Die Walküre i Bayreuth 2020
Baku Azerbajdzjan
Frank Castorfs iscenesättning av ringen, som hade premiär 2013 och filmades 2016, väckte kontrovers redan från början. För Castorf är våra dagar Rheingold olja; Därför placerar han den första delen av tetralogin vid en bensinstation på väg 66. Die Walküre ligger i Baku, Azerbajdzjan, som greps av bolsjevikerna 1920 för dess olja, medan Siegfried äger rum i en socialistisk motsvarighet till Mount Rushmore och vid Berlins Alexanderplatz. Götterdämmerung ligger någonstans i DDR och hamnar på New Yorks börs.
Marek Janowski
Medan Castorfs iscensättning polariserades, berömdes Marek Janowskis musikaliska läsning enhälligt, liksom det utmärkta skådespelet bland annat i denna opera Christopher Ventris (Siegmund), Georg Zeppenfeld (Hunding), John Lundgren (Wotan), Heidi Melton (Sieglinde) och Catherine Foster (Brünnhilde)
OM FRANK CASTORF
Frank Castorf studerade teatervetenskap vid Humboldt-Universität i Östberlin. På 1970-talet blev han starkt påverkad av dramatikern Heiner Müller som inspirerade honom att betrakta teatertexten som ett material som kunde stöpas om fritt för olika syften. 1976–1979 arbetade han som dramaturg vid Neue Bühne i Senftenberg. 1979–1981 var han regissör vid Brandenburger Theater i Brandenburg an der Havel.
Theater Anklam
1981–1985 ledde han sin egen ensemble vid Theater Anklam där han kom på kant med DDR-styret genom en serie okonventionella klassikeruppsättningar: William Shakespeares Othello 1982, Bertolt Brechts Trommeln in der Nacht (Trummor i natten) 1984 och Nora efter Henrik Ibsens Ett dockhem 1985. Han fick rykte om sig att behandla klassikerna fullständigt respektlöst vilket förde honom till Västtyskland 1989 där han först regisserade i Köln och Basel.
Efter Berlinmurens fall 1989 frilansade han i Hamburg, München, Berlin och Basel. Hans första uppsättning på Volksbühne 1990 blev Friedrich Schillers Die Räuber (Rövarna). 1990–1992 var han fast regissör vid Deutsches Theater i Berlin. Från 1992 till 2015 var Frank Castorf chef och ledande regissör på Volksbühne i Berlin.
Hans expressiva föreställningar är nyskapande och ofta provokativa och räknas till de främsta inom tysk samtida scenkonst. Hans föreställningar har ofta drag av postdramatisk teater genom att de utmanar publiken med att långa stunder vara helt stillastående eller repetitiva, tills publiken blir så provocerad att den börjar gå eller protestera högljutt.
Han har även gjort iscensättningar av filmer som Anthony Burgess och Stanley Kubricks A Clockwork Orange 1993 och Irvine Welshs och Danny Boyles Trainspotting 1997. Han har fortsatt att vidga teaterns gränser genom att blanda in multimedia i föreställningarna så att parallellhandlingar och tidsförskjutningar kunde visas på videoskärmar.
Hans dramatiseringar av romaner som Fjodor Dostojevskijs Der Idiot (Idioten) och Michail Bulgakovs Der Meister und Margarita (Mästaren och Margarita) – båda 2002- var totalteaterföreställningar där publiken blev en del av scenografin. Som frilansande regissör har han regisserat i Hamburg, Wien, Salzburg, Bochum och Zürich. Den prestigefulla tidskriften Theater heute har utnämnt honom till årets regissör tio gånger och fjorton av hans uppsättningar har valts ut till Berliner Theatertreffen. 1994 erhöll han Fritz-Kortner-Preis.
I Sverige har Frank Castorf gästregisserat två gånger på Stockholms stadsteater. 1997 satte han upp Thomas Martins dramatisering av August Strindbergs Svarta fanor och 2001 Michail Bulgakovs Flykt i översättning av Lars Erik Blomqvist. 1994 gästspelade Volksbühne med Henrik Ibsens Frun från havet (Die Frau vom Meer) i Frank Castorfs regi på Stockholms stadsteater.
Om Marek Janowski
Marek Janowski befinner sig i sin första säsong som konstnärlig chef och chefdirigent, Dresdner Philharmonie. Han är en av de stora mästarna i musiken i den tyska traditionen. Han är erkänd över hela världen för sin tolkning av Wagner, Strauss, Bruckner och Brahms, Hindemith och Second Viennese School, och har en omfattande och utmärkt diskografi i denna repertoar.
