Hoffmanns äventyr från Metropolitan Opera

Hoffmanns äventyr, Jacques Offenbachs, enda och egentligt ofullbordade opera, blev årets första operaupplevelse från Metropolitan Opera på Folkets Hus och Parkers digitala biografkedja.  Det blev en udda för att inte säga en bisarr operaupplevelse, men också en mörk och dyster upplevelse. Det började inte heller så bra genom att biografmaskinisten hade glömt att koppla på textmaskinen, men det löstes småningom genom att en initiativrik person lämnade salongen för att påtala situationen.

Handlingen var förlagd till någonstans i det tyska riket i kompositörens tid, förmodar jag, men jag hade ytterst svårt att ta till mig den scenografiska lösningen som i grunden bestod av ett myller av allehanda personer runtom huvudpersonerna, som ju egentligen inte hade så många uppgifter.

I högra scenbilden stod ett skrivbord med en dåtida skrivmaskin av typen Underwood och här kunde vi se huvudpersonen sitta då han inte var på annat håll till exempel vid ett av utskänkningsborden.

På Spegeln i Malmö var det flera personer som lämnade bion i första pausen och det kan jag delvis förstå, men eftersom jag av gammal god vana vet att det alltid blir bättre längre fram så var valet att stanna kvar inget stort val.

Det blev också mycket riktigt betydligt bättre i de följande två akterna. Det som lyfte föreställningen var Crespels betjänt Fritz som sjöng och dansade fram sin dröm om ett annat och bättre liv. Därefter blev det bara bättre och bättre och  särskilt då i tredje akten.

På sånginsatserna kan jag inte klaga och det var trevligt att få uppleva den italienske tenoren Vittoria Grigolo i en mer seriös rollgestaltning än när jag senast upplevde honom i Kärleksdrycken i en uppsättning från ROH  i London. Faktiskt var Hoffmann en roll som passade honom som hand i handske.

Bäst på plan anser jag annars att mezzosopranen Kate Lindsey var och hon har verkligen gjort stora framsteg sedan jag upplevde henne för första gången i Madama Butterfly också från The Met.

Erin Morley gjorde en utmärkt insats som Olympia även om just den insatsen inte känns som särskilt berörande, men skickligt utfört var det och med glimten i ögonvrån.

Hibla Gerzmava sjöng Stella och Antonias partier utan anmärkning, men med en insats som inte heller den kändes särskilt berörande och det anser jag bestämt att just Antonia´s parti skall kännetecknas av.

De fyra skurkporträtten skall enligt min uppfattning sjungas av en bas eller basbaryton, men Thomas Hampson gjorde en utmärkt insats av sina olika rollporträtt.

Yves Abel, aftonens dirigent, genomförde sitt uppdrag så att jag uppfattade nya nyanser i musiken, men också på ett helt annat sätt än jag är van vid. Detta påpekande kan ju tolkas både negativt och positivt, men som helhet är det det positiva som dominerar.

Avslutningsvis blev det en utmärkt kväll och betyget hade nog blivit mer översvallande om det inte hade varit för den dystra och bitvis tråkiga första akten.

Björn Ekblom i sin recension konstaterar: Sammantaget får jag alltså ger denna uppsättning ett högt betyg. Ja frågan är om det inte är den bästa uppsättning jag upplevt av denna märkliga opera.

Om föreställningen

Sett föreställningen på Biograf Spegeln i Malmö 31.1.2015

Upphovspersoner

Jacques Offenbach|Libretto: Jules Barbier efter pjäsen med samma namn av Jules Barbier och Michel Carré (baserad på berättelser av E.T.A. Hoffmann)

Kreativt team

Dirigent: Yves Abel
Regisssör: Bartlett Sher
Scenografi: Michael Yeargan
Kosymdesigner: Catherine Zubert
Ljusdesigner: James F. Ingalls
Koreografi: Dou Dou Huang

Medverkande

Olympia: Erin Morley
Antonia/Stella: Hibla Gerzmava
Giulietta: Christine Rice
Nicklausse: Kate Lindsey
Hoffmann: Vittorio Grigolo
Four Villains: Thomas Hampson

Läs mer