Turandot som operabio

Turandot som operabio

Idag fick jag så möjlighet att se Puccinis Turandot från förra veckans utsändning från Metropolitan Opera i New York, fast på en bio nära dig.

Turandot är en av mina favoritoperor, men det är ju inte alltid uppsättningen motsvarar mina förväntningar.

Mitt första minne från Turandot hänger egentligen ihop med ett semesterminne för c:a tjugofem år sedan. Vi, dvs några av familjens medlemmar var på en bilresa i England och där vi bland annat besökte Bournemouth där vi bodde på ett typiskt engelskt bed & breakfastställe.

På väg till Bournemouth och där resan gick via Harwich och förbi London, så hörde vi en aria, nämligen Nessum Dorma och det var ingen mindre än Luciano Pavarotti som sjöng. Jag vågar nog påstå att alla i bilen blev djupt berörda av framförandet och det påstås att jag hade uppenbara problem med att hålla bilen på rätt sida av vägen, men det tror jag förstås mer beror på, att engelsmännen framförde sina bilar med hjälp av vänstertrafik.

Vid den tidpunkten hade jag inte sett operan, även om jag naturligtvis kände till denna berömda tenoraria, som jag hade lyssnat till förmodligen på samlingsskiva typ berömda tenorarior.

Mitt nästa minne av Turandot var när jag såg operan för första gången 1991 på den berömda Arena di Verona. Anledningen till att jag hade fått den möjligheten berodde på att min fru och jag hade åkt på en påskresa till Rom, med Scandorama och på väg hem gjorde bussen ett kortare stopp utanför Arenan i Verona. Naturligtvis passade jag på att köpa biljetter till några föreställningar, men eftersom det på den tiden inte fungerade med att betala med Visa-kort så fick jag skrapa ihop de italienska pengarna som hushållet innehade.

Att köpa biljetter på ort och ställe var inte heller särskilt lätt, eftersom jag inte behärskade det italienska språket vilket var det enda språk biljettförsäljaren kunde. Jag fick i alla fall en biljett till Turandot. Jag satt tillsammans med två andra svenska ungdomar högst upp bakom scenen så vi kunde inte varken se eller höra särskilt mycket. Ja, bortsett från publiken på de allra dyraste platserna.

Från programbladet kan jag se att Turandot sjöngs av den amerikanska sopranen Grace Bumbry, och övriga roller sjöngs av för både mig och säkert också för läsaren av dessa rader; helt okända italienska sångare. Skall jag vara helt ärlig så minns jag inte säkert att jag hörde Nessum Dorma.

Sedan dess har jag sett ytterligare fyra föreställningar av Turandot bl.a. Bolshois gästspel på Dalhalla Operafestival och en fantastisk uppsättning här på Malmö-operan, där Erika Sunnergårdh gjorde sin debut.

Nu är det alltså dags att skriva något om dagens föreställning från Metropolitan Opera. Det är för övrigt en s k Zeffirelli-uppsättning så den har ganska många år på nacken, men det gör den ju knappast sämre. Tvärtom!

Som Turandot hörde vi Maria Guleghina, Calaf sjöngs av Marcello Giordani, Liu av den ryskfödda sopranen Marina Poplavskaya och som Timur hörde vi Samuel Ramey. Föreställningen dirigerades av den lettiskfödde dirigenten Andris Nelson och han betraktas ju som något av ett underbarn, tror jag. För de praktfulla kostymerna svarade Dada Saligieri och Anna Anni och ljussättningen som vanligt av Gil Wechsler.

Min spontana kommentar när jag hade sett och lyssnat på första akten; var något av en stor besvikelse och genast började jag i mina tankar att tänka på andra betydligt mer positiva upplevelser till exempel uppsättningen i Malmö, med Erika Sunnergårdh som Turandot.

Det är svårt att rent konkret beskriva vad det var som inte stämde, men med några timmars distans till föreställningen så tror jag att det som störde mig framförallt var den mörka scenbilden och detta enorma gytter av människor. En höjdpunkt i första akten var förstås Liu´s aria Ascolta senor, som framfördes med stor bravur och känsla av Marina Poplavskaya.

I pausen pratade jag med några av mina närmaste bänkgrannar och åtminstone damen som satt till vänster om mig höll med mig i stora drag, men hon ansåg också att musiken hördes ganska dåligt, åtminstone delvis. En man som jag pratade med under första pausen berättade att han nu såg om föreställningen eftersom han upplevde att den var helt fantastisk. Av detta drog jag genast slutsatsen att det skulle bli bättre i de andra akterna.

Och det blev det! Även om jag tydligt kunde höra en miss framförallt från Marcello Giordani så blev det en helt fantastisk föreställning såväl i andra som tredje akten. Nessum dorma klarade han med all nödvändig bravur.

Samspelet mellan Turandot och Calaf var utomordentligt bra och trovärdigt och det gick att känna och förstå anledningen till att Calaf störtförälskade sig i Turandot. Till den goda upplevelsen får jag ju också räkna Liu´s dödsaria i tredje akten, framfört på ett mycket gripande sätt.

Sedan måste jag ju också nämna att musiken är fantastisk och bara den är en anledning så god som någon att se Turandot. En annan sak som kännetecknar uppsättningarna från Metropolitan är att alla roller är besatta med de allra bästa sångarna. Här lämnas inget åt slumpen. Som en kuriositet kan jag nämna att kejsaren sjöngs av Charles Anthony, som har sjungit på Metropolitan sedan 1954.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var väl spenderade timmar en söndag eftermiddag att se Turandot, Puccini´s sista mästerverk.

Related posts

Kommentera