Siegfried synopsis GöteborgsOperan 2021

Siegfried synopsis GöteborgsOperan 2021

Siegfried synopsis GöteborgsOperan 2021

Förhistoria

Nibelungen Alberich smidde en ring av rhenguldet, förbannade kärleken och fick där- med absolut makt – bara för att förlora den när Wotan lurade honom. Wotan gav slutligen ringen till jätten Fafner som betalning för byggnationen av Valhall. Fafner förvandlade sig till en drake och drog sig tillbaka till en håla med ringen.

Inför Valkyrian gjorde Wotan sitt första försök att få tillbaka ringen. Han avlade völsungarna Siegmund och Sieglinde, i hopp om att pojken skulle bli stark och modig nog att göra det han själv inte kunde, utan att bryta bryta sina eder. Völsungarna hade kommit från varandra som barn, men möttes igen och blev förälskade. I striden mellan Sieglindes make Hunding och Siegmund gick valkyrian Brünnhilde mot sin fader Wotans order och försökte ge Siegmund segern. När Wotan insåg att projektet var dömt att misslyckas, ingrep han och krossade Siegmunds svärd Nothung, som Wotan själv tidigare hade gett honom, varpå Hunding dödade Siegmund.

Brünnhilde samlade ihop svärdets spillror och räddade den havande Sieglinde undan Wotans vrede. Hon uppmanade Sieglinde att gömma sig i skogen och bad henne att vakta svärdsspillrorna. Hon berättade också att barnet som Sieglinde skulle föda var Siegfried, världens störste hjälte. Själv accepterade Brünnhilde Wotans straff: att bli fråntagen sin gudomlighet och försänkas i sömn på klippan, men hon bad Wotan att omringa klippan med flammande eld så att bara den allra modigaste mannen skulle kunna väcka och vinna henne.

Nibelungen Mime, Alberich bror, fann den olyckliga Sieglinde och räddade henne in i sin boning. Hon dog i barnsäng efter att ha gett liv till Siegfried, och lämnade åt Mime att ta hand om det lilla barnet, och svärdsspillrorna.

Akt 1

Många år har gått och Siegfried har vuxit upp till en stark och modig yngling. Mimes plan är att Siegfried ska döda draken Fafner, som vaktar ringen, så att Mime kan överta den. Trots att Mime är smed, har han inte lyckats smida ihop svärdet Nothung som behövs i striden mot draken. När Siegfried  till  sist får veta att han inte är Mimes son springer han glad ut i skogen. Då anländer en enögd gammal man. Det är Wotan som i sorg och frustration har lämnat Valhall för att bli vandrare. I hopp om att kunna driva händelserna framåt, utmanar han Mime på duell. Mime får ställa tre frågor och om Wotan inte kan svara får Mime hugga huvudet av honom och vice versa. Wotan vinner, men när det är Mimes tur kan han inte svara på den sista frågan: vem kan smida ihop Nothung? Bara den som aldrig har känt fruktan, meddelar Wotan innan han lämnar Mime och skonar hans liv. Siegfried återvänder i tron om att hans fars svärd är lagat och helt. När han inser att så inte är fallet, bestämmer han sig för att göra det själv. Medan Siegfried smider, blandar Mime i hemlighet en sömndryck. Den tänker att han ge till Siegfried när denne har dödat Fafner och fått tag i ringen. Mime planerar  att därefter döda Siegfried och ta hand om ringen för att bli alltings härskare.

Akt 2

Utanför Fafners håla vaktar Alberich. Wotan var den som tog ringen ifrån honom, men som sedan tvingades ge den till Fafner. Wotan söker upp Alberich och varnar Fafner för ynglingen som är på väg men tänker låta saker och ting ha sin gång. Efter att Wotan lämnat platsen gömmer sig Alberich. Så kommer Mime med Siegfried till drakhålan, under förevändning att pojken ska lära sig vad fruktan är,  en känsla Siegfried desperat vill uppleva. Mime gömmer sig, medan Siegfried ensam njuter av skogens stillhet. Han hör en fågel sjunga, och försöker härma dess sång med hjälp av ett vassrör. När det inte lyckas, tar han fram sitt horn och börjar spela. Musiken väcker draken, och de utbyter förolämpningar tills Siegfried kastar sig över Fafner och kör Nothung rätt i hans hjärta. Inför döden blir Fafner klarsynt och varnar ynglingen för ringens ödesbringande makt. Efter att ha slickat bort den döda drakens varma blod från sitt finger, upptäcker Siegfried att han nu kan förstå Skogsfågelns sång: den säger åt honom att gå in i grottan och hämta ringen och trollhjälmen ur hålan. Siegfried följer hennes råd.