Hans Wagner-operacykel med Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin hölls för att ha satt en ny standard för prestanda i konsertopera. Hela cykeln spelades in live på Pentatone och släpptes 2016: “De verkliga stjärnorna i denna Ring är Berlin Radio Symphony Orchestra and Choir, dirigenten och inspelningsteamet … detta är ljudet av en ring för 2000-talet. ” BBC Music Magazine
Valkyrian
I går sen eftermiddagstid fortsatte äventyret med Frank Castorfs Ringensatsning, som nu fortsätter med Valkyrian.
Det blev om möjligt en ännu större musikalisk ch vokal upplevelse än tidigare! Då tänker jag framför allt på Ringen-uppsättningarna i Köpenhamn, Stockholm och Karlstad, men också andra uppsättningar och inte minst enstaka uppsättningar som jag har upplevt till exempel på GöteborgsOperan och filmade inspelningar från Metropolitan Opera i New York.
Det blev också något av en positiv scenisk upplevelse åtminstone om jag tänker på tidigare upplevelser ingen nämnd och ingen glömd. Dock gillar jag inte detta ständigt förekommande fotograferande i svart-vita bilder som sedan läggs s a s ovanpå den ordinarie bilden.
Valkyrian är indelad i tre akter varav 1:a akten är som en enda lång berättelse om kärlek, fast mellan två syskon. Många anser att här har Wagner skapat sin starkaste kärleksmusik eller uttryckt på annat sätt sin vackraste och mest gripande musik. Det är lätt att hålla med här, men det är ju också viktigt att sångarna håller högsta möjliga Wagnerklass och det gjorde det ju tyvärr inte i denna uppsättning.
Den engelske tenoren, Christoper Ventris, hade kanske inte en av sina bästa dagar, och han klarade med nöd och näppe av sin uppgift men i vissa stunder var han utmärkt för att inte skriva lysande,
Lysande från början till slut var däremot hans Sieglinde, den unga amerikanska dramatiska sopranen Heide Melton. Henne vill jag gärna höra mer av, men gärna med en kraftfull tenor som kan matcha hennes vokala urkraft.
Sara Connolly i sitt parti som Fricka levererade utmärkta insatser och det gäller sannerligen också Catherine Foster som gestaltade Brünnhildes parti.
Bäst på plan var utan tvekan John Lundgren som gestaltade Wotan. Efter att ha upplevt flera olika uppsättningar under årens lopp är det ingen tveksamhet hos mig, John Lundgren tillhör en av de allra bästa uttolkarna som jag har upplevt.
Styrkan hos John Lundgren är att han är alldeles utmärkt när han själv är i centrum, men han fungerar ypperligt tillsammans med i det här fallet Sara Connolly och Catherine Foster, men också tillsammans med Georg Zeppenfeld som gestaltade Hunding.
Det var en mycket fin upplevelse och det beror inte minst på John Lundgrens självlysande förmåga att gestalta sitt rollparti för sig själv och tillsammans med de ledande damerna.
I morgon eftermiddag är det dags för Siegfried och där John Lundgren gestaltar Vandraren. Det ser jag framemot!
Konstnärligt team
Music Director: Marek Janowski
Stage Director: Frank Castorf
Stage Design: Aleksandar Denić
Costumes: Adriana Braga Peretzki
Lighting: Rainer Casper
Video: Andreas Deinert, Jens Crull
Medverkande
Siegmund: Christopher Ventris
Hunding: Georg Zeppenfeld
Wotan: John Lundgren
Sieglinde: Heidi Melton
Brünnhilde: Catherine Foster
Fricka: Sarah Connolly
Gerhilde: Caroline Wenborne
Ortlinde: Dara Hobbs
Waltraute: Stephanie Houtzeel
Schwertleite: Nadine Weissmann
Helmwige: Christiane Kohl
Siegrune: Mareike Morr
Grimgerde: Wiebke Lehmkuhl
Roßweiße: Alexandra Petersamer
Orchester der Bayreuther Festspiele
Stöd Fonden
Tillsammans med festivalledningen har Friends of Bayreuth inrättat en nödfond för artister från Bayreuth-festivalen. Konstnärer och artister som är i behov som ett resultat av Corona-pandemin ska stödjas av denna fond. Inkomster som genereras av försäljningen av dessa biljetter till DG Stage-Bayreuth Festival kommer också att gynna denna fond.
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
