Årets operahändelse eller åtminstone en av denna säsongs höjdpunkter är Richard Wagners Lohengrin som just har haft premiär på Den Norske Opera & Balett i Oslo. Det är en uppsättning som ursprungligen hade premiär på Oper Graz i Österrike 2013.

Lohengrin på Den Norske Opera i Oslo 2015

Lohengrin är Wagners sista verk i hans mellanperiod, som kanske också kan betraktas som hans romantiska period dvs innan han påbörjade Nibelungens ring, Tristan und Isolde, Mästersångarna i Nürnberg och Parsifal.

Musiken i Lohengrin är inte bara dramatisk elegant och romantisk utan jag anser också att den innehåller den musiken som senare kommer att göra Wagner till en av världens största kompositörer, Du kan höra influenser från hans tidigare operor framförallt Den flygande holländaren och Rienzi, men också från Mästersångarna i Nürnberg, Parsifal och Ragnarök. Det gör upplevelsen om möjligt ännu starkare.

Motivet till Lohengrin är hämtad från medeltiden och bygger på några kända historier från den här tiden. Det är enligt min mening ett av hans bästa verk och väl i klass med mina andra favoriter som Rienzi och Den flygande holländaren, men tyvärr ett verk som inte ges alltför ofta, vilket sägs bero på att det inte finns många tenorer i dag som klarar partiet.

Under årens lopp har jag dock hunnit med att få uppleva verket några gånger och min första upplevelse på DKT Gamle Scene tillhör fortfarande min absoluta favorituppsättning den med Johnny van Hal som den namnlöse riddaren och Iréne Theorin som Elsa von Brabant och med Susanne Resmark som Ortrud.

Michael Weinius som den namnlöse riddaren i Stephen Langridge´s uppsättning på Kungliga Operan var på sitt sätt en fin upplevelse, men kanske för modern för min smak?

Peter Konwitschys omtalade uppsättning på DKT Operaen tilltalade mig överhuvudtaget inte alls trots att tenorpartiet sjöngs av Johnny van Hal.

I uppsättningen på DNO & Balett har  det konstnärliga teamet förlagt handlingen mellan tiden tillkomsten av verket och fram till modern tid. Uppsättningen kännetecknas av ett tydlig och noggrannt genomförande där regissören lyckas på ett skickligt pedagogiskt sätt löpande förklara handlingen och växlingarna mellan olika tidsskedeenden samtidigt som han lyckas behålla ursprungshandlingen men i en stiliserad modern form.

Musikaliskt är det att betrakta som en mycket stor framgång för dirigenten John Helmer Fiore och hans ledning av Operaorkestret och Operakoret. Till exempel aldrig att jag tidigare har upplevt ouvertyren så “silvrigt” som på premiärkvällen. Trumpetarnas placeringar på första och andra balkongernas sidor förstärkte den musikaliska upplevelsen mycket märkbart samtidigt som det gjorde att jag blev mer uppmärksam på handlingen på scenen.

Operakoret spelade dessutom en mycket aktiv del  i föreställningen både sceniskt och sångligt och genom att de bytte färgen på kläderna från mörkt till vitt förstärktes upplevelsen ytterligare.

Det var en fantastisk scenografisk lösning som hade valts och detta omdöme gäller genomgående för de tre akterna och med ett särskilt beröm för sängkammarscenen som föregicks på köksgolvet, och den okände riddarens ankomst var närmast andlöst vackert. Detta är bara ett par exempel det fanns flera därtill och scenografin medverkade till att fördjupa en redan stor upplevelse.

Till detta skall du också lägga fantastiska sånginsatser över hela fältet. Härutroparen i form av Yngve Söberg debuterade i sin första wagnerroll med all  den glans och ära som man kan begära. Det är visserligen inte ett av de större partierna men det fordras både erfarenhet, pondus och scenisk förmåga för att klara uppgiften. Det hade Yngve Söberg.

Av sångarna utöver tidigare nämnde Yngve Söberg och har jag bara tidigare upplevt Magne Fremmerlid, och Ole Jörgen Kristiansen som också svarade för två praktfulla insatser, medan Nina Gravrok och Elena Zhidkova och Paul Groves upplevde jag för första gången.

På sånginsatserna i övrigt kan men heller inte klaga och eftersom samtliga sångare också kännetecknades av stor scenisk förståelse så kan  ju inte resultatet bli annat än bra. Flera av sångarna hörde jag för första gången och det brukar vanligtvis göra min bedömning svårare att göra, men nu var det ingen som helst tvekan om var mitt omdöme skulle hamna på högsta betyg!

Sammanväg det musikaliska, sceniska och sångliga och jag bedömer att Lohengrin på DNO & Balett även i framtiden kommer att tillhöra mina absoluta favoritverk, inte minst när det kommer till Richard Wagners verk.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Kreativt team

Dirigent: John Helmer Fiore
Regissör: Johannes Erath
Scenografi: Kaspar Glarner
Kostymdesign: Christian Lacroix
Dramaturg: Francis Hüsers och Bernd Krispin

Medverkande

Kung Heinrich: Magne Fremmerlid
Lohengrin: Paul Groves
Elsa von Brabant: Nina Gravrok
Friedrich von Telramund: Ole Jörgen Kristiansen
Ortrud: Elena Zhidkova
Heerrufer: Yngve Söberg
Ädling: Thor Inge Falch
Ädling: Henrik Engelsviken
Ädling: Carsten Stabell
Ädling: Jens-Erik Aasbö
4 adlige gutter: Ingeborg Barstad, Sabine Gross, Lena Maria Pettersson och Zuzanna Foremska
Statister: Hallward Andersson, Tobias Asplin, Jonas Falch, Jo Forbord Stavdal, Adam Vukovic, Stefan Soskic, Eirik Lund Starheim, Martin Övergård, Vicor Lorentzen, Hege Myrenget Fossback
Gottfried: Frans Elliot Stange
Operakoret
Operaorkestret
Koncertmester: Öyvind Bjorå
Kormester: David Maiwald

Mer att läsa

• Om Richard Wagner
• Den Norske Opera

Den Norske Opera