Tannhäuser en koreografisk musikupplevelse 2020

Tannhäuser en koreografisk musikupplevelse 2020 Foto: Bernd Uhlig

Efter sju år med att ha njutit av sensuella njutningar i Venus rike, kärleksgudinnan, längtar Tannhäuser till att återvända till sitt jordiska liv, och särskilt till hans jordiska älskade Elisabeth. Men hans ambition att förena konst och liv såväl som erotisk lust och religiös kärlek misslyckas på grund av de styva konventionerna i Wartburgs slott, och sin egen radikalism.

Tannhäuser en koreografisk musikupplevelse 2020

I helgen upplevde jag och många andra Wagners Tannhäuser från Staatsoper i Berlin genom Kulturstudion och SVT 2 .

Ursprungligen är det en uppsättning från 2013, som återkommer senare i höst, men då med andra sångare och dirigent

Föreställningen är att betrakta som en konsertant koreografisk upplevelse, men där orkester och solister levererar ett utmärkt hantverk.

Nu har jag sett föreställningen vid flera tillfällen dvs först såg jag andra delen av andra akten plus tredje akten i sin helhet och först därefter föreställningen i sin helhet.

Till en början gillade jag inte det överhuvudtaget, men redan vid första genomgången började jag uppskatta vad jag såg. Det är ju ändå det musikala och vokala framförandet som är det väsentliga för min upplevelse.

Daniel Barenboim räknas alldeles säkert till en av världens bästa dirigenter, men delvis gillade jag inte hans tempi eller uttryckt på ett annat sätt jag anser att det tidvis gick för fort fram. Som helhet är det ändå fullt godkänt och det beror på att Barenboim har ett fint sätt att lyfta fram enskilda musiker och som ges tillfälle att glänsa.

På det vokala planet fanns det flera höjdpunkter, men personligen har jag lite svårt för Ann Petersen överhuvudtaget men särskilt i rollen som Elisabeth. Det är ett parti som inte passar henne som hand i handsken, men det handlar ju inte om någon dålig insats utan fastmer om tycke och smak.

René Pape är en utmärkt bas som jag rent allmänt brukar vara imponerad av, men särskild lyckad lantgreve är han inte. I ärlighetens namn handlar det ju mer om vilka han sjunger tillsammans med än hans egen vokala framtoning.

Peter Seiffert gestaltade  Tannhäusers svåra parti och här passar omdömet ömsom vatten ömsom vatten. Det började inte särskilt bra, men i sista akten levererade han en utmärkt Tannhäuser. Samtidigt skall det konstateras att  jag hörde honom för första gången och han är kanske inte i sin krafts dagar.

Bäst på plan var utan tvekan vår egen Peter Mattei och jag kan inte minnas en enda föreställning som jag har varit besviken på hans insats. Det är högsta kvalité av bästa märke vilket blev extra tydligt i denna koreografiska Tannhäuser.

Det sägs att Wagner ansåg att han var skyldig Paris en Tannhäuser och kanske är det just denna signerad koreografen Sasha Waltz som Wagner hade i tankarna och uppskattat?

Mitt omdöme, blir trots framförda mindre invändningar, som helhet en fin upplevelse som jag gärna rekommenderar dig att ta del av.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner

Konstnärligt team

Dirigent: Daniel Barenboim
Regissör, koreografi: Sasha Waltz
Scenografi: Pia Maier Schriever , Sasha Waltz
Kostymer: Bernd Skodzig
Ljus: David Finn

Medverkande

Lantgreve Hermann: René Pape
Tannhäuser: Peter Seiffert
Wolfram von Eisebach: Peter Mattei
Walter von der Vogelveide: Peter Sonn
Biterolf: Tobias Schabel
Heinrich der Schreiber: Jürgen Sacher
Reinmar von Zwieter: Jan Martinik
Elisabeth: Ann Petersen
Venus: Marina Prudenskaya
En ung herde: Sónia Grané

Mer att läsa