Under tiden smyger bröderna Alberich och Mime fram. De bråkar om ringen, men när Siegfried kommer ut igen gömmer de sig. Siegfried har tagit med sig ringen och trollhjälmen men är omedveten om deras innebörd. Skogsfågeln  varnar  Siegfried för Mimes ränker att döda honom. När Mime kommer tillbaka för att ge Siegfried sömndrycken han blandade i akt 1, gör drakblodet sin verkan och Siegfried kan höra Mimes tankar. Siegfried dödar Mime och vi hör Alberichs skratt. Skogsfågeln råder Siegfried att söka upp Brünnhilde, som sover på en klippa omringad av eld som bara den modigaste kan ta sig igenom. Skogsfågeln flyger före för att visa vägen och Siegfried följer efter, utrustad med ringen och trollhjälmen..

 Akt 3

Jordgudinnan Erda, världens klokaste kvin- na, är den enda som kan hjälpa Wotan. Han har sökt överallt men har inte hittat funnit vad han behöver veta: hur man kan stanna tidens framfart och stoppa det hjul som har satts i rullning. Erda är såväl Brünnhildes mor som mamma till de tre nornorna som spinner ödets trådar. Erda berättar för Wotan att hennes visdom ligger i att drömma, och att det är nornorna som tolkar hennes drömmar. Fråga dem, säger hon. Wotan säger att de inte kan ändra någonting utan bara spinna trådarna, så de kommer inte att kunna hjälpa honom. Hon råder honom då att söka vägledning hos Brünnhilde. När han erkänner att han har straffat sin favoritdotter blir hon rasande – hon kan inte längre se någon mening i människornas värld. Wotan inser att precis som hans slut obevekligen närmar sig, helt enligt Erdas profetia i Rhenguldet, så har också Erdas visdom nått sitt slut. Han försänker henne försiktigt i evig sömn.

Siegfried närmar sig och  Wotan  måste ta itu med honom. Det är det enda mötet mellan dessa två centrala karaktärer i Ringcykeln, men Siegfried känner inte igen mannen framför honom. Efter ett hetsigt meningsutbyte, där temperaturen stiger och Siegfried blir alltmer irriterad, utropar Wotan sig till klipparens väktare över kvin- nan som sover där, och varnar Siegfried för flammorna som omger henne. Wotan säger till Siegfried att om den sovande Brünnhilde vaknar kommer hans makt som övergud att gå förlorad för alltid. Han hindrar Siegfrieds väg med sitt spjut, och Siegfried, som tror att Wotan är hans fars mördare, krossar spjutet med sitt svärd. Wotan  säger  sig inte kunna hindra Siegfried mer och går därifrån. Wotans styre över lagar, kontrakt och avtal är över; berättelsen måste färdigställas i en era av absolut frihet, och endast genom viljestyrka.

Utan rädsla tar sig Siegfried genom lågorna och klättrar upp mot valkyrieklippan. Väl där fascineras han av stillheten på bergstoppen. Så upptäcker  han Brünnhilde. När han har tagit av hennes sköld och hjälm blir han livrädd vid åsynen av den vackra kvinnan – han har aldrig sett en kvinna förut. Till sist har han alltså upplevt rädsla, som han har strävat efter. När Brünnhilde vaknar blir hon mycket lycklig över att det är Siegfried som har väckt henne. Hon berättar för honom att hon har älskat och skyddat honom sedan innan han föddes. Men så blir hon plötsligt förbi sig av oro över att ha förlorat sin gudomlighet och förbjuder Siegfried att röra vid henne. Trots att Brünnhilde har erfarenhet och visdom från sitt liv som valkyria är hon lika oerfaren vad gäller kärlek och lust som Siegfried, vars lust är på samma gång klumpig och bedårande. Hon ger vika, och under glädje och skratt överlämnar de sig åt varandra.

Att fortsätta försöka fortsätta

I Stephen Langridges uppsättning är Siegfried en mjukare och mer ömsint karatär, en gestaltning som inte tillhör det vanligare. Det har också varit en minst sagt annorlunda repetitionsperiod. Resultatet är en Siegfried med distans, fylld av kärlek till musiken, berättelsen och inte minst till Siegfried själv.

Jag har kommit att regissera en del Wagner det senaste decenniet … i år blir han den kompositör som leder i min produktion, endast omsprungen av Verdi och Harrison Birtwistle. Var och en av Wagners operor för med sig egna utmaningar och belöningar, och var och en innebär en ny resa både vad gäller produktionsprocessen och framförandet. Naturligtvis finns det gemensamma nämnare – längden är en; jag kämpar för att få Ringcykeln inkluderad i En svensk klassiker tillsammans med andra extremsporter som Vansbrosimningen och Vasaloppet. En annan gemensam nämnare är detaljrikedomen, något som överraskar mig varje gång. Den vanliga uppfattningen är att Wagners operor innebär timvis med mytisk svulstighet, snarare än den psykologiska komplexitet och intimitet som jag finner i operorna.

jag glad över att ha kommit att känna kärlek för Siegfried. Jag har tidigare tyckt att han är något av en psykologiskt skadad hårding det är lätt att förstå varför regissörer och artister väljer att gå i den riktningen. Jag ville istället förstå varför Brünnhilde kunde falla för den här pojken. Vilken tur då att ha en Siegfried som Daniel Brennas som lever upp till dessa höga krav, som gör att vi hittar karaktärens mjukhet, ömhet, naivitet men också styrka och kraft en Siegfried som Daniel Brennas som lever.

Siegfried har fört med sig sina egna överraskningar. Evan Rogister berättade tidigt för mig att operan kan ses som en scherzo – den lättare, mer komiska tredje satsen i många symfonier. Verket, även om det inte lockar till gapskratt, orsakar ofta ett och annat höjt ögonbryn, och vi har verkligen haft roligt under repetitionen. Framför allt är upp till dessa höga krav, som gör att vi hittar karaktärens mjukhet, ömhet, naivitet men också styrka och kraft. Slutscenen är överraskande, inte minst musikaliskt, men också i hur den utvecklas dramatiskt.

Under 2017 och 2018 ägnade jag mycket tid åt en uppsättning av Tristan och Isolde, ännu en mäktig och förbjuden kärleksrela-tion, ännu en mäktig duett. De färdas mot kärleksdöd och trandencens. Men Siegfried och Brünnhilde behöver rädda världen innan de kan dö – det är en annan opera (vi ses nästa år!) – men de sjunger av glädje och med skratt om sin kärlek, men också om en skrattande död. I stället för att två personer går hand i hand mot en mytisk solnedgång har vi två modiga hjältar som ute på okända vatten blir lite klumpiga, lite bortkomna, i takt med att den erotiska temperaturen stiger – vilket får dem att skratta. Förtjusande.

Det har varit en annorlunda repetitionsperiod under corona. Först och främst är vi glada över att kunna arbeta när så många kolleger runt om i Europa har förlorat sina arbeten och sina inkomster. För den frilansande konstnärliga gemenskapen har pandemin varit en katastrof. Jag känner flera etablerade musiker som har sålt sina instrument för att kunna samla ihop pengar till omskolning. Vi kan trots allt skatta oss lyckliga, varje dag vi får fortsätta att skapa opera är en välsignelse. Att kunna sjunga, agera, spela och få dela upplevelsen med en publik, även om vi inte är närvarande

Aldrig mer kommer vi att ta det för givet.

Att kunna sjunga, agera, spela och få dela upplevelsen med en publik, även om vi inte är närvarande i samma rum – vil
i samma rum – vilken glädje det är. Aldrig mer kommer vi att ta det för givet.

När vi började repetera tilläts ingen publik. En vecka eller så in i processen blev vi så glada när vi fick höra att vi kunde ha 50 personer i publiken och ännu mer upprym- da blev vi när publikantalet steg till 300

… sedan (tillfällig) besvikelse när antalet sjönk igen till noll och det bestämdes att operan bara skulle kunna ses  digitalt.  Vi har anpassat vårt sätt att arbeta, vi håller avstånd hela tiden, ännu mer när vi sjunger, vi är försiktiga när vi hanterar rekvisita, vi arbetar annorlunda när det gäller kostym- provningar, vi har tagit bort stolsrader så att vår orkester kan hålla distans, vi har tänkt om och haft kameran i fokus … Alison Chitty, vår scenograf och kostymdesigner, kunde inte resa från Frankrike där hon bor och har följt arbetet med kostymerna, repetitionerna och scenografin genom digitala möten, med hjälp av sin kollega, Louie Whitemore, som har gått runt med en uppkopplad laptop hela dagarna, något av en utmaning för biceps. Bisarrt, ja, men tack vare ”allt-är-möjligt-mentaliteten” hos människorna på GöteborgsOperan  och det positiva engagemanget hos de briljanta skådespelarna, har vi kunnat fortsätta och producera det vi alla hoppas blir en spännande digital version av Siegfried, nu tillgänglig online och senare på storskärm så att du kan uppleva hela cykeln. Jag hoppas att du gillar vår distanserade Siegfried och jag ser fram emot att vara tillsammans igen i ett välfylld, postviralt, operahus nästa år. Som Brünnhilde skulle ha sagt: Hojotoho!

Texten är författad av chefsdramaturgen på GöteborgsOperan, Göran Gademan och regissören Spephen Langridge och ordningställd av redaktören.

Läs mer

Operalogg