Trylleflöjten eller Trollflöjten hade sin länge efterlängtade premiär på Nasjonaloperaen i Oslo i går kväll.
Trylleflöjten på DNO & Ballett 2015
För regin svarade Alexander Mörk-Eidem som också har bearbetat den norska översättningen av Per E Fosser. Regissören är tydlig med sin version och tankar framförallt i programbladet där han bl a konstaterar att han är medveten om att en del operabesökare kommer gång på gång för att de vill uppleva det samma om och om igen. På det svarar han att hans arbete inte går ut på göra en Önskekonsert, utan att han gillar att göra nya föreställningar och flytta de klassiska verken i tid och rum.
Regissören är också angelägen om att framhålla att han som han uttrycker saken gärna kommenterar en del aspekter från tidigare uppsättningar och det gäller till exempel Monostathos som här har getts en helt annan utformning och i stället för att vara svartmålad har han getts en fantasidräkt och i slutet av föreställningen får han precis som Papageno, en fru, iklädd en nästan identisk kostymering som han själv.
Handlingen är förlagt i en filmisk science fiction tid och en sorts sagomiljö. Det är en praktfull och sagolik scenografi med många tekniska finesser signerad Christian Friedländer. Maria Gyllenhoff svarar för fantasifulla och färgrika kostymer.
Med ett undantag nämligen Henning von Schulman, som gestaltar Sarastro´s parti och för övrigt gör sin debut på Nasjonaloperaen, är alla solister norska med bl a Marius Roth Christensen som Tamino och Mari Eriksmoen som Pamina och Eir Inderhaug som Nattens drottning.
Huvudvikten i uppsättningen ligger på den norske komikern Atle Antonsen och den fulltaliga publiken tycktes uppskatta hans insatser, men som svensk hade jag svårt att uppfatta den norska dialogen. Det kändes lite märkligt att höra människor runtomkring som skrattar mer eller mindre högt samtidigt som jag inte förstod humorn eller poängen.
Det är alltså Atle Antonsen som spelar huvudrollen och det tycktes publiken uppskatta, men mitt intryck är att han gör en dubbel Atle Antonsen, vilket ju förmodligen också är regissörens mål, vision eller tanke.
Regissören vill återknyta till det folkliga i Trollflöjten eller rättare sagt det folkliga som upplevdes vid premiärföreställningen 1791. Oavsett vad jag som operaälskare tycker om hans inställning till opera så har det i stort blivit en uppsättning med Beröm Godkänd som det hette under min skoltid.
Det är en uppsättning som föräldrar, mor- och farföräldrar kan ta med sina barn eller barnbarn och där det finns något för alla att glädjas åt. Allt efter tycke och smak och på det sättet är det en utmärkt upplevelse.
Till föreställningens höjdpunkter hör absolut det musikaliska framförandet av operaorkestern under ledning av den eminente danske dirigenten Thomas Söndergaard. Det är klangfullt exakt, elegant och ibland högst njutbart. Till exempel när orkestern ackompanjerar de olika kända och älskade ariorna.
Operakören svarar för en formidabel och mycket klangrik insats och de lyckas också att göra en scenisk gestaltning som heter duga.
På solistinsatserna finns det inte mycket att i övrigt önska sig särskilt om man betänker att det säkert tar några föreställningar innan alla röster sitter perfekt. Det går inte att utesluta en viss premiärnervositet här och där, men det ordnar upp sig efter några föreställningar.
Det är sceniskt en närmast gigantisk uppsättning och ibland är större delen av operakören och solisterna på plats samtidigt, men det är också en av föreställningens höjdpunkter.
Bland damerna imponerade framförallt Eir Inderhaugs gestaltning av Nattens drottning och hennes framförande hör också till föreställningens absoluta höjdpunkter. Men också de tre damerna där jag särskilt minns Tone Kimmervald gör en bra insats och Mari Eriksmoens Pamina är också en riktig fullträff och det var roligt att åter få njuta av Silvia Moi!
Bland herrarnas insatser vill jag särskilt framhålla Henning von Schulmans gestaltning och speciellt den tillsammans med sin dotter Pamina i andra akten. Det var högst njutbart och visar att Henning tillhör operahimlens stjärnor! Marius Roth Christensen insats har jag inget direkt att klaga på särskilt med tanke på att det var premiärkväll.
Även övriga herrar gjorde bra ifrån sig och Nils Harald Södals kostymering var ovanlig, men på hans sånginsatser lämnar intet i övrigt att önska och de båda prästerna sjöng kraftfullt och bra.
De tre gossarna (gutter) från operans barnkör är värda ett särskilt hedersomnämnande!
Det är en trevlig familjeuppsättning som väntar på dig och tänk också på att det ges en extraföreställning den 14 januari och då med Bernt Ola Volungholen som Papageno!
Om föreställningen
Upphovspersoner
W A Mozart. Libretto:
Kreativt team
Musikalisk ledning: Thomas Söndergaard
Regissör: Alexander Mörk – Eidem
Scenografi: Christian Friedländer
Kostymer: Maria Gyllenhoff
Ljusdesign: Ellen Ruge
Medverkande
Tamino: Marius Roth Christensen
Pamina: Mari Eriksmoen
Sarastro: Henning von Schulman
Nattens drottning: Eir Inderhaug
Papageno: Atle Antonsen
Papagena: Silvia Moi
Förste dame: Eli Kristin Hanssveen
Andre dame: Ingebjörg Kosmo
Tredje dame: Tone Kummervold
Monostathos: Nils Harald Södal
Portvakter/
Andre präst: Magne Fremmerlid
Förste präst: Thor Inge Falch
Ceremonimästaren: Morten Espeland
3 pojkar från Barnkören: Eirin V Rognerud, Eline Benno Vaage och Ellen Sekulic
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
