisk upplevelse och till den utmärkta upplevelsen bidrar utöver de fantastiska solistinsatserna framförallt operaorkester och operakören under ledning av den dynamiske dirigenten Oleg Caetani.
Scenografiskt anser jag att denna uppsättning är vida överlägsen GO:s version och på ett sätt ligger den närmare den ursprungliga uppsättningen i tsarrikets Ryssland och dess 1860-tal. I till exempel slutscenen lyckas det konstnärliga teamet att på ett gripande och tydligt sätt visa på hur Ryssland fungerade med fångtransporter som jag uppfattar vid den aktuella tiden. Tolknings-möjligheterna är flera och det kan ju också härledas till Stalins Ryssland, men var och en får ju självfallet själv tolka sin upplevelse på sitt sätt. Här finns inga rätt eller fel.
Det största intrycket svarar dock de utländska och husets egna solister för. Svetlana Sozdateleva och Alexey Kosarev är helt perfekta i huvudrollerna och kanske beror det på att de är ryska sångare som helt behärskar ryska och den ryska melodin. Dessutom gör de en mycket bra stark och trovärdig insats gestaltningsmässigt. Mitt intryck är också att regissören särskilt väl lyfter fram verkets egentliga handling dvs Lady Macbeths längtan efter kärlek och sex.
Bland husets egna solister vill jag särskilt framhålla Magne Fremmerlid insats som svärfadern och Ketil Hugaas insats som prästen, men också övriga medverkande gör en fin insats.
Avslutningsvis blev detta en mycket bra musikdramatisk upplevelse som jag gärna rekommenderar vidare, men kanske inte till en första gångs besökare eller någon som är ute efter en romantisk upplevelse typ Puccini.
Om föreställningen
Upphovspersoner
Kreativt team
Musikalisk ledning: Oleg Caetani
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostymer: Maria Geber
Ljusdesign: Ellen Ruge
Koreografi: Jeanette Langert
Dramaturg: Jörg Königsdorf
Regiassistent: Hilde Andersen
Medverkande
Katerina Lvovna Izmajlova: Svetlana Sozdateleva
Sergej: Alexey Kosarev
Boris Timofeevich Izmajlov: Magne Fremmerlid
Zinovij Borisovich Izmajlow: Marius Roth Christensen
Sonetka: Tone Kummervold
Aksinja: Hege Höisaeter
Ynkelig mann: Thor Inge Falch
Prest: Ketil Hugaas
Lärare: Svein Erik Sagbråten
Politikomissar: Jens-Erik Aasbö
Politibetjent: Per Andreas Tönder
Gammal tvangsarbetare: Knut Skram
Tvangsarbeiderinne: Oksana Myronchuk
Sersjant: Halvor F. Melien
Formann 1: Rolf Sostmann
Formann 2: A. Luczynski
Formann 3: Huw Reynolds
Möllearbeider: Szymon Kubiak
Kusk: Gabriel Birjovanu
Scenemusikkere
Politimenn
Operakoret
Operaorkestret
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